Netflixproduktionen The Crown har i vinter tuffat in på sin tredje säsong, denna gång med ny skådespelarensemble eftersom åren går och biter även på de blåblodiga. Nu har det blivit 60-tal och ”socialismens kalla vindar blåser”, för att citera den döende Winston Churchill (John Lithgow) i en av öppningsscenerna. Monarkin är stukad efter att ha fått se sitt envälde och imperium gå upp i rök och i slottets korridorer stryker drottningens bortskämda och vinpimplande syster Margaret (Helena Bonham Carter) runt och gnäller över förstfödslorättens orättvisor.
Tur då att britterna har sin drottning som tronar höjd över allt politiskt käbbel mellan småfolkets höger och vänster. När landet lamslås av strejker eller hennes bångstyriga släktingar slår sig i slang med bankirfolk och börjar skissa på att störta Labourregeringen med våld är hon genast där och separerar bråkstakarna. ”Jag skyddar demokratin!” utbrister Elizabeth i ett sällsynt brott mot den känslokalla uppenbarelse som ämbetet förpliktar.
The Crown har fått beröm för hur skaparen Peter Morgan vågat sig på att skildra de upphöjdas tillvaro med alla sina fattigmansskavanker – som jobbiga svärmödrar och gnisslande samliv – som vanligt folk begriper, och för att inte ”dölja sprickorna” (vilket prinsessan Margaret menar är monarkins uppgift). Men inte ens en så modern skildring av monarkin som The Crown vågar avstå från att fulspackla historien med fjäsk, underdånighet och revisionism.
Inte ens en så modern skildring av monarkin som ‘The Crown’ vågar avstå från att fulspackla historien med fjäsk, underdånighet och revisionism
I säsong två dansade drottningen styrdans med den ghananske presidenten Nkrumah tills han lovade att inte lämna samväldet för en bättre deal med Sovjet (Nkrumah avsattes några år senare i en brittiskstödd militärkupp) och i säsong tre är det walesiska nationalister och socialistiska republikaner som får sig en lektion i vad monarkin faktiskt betyder för det brittiska anseendet och BNP:n.
Som sagt: fjäsk och larv och historieförfalskning och man vill göra som Peter Althin och ropa ”Republik – nu!”.
Men så kommer drottningens farbror Edvard in i bild – han som tvingades abdikera som regent efter att ha valt att gifta sig med en amerikansk, frånskild (!) societetsdam och under andra världskriget konspirerade med nazisterna om att återta tronen i en statskupp, men i stället fick göra pinsam sorti som guvernör på Bahamas – och jag sväljer förtreten och tänker att så länge kungahusen fortsätter att bjuda på sådan underhållning, fortsätter även jag att se mellan fingrarna.