Inrikes 13 september, 2006

Spurt ända in i kaklet

Årets valrörelse började för två år sedan när de borgerliga partiledarna ingick en pakt. De har ansetts oslagbara. Men i slutspurten skruvar Göran Persson upp temperaturen.

Duellerna mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt hetsar upp en helt makalös stämning bland journalister, en stämning som endast slås av en präktig skandal.

När radions första duell i våras officiellt inledde pärlbandet av möten var det närmast slagsmål, inte bara om vem som skulle få kommentera, utan vilka personer som skulle få se debatten bakom en glasskiva i radiohuset. Den duellen vann Persson. Han vann också i Almedalen. Men Reinfeldt har ofta visat sig vassare i tv.

Lite grann är det som två skådespelare från olika tider möts, Persson från scenteaterns era och Reinfeldt från tv-teaterns. Den ene är agitatorn med stora gester, kan fånga någon på hundra meters håll. Den andre satsar på att spela sin roll trovärdigt, naturalistiskt.
De är på upploppet i den längsta valrörelsen i svensk historia. Det finns anledning att gissa att slutspurten spelar större roll än någonsin. Andelen väljare som bestämmer sig sista veckan var tio procent 1964. Förra valet var den strax över 30 procent. Nästan exakt samma kurva finns över andelen partibytare i valrörelserna. Det blir allt svårare att förutse ett val i Sverige.

Sett över en fyraårsperiod inledde det röda laget starkt i opinionen. Fram till våren 2003 hade s ensamma 40 procent och tillsammans med v nära nog majoritet. V-problemen börjar på hösten 2004, med det som skall bli en utdragen vandring nedåt. Socialdemokraternas kurva går, även om tsunamidebatten märks som ett stort hack, faktiskt långsamt ned nästan från dag ett. Strax ovanför gyttret av småpartier sjunker folkpartiet långsamt mot botten. Få minns nu att de nästan blev lika stora som moderaterna förra valet.

Helhetsbilden är tydlig. Hela anloppet till detta val har borgarna ansetts oslagbara. Mest skilde det under våren 2005. Socialdemokraterna hade tappat tio procent och de verkade ha gått rakt av till moderaterna. Ända sedan dess pekar den röda kurvan med alla sina hack uppåt. Valmaskinen har satt igång och nu går det uppåt.
Det är tio dagar kvar till valet. På Centralen i Stockholm har Anne-Lie Rydé värmt upp scenen, inför en växande folkmassa. Partifolket dansar och viftar med rosor. Den glada retro-schlagern ”En sån karl”, i kombination med aningen att Sveriges statsminister snart anländer, skapar en närmast andlig stämning.
Göran Persson ställer sig ensam på scenen under applåder, välkomnar alla. Göran Persson kämpar för att vinna över de sista rösterna som krävs för att hindra ett borgerligt systemskifte. De har sagt att han är trött. Men akta noga, han vill inte förlora sitt sannolikt sista val.
Det kommer ingen smygande inledning, det är angreppsläge som gäller. Tre områden är utvalda för att bevisa att en borgerlig regering innebär ett systemskifte. Vad hjälper sänkt förmögenhetskatt mot ungdomsarbetslöshet? Varför skulle vi sälja ut våra akutsjukhus?
– Då blir det strid!

Göran Persson, gör händerna till klor och vaggar omkring på scenen.
– Nu slår vi tillbaka högern – nu tar vi dem!
Människor flockas runt Göran Persson. Trots Säpovakter och avspärrande tejp tränger de sig fram. En kvinna i femtioårsåldern tar hans arm.
– Göran! Vinn! Vinn!
Nu är det tio dagar kvar. För varje dag vrider statsministern upp lågan, för att svetsa upp de ställen där moderaterna försökt lappa över spåren efter sin gamla systemskiftespolitik. Reinfeldt lovar att satsa lika mycket pengar i offentliga satsningar som en röd regering. Men Persson hittar en flik: privatiseringen av sjukhus. Och så är han i färd att riva upp hela rustningen. Men Göran Persson har en annan specialitet som inte så många greppat, förmågan att sända små viktiga budskap i förbifarten. Som när Veckorevyn stajlar om alla partiledare och Persson vägrar lämna sin kära kostym med motiveringen:
– Folk duger som de är.
Nu säger han:
– En 82-årig tjej är precis lika fnissig inne i huvudet som en femtonåring.
Det är ett tal för att förklara varför skatter och ett fungerande samhälle alltid är att föredra före ett samhälle där människor tror att lägga pengar på hög kan garantera dem något.
– Rysslandsfonden pratar inte med dig, säger Persson.
Persson sträcker sig efter livets mening, att leva i gemenskap och vårda naturen, gå framåt och lösa mänsklighetens stora problem. Jämfört med det framstår Reinfeldt som en mycket tunn figur.

På Centralen står också Fredrik och Erika från kristdemokraternas ungdomsförbund i orangea tröjor med texten ”Pensionera Persson”.
– Ja, han är ju otroligt duktig retoriskt, säger Fredrik.
Alla politiskt aktiva i borgerligheten som jag har mött under denna valrörelse anser att ingen slår Persson retoriskt. Å andra sidan säger många till vänster att Reinfeldt är den skickligaste. Kanske är det bara ett sätt att förklara varför det går oväntat bra för den andra sidan. Fredrik:
– Men han slår på en bild av borgerligheten som är gammal. Den höger som fanns 2002 finns inte idag!
En höger som inte finns? Hur märkligt är inte det.
– Nej, men det handlar ju om framtoning, säger Erika. Alliansen har berättelsen om samhället, vi säger att det finns problem. Men Persson säger bara att det går bra för Sverige.
Just det. Hela moderaternas valrörelse är byggd på det som av proffsen kallas storytelling, en berättelse som gör socialdemokraterna och moderaterna till varandras motsatser. Reinfeldts berättelse har byggts upp under lång tid. Sverige är ett land där människor sopas bort i tvivelaktig statistik, nu behöver det bli maktbyte och mer än bara ord. Har Fredrik Reinfeldt sett Susanna Edwards film Fackklubb 459? I en av scenerna talar en far med sonen, som just är indragen i en facklig kamp om Sverige, om det dagliga slitet, risken att få sparken och växande klyftor. Det här är inget samtal mellan presumtiva moderatväljare.
– Men det går bra för Sverige säger de, konstaterar fadern med bitterhet.
Fredrik Reinfeldt har tagit sikte på den känslan. Han pratar lika mycket om problemen som någonsin Lars Ohly, och dessutom på ett liknande sätt. Under hela tiden som socialdemokrater varit upptagna med att försvara sig mot kritiken efter tsunami och dussinet pseudofrågor som fått ett fantastiskt genomslag i den tunna mediala krets som trots alls bestämmer vad som är nyheter och inte, har Reinfeldt vävt på sin berättelse.
Manövern är också logisk utifrån ett väletablerat faktum: svenska väljares viktigaste frågor är sjukvård och sysselsättning. Omvärldsbevakningsföretaget Agent 25 har gjort en sammanställning som är extremt tydlig: Dessa två frågor dominerar totalt i tidningsartiklar. Vård nämns i ungefär 3200 artiklar. Miljön, mitt under hotet om global uppvärmning, i under 100. Jämställdhet finns inte ens med på listan över de tio viktigaste frågorna enligt SOM-institutet.

Under fredagen kommer besked om att en stor utländsk ägare spekulerar i Volvoköp, som därigenom kan ha betydelse för pensionsfonderna. Persson går ut direkt för att försvara svenskt ägande, Reinfeldt måste följa efter. Vad det måste vara slitsamt, att låtsas vara socialdemokrat.
Det är nu nio dagar till valet. Moderaternas toppgäng i huvudstaden ställer upp sig utanför Åhléns vid Sergels torg. Det är silverhåriga damer, äldre herrar med rak rygg som applåderar.
Detta är de gamla moderaterna. Eller snarare, de gamla moderaterna samt den 1990-talsironiske Wille Crafoord, som spelar för moderaterna för att ”man kan få tycka vad man vill”.
Ulf Adelsohn välkomnar honom i rutig lammullströja med orden: en av de få artister som inte är socialist, utan borgerlig!
– Gör man det i vårt land, en enpartistat, då kan man råka illa ut!
Några minuter senare är det journalisterna som får en skopa, de som ”bugar för makten” och inte vågar kritisera socialdemokraterna. Annat skall det bli efter ett maktskifte:
– Vi behöver öppna upp fönstren och vädra ut!
Ja, Adelsohn ger onekligen de nya moderaterna lite relief. Några minuter senare åker polisen förbi med sirenerna på. Adelsohn utbrister:
– Här kommer poliserna. Friska tag!
Adelsohn har sin egen förklaring till förhållandet mellan de nya och gamla moderaterna.
– Jag brukar säga att jag är moderat classic style, när folk frågar om de nya moderaterna. Som det här kaffemärket – en starkare sort! Men man skall vara på det klara med att moderaterna har en tydlig ideologisk linje genom alla år.
Varför de kallat in honom här är dock inte så svårt att räkna ut. Stockholm är hardcoremoderaternas mark, och här måste människor som inte riktigt begriper sig på de nya moderaterna förmås att förstå att de fortfarande är ett högerparti på diskret vis. Så kommer frågan ur publiken:
– Vad skall man rösta på om man verkligen vill ha förändring av Sverige?
Jo, det är förstås moderaterna.
– Det viktigaste är att vi får Fredrik Reinfeldt som statsminister. De har gjort ett mycket bra jobb med att få med sig de andra partierna. Borgerligheten är mer enad än någonsin, säger Adelsohn.

Ungefär samtidigt kliver de fyra borgerliga partiledarna upp på scenen i Göteborg. Inomhuscentret Nordstan härbärgerar några hundra borgerliga valarbetare. Maud Olofsson är den som tar i mest, och Göran Hägglund är den rolige.
– Ge Persson möjligheten att förverkliga sin dröm. Låt han bli skogsbonde på heltid, blir Hägglunds slutkläm.
På sådana här tillställningar är det alltid andra som stjäl de största applåderna, för Fredrik Reinfeldt är ingen upphetsande eller rolig talare. Hela hans talekonst är inriktad på att få folk att känna igen sig och att själv framstå som en rimlig och resonerande person. Tv är hans hemmaplan.
Så kommer slutdebatterna. Manuset är spikat sedan länge. Nu handlar det närmast om fingerfärdighet. Persson skall få fortsätta att äta upp alla sina underlåtelsesynder, ökande klassklyftor, för hög arbetslöshet och ”utanförskap”. Reinfeldt skall pressas på privat vård, sänkningar av a-kassa och förtidspensioner. En moderat kan aldrig gardera sig emot det nästan undermedvetna budskapet om risker med borgerlig regering, finansiellt kaos, att fattiga människor straffas. Reinfeldt arbetar som i judo. Motståndarens tyngd är hans största styrka, i närkamp.
– Om det är någon som har fört en konsekvent skattepolitik för att gynna några få, oftast rika, så är det du. En särkrets av miljardärer som slipper förmögenhetsskatten, säger Reinfeldt till Persson i Studio etts slutdebatt.
Ju närmare valet kommer, desto hårdare blir Göran Perssons attacker. Han vill att skillnaderna syns. Fredrik Reinfeldt vill att de skall framstå som obetydliga. Och när Persson verkligen går hårt åt, då svarar han:
– Det är inte så det svenska folket tycker att debatten ska drivas.

Det är nu åtta dagar till valet. Socialdemokraterna håller sitt stora valmöte i Farsta, en söderförort till Stockholm. Farsta är en bastion, här har regeringspartiet ensamt över 50 procent, säger en man i s-valstugan. Här samlas åtta ministrar på tio kvadratmeter vid en folkmassa på uppåt tusen personer, barn med ballonger och kameror i hundratal. Det är en mardröm för säkerheten. Men ingenting händer, som förväntat. Mindre förväntat är att någon knackar på min axel och säger:
– Hej. Jag känner igen dig. Vad heter du?
Det är statsministern. Kanske vill han ha koll på ännu en person som står och fotograferar honom på möte efter möte. Kanske är han på charmoffensiv.
– Du får skriva om detta i Flamman!
– Jadå. Kan jag få en intervju då?
– Javisst, det blir roligt.
Gruppen Örngott, två tjejer ur Unga örnar, gör avantgardistiska trummaskinsversioner av Ulf Lundells ”Folket bygger landet” och ”La Lega”. Det sätter tonen – talen ångar av ren klasskamp med en samling av valrörelsens bästa repliker.
– Reinfeldt ser inga arbetare i de arbetslösa, säger Ulrica Messing.
Mona Sahlin har sedan några dagar tillbaka en verbal vendetta med Maud Olofsson, ”skriet från vildmarken”. Borgarna har lurat skjortan av henne i kärnkraftsfrågan, säger hon vid en miljöpressträff i Tegnérlunden. Nu går hon loss på talet om ivriga bävrar.
– Vi måste stoppa denna bäverkvinna innan hon har gnagt sig igenom all solidaritet i detta land.
Ylva Johansson talar om att dålig vård är ett resursproblem.
– Men Reinfeldt anser att det är fel på attityden hos personalen.
Göran Persson talar om en värld där jobben blivit osäkra. Inte ens en ingenjör kan vara säker på livslång anställning. På så sätt närmar sig tidigare välbeställda arbetarklassens villkor.
– Så är det i ett öppet, kapitalistiskt samhälle.
Det är märkligt hur mycket bättre budskapet sitter ihop på sossarnas valmöten än i tv-debatter för Göran Persson. Den röda tråden, som verkar vara så svår att synliggöra annars är självklar här. Här kan alla ministrarna släppa på idén om att allt är frid och fröjd i Sverige och berätta om sin strävan inne i ett samhälle som styrs för mycket av marknadskrafter.

Till allt klokt vetande kring valet kommer ett faktum som få ens vill tänka på. Hela denna påkostade och finslipade valrörelse, hela det dyrbara lasset kan vältas av en liten tuva till höger eller vänster. De svenska valen har flera gånger avgjorts med liten marginal. Minst avstånd var det 1973, då 3798 röster skiljde blocken åt.
Till höger finns Sverigedemokraterna. Kan de tjäna på folkpartiets spionskandal, eller det faktum att folkpartiet fått släppa sitt språkkrav i allianssamarbetet? Till vänster finns Feministiskt initiativ, som knappast kommer knipa lika många röster. Men röstsplittring till vänster har en speciell historia. I ett av de jämnaste valen i Sverige, 1979 vann borgerligheten med endast 8 404 röster. Två år tidigare hade Arbetarpartiet Kommunisterna brutit sig ur VPK. De lyckades aldrig bygga ett framgångsrikt parti, men samlade 10 725 röster i detta riksdagsval.

Den här matchen vore redan avgjord för länge sedan om socialdemokraterna hade kunnat gå in i debatten om arbetslöshet och sjukskrivningar med full kraft för ett år sedan. Men nu är det inte så. Nu kan allt avgöras av lågt valdeltagande, en skandal hit och dit, eller en liten tuva.

Kultur 22 november, 2025

Auktoritär albansk arkitektur

Edi Hila skildrar ett Albanien under trycket av både kommunism och kapitalism. Bild: Edi Hila, ”Under het sol”, 2005.

Edi Hilas verk presenteras just nu i Moderna museet i Malmö. Theo Vareman ser ett måleri där människorna framstår som störningar i mäktiga ideologier.

Eftermiddagen den 28 mars 1997 krockade ett skepp från den italienska kustbevakningen med det albanska flyktingfartyget Kateri i Radës. Detta skedde under ett bordningsförsök med syftet att stoppa flyktingarna från att ta sig till Italien. Incidenten slutade med att skeppet kapsejsade, och minst 83 människor förlorade sina liv i de kalla vågorna i Otrantosundet. Det yngsta offret hade inte hunnit fylla ett.

Denna tragedi är utgångspunkten i den albanske konstnären Edi Hilas triptyk Framtidens folk, som nu ställs ut på Moderna museet i Malmö som del i den större separatutsällningen Brutna horisonter. När jag kommer in i det dovt upplysta rummet, där de tre målningarna upptar en egen vägg, infinner sig direkt ett obehag. I det första verket tornar ett gigantiskt fartyg upp sig, sett rakt framifrån som om det är på väg att lämna tavlans mörka natt och glida rakt ut i lokalen och krossa åskådaren. De hårda, kantiga formerna kontrasteras av en blek cirkel vid fören, som för tankarna till en lanterna. Cirkeln återkommer i nästa del, en grå, svävande orb i vilken jag tycker mig skönja två gestalter i fritt fall. I det sista verket syns åter skeppet, nu halvt täckt i dimma. Den bleka cirkeln är mindre nu, har förflyttat sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 22 november, 2025

I @lg0ritmerna$ vå1d

Internet har lett till språklig kreativitet, men också begränsat vad vi vågar skriva, menar Agri Ismaïl. Illustration: Paper Trident/Adobe stock.

Plattformsägarna har tvingat användare att skapa ett nytt språk. Agri Ismail läser "Algospeak" och inser att mystiken tätnar när sekretessbelagda algoritmer styr vad som får ses och höras.

Upplevelsen av att möta internet för första gången ”var som att se Guds ansikte”, sade nyligen konstnären och poeten Bunny Rogers. Så kändes det även för mig när jag fick tillgång till internet 1996, samma år som Rogers (min första sökning på Altavista: ”Marlin Monroe naked”) men jag blev också snabbt medveten om att guden vars ansikte jag nu såg krävde underkastelse.

När jag försökte skapa min första mejladress på Hotmail möttes jag nämligen av en röd stjärna vid mitt efternamn. Eftersom ordet ”mail” finns med i ”Ismail” godkändes inte namnet av det rudimentära spamfiltret.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 21 november, 2025

Kan Palestinarörelsen och vänstern bli vänner igen?

Enhetslistan lyfte Palestina i sina valaffischer. Foto: Johan Nilsson/TT.

Har du varit på Socialistiskt forum någon gång?

Jag kallar det fortfarande så, även om ABF har förkortat det till Socforum, möjligen för att s-ordet har blivit kontroversiellt. (Förutom i New York och Köpenhamn då!)

Men det gör inget, det känns kul att få vara lite farlig.

Den 29 november träffas i varje fall arbetarrörelsen och vänstern i Stockholm för att prata politik hela dagen, och i år även kalasa hela kvällen. Flamman är medarrangörer till efterfesten på Debaser Strand, så köp biljett redan nu och säkra din chans att babbla runt med roligt vänsterfolk!

Under dagen arrangerar Flamman tre samtal.

Först spelar vi in Grillen live på bottenvåningen klockan 10, med blandade gäster från forumet. (Se alla avsnitt i vår Youtube-kanal.)Klockan 12 pratar vi om ”Kan Palestinarörelsen och vänstern bli vänner igen?” i Sandlersalen. Syftet är att samla folk från olika delar av vänstern för att se om man kan uppnå gemensam förståelse framåt. I panelen sitter rutinerade Palestinaaktivisten och vänsterpartisten Ammar Makboul, skribenterna Zina al-Dewany och Somar al-Naher, samt Fayyad Assali från kampanjen Folkets röst.

Visst är rubriken pikant formulerad – vänstern deltar ju i rörelsen, och rörelsen är en del av vänstern. Men hur man än uttrycker det har det funnits spänningar: det har bildats flera nya partier och rörelser i protest mot etablerade vänsterpartier i Sverige såväl som i hela väst. I Danmark, där den socialistiska vänstern precis har intagit stadshuset i Köpenhamn, finns samtidigt en miljö som anser att Enhetslistan har svikit i frågan – och därför är fraktionen Röd allians på väg att bilda nya partiet Röd vänster.Själva säger de: ”Röd vänster är en samlingspunkt för vänstern – inte ett splittrande projekt”. Nåja. Själv undrar jag om den ”samlande” splittringen i alla dessa fall verkligen var bra och nödvändig, som det heter hos Knutna Nävar, eller om det går att hitta gemensam mark?

Jag har själv samlat några tankar i ett tidigare veckobrev, om hur Palestinarörelsen kan vinna mediestriden. Nästa lördag hoppas jag på ett både eldigt och lyssnande samtal – och med Jacob Lundberg som moderator tror jag inget annat.

Om det första samtalet handlar om konflikt och försoning, så handlar det andra om glädje. Klockan 14 intar vi Zätasalen för att prata på temat: ”Från klubbsvett till bostadsrätt – hur kan Stockholm bli kul igen?”

I panelen sitter kulturskribenterna Kristofer Andersson och Lykke Eder-Ekman, och Thea Mårdbrant som är vd på konsertlokalen Fållan, och jag ska moderera. Vi ska möjligen gnälla lite på gnällande grannar, men framför allt prata om hur våra städer ska bli roligare att leva i.

Kom gärna fram och säg hej på forumet!

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 november, 2025

Gävleborg bolagiserar vården: ”Experimentverkstad”

En av regionens ambulanser på väg till Gävle sjukhus. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

”Experimentverkstad” – med en prislapp på hundratals miljoner. Det väntar när Region Gävleborg ska bolagisera länets sjukvård, enligt oppositionen. Och trots upprepade löften om att reformen inte ska sluta i privatisering försöker vissa fortfarande rycka i bromsen.

Över ett år har gått sedan högerstyret i Gävleborg, bestående av SD, M, KD och det lokala Sjukvårdspartiet Gävleborg (SVG), beslutade att all offentlig primärvård i regionen skulle flyttas över till ett regionägt aktiebolag. Planen är att sjösätta reformen i början av nästa år.

– Just den här lösningen finns inte på något annat ställe. Det är en ren experimentverkstad, lite som lagen om valfrihet var i Stockholm när man införde den från början, säger Samuel Gonzalez Westling (V) (bilden).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 november, 2025

De kriminella småbröderna har en sak gemensamt

De unga killar som dras in i gängvåldet har i de flesta fall omfattande skolfrånvaro. Foto: Oscar Olsson/TT.

Nästan åtta av tio barn som dras in i gängvåldet har omfattande skolfrånvaro. Det är den starkaste indikatorn på vilka som riskerar att bli nästa ”lillebror”. Vill vi stoppa gängen måste vi börja i klassrummet.

En 14-årig pojke bor på ett HVB-hem när han får kontakt med en äldre gängkriminell på Instagram. ”Du kommer bli nära mig, jag kallar dig redan för min lillebror”, skriver den äldre killen till 14-åringen.

”Walla seriöst tack, du vet inte hur mycket det betyder för mig. Du fick mig att gråta nu din bög”, svarar pojken. Kort därpå får han hjälp att rymma från HVB-hemmet, klättrar upp på en balkong och skjuter ihjäl en man genom fönsterrutan.

Konversationen ingår i Acta Publicas nysläppta rapport om omhändertagna barn som utför våldsdåd åt gäng.

14-åringen är ett av de 1 320 barn som misstänkts för inblandning i mordfall de senaste tre åren.
För att bryta utvecklingen behöver vi förstå barnen. Varför hamnar de i kriminalitet? Kanske kan Brottsförebyggande rådet hjälpa oss. De har studerat barn under 15 år som utreddes för brott under 2023 och var involverade i kriminella nätverk.

De kriminella barnen skilde sig från sina jämnåriga på flera områden: de bodde oftare i hyresrätter, och i utsatta områden. De hade oftare två utrikesfödda föräldrar. De hade oftare NPF-diagnoser.
Men en siffra sticker ut: nästan åtta av tio hade omfattande skolfrånvaro. Det är nästan 20 gånger vanligare än bland deras jämnåriga.

Vill man kväsa kriminaliteten måste man därför börja i klassrummet.

Skolgången är alltså den starkaste indikatorn på om ett barn kommer att bli kriminellt. Vill man kväsa kriminaliteten måste man därför börja i klassrummet.

Den som halkar efter redan i grundskolan får sällan chansen att komma i kapp. Och utan en gymnasieexamen är du rätt körd i Sverige. Därför har vi inte råd att låta fler barn falla ur skolan.
Den upplevelsen bär 24-åriga Filip på sin egen kropp. Han har varit kriminell och missbrukat droger sedan han var tonåring. Vi träffas på hans gamla innergård i Östersund.

– Jag vill bort från den här skiten. Bort från Östersund. Annars kommer jag dö eller sitta halva mitt liv, säger Filip.

I en period sålde han mest knark i hela staden, säger han.

– Läkare. Advokater. Folk som jobbar inom journalistik, som du själv. Jag har sålt till allt och alla.

Filip blev tvångsplacerad innan han skulle börja gymnasiet och har ingen examen. Han är vältalig, snabbtänkt och socialt kompetent. Men det räcker inte för att få ett vitt jobb.

– Säg att jag har sålt till chefen på en restaurang. Han kommer inte att anställa mig om jag kommer dit, fastän han känner mig. Han vill bara ha sitt knark.

Filip tar ett bloss på sin cigarett.

– Det är så lätt att komma tillbaka till kriminaliteten, för det är det enda jag har kunnat.

Det är det enda han har kunnat.

Skolan ska främja ”utveckling och lärande”. Tända en ”livslång lust att lära”. Det står i Skolverkets läroplan. För många som Filip släcker skolan snarare något. Den skapar en livslång känsla av misslyckande.

Då kan man lika gärna sälja knark. Man duger ju ändå inte något till.

Läs mer

Att investera i skolan är inte snällism. Det är det enda realistiska sättet att få ett slut på gängbarnen. Barnsoldaterna. Nyrekryterna. Jag vill aldrig mer läsa de orden.

I varje svenskt klassrum sitter minst en unge som börjat glida bort. De ungarna behöver en skola som ser dem. Tar dem i handen. Håller fast.

När någon annan skriver ”lillebror” på Instagram är det redan för sent.

Filip heter egentligen något annat. Citaten är lätt språkligt redigerade.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 20 november, 2025

Vi har inte råd med miljardärer

Vid Socialdemokraternas kongress i Göteborg i maj 2025 placerade sig aktivister från Ta tillbaka framtiden utanför Svenska mässan för att agitera för förmögenhetsskatt. Foto: Jacob Lundberg.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

De senaste veckorna har vi i Ta tillbaka framtiden gästat både Miljöpartiets kongress och Vänsterpartiets diskussionsforum Vänsterdagarna för att driva vårt krav om en förmögenhetskatt för klimatet och välfärden.

Vi är övertygade om att skatt på extrem rikedom är avgörande för Sveriges klimatpolitik. Denna fråga, menar vi, måste också stå i centrum för oppositionens valrörelse.

Naturvetenskapen är enig. Klimatkrisen är ett existentiellt hot där många människor – framför allt i det globala syd – redan i dag dör av torka, värme och översvämningar. I år har vi sett ett Pakistan där dödliga översvämningar blivit en ny verklighet, och brinnande skogar i ett allt varmare Europa. Om inte vi i det globala nord förändrar våra ekonomier i grunden kommer klimatkatastrofer att eskalera och förändra våra samhällen på avgörande och oåterkalleliga sätt. Därför måste Sverige snabbt ställa om till fossilfrihet.

Samtidigt har olika samhällsklasser i Sverige vitt skilda ansvar för klimatkrisen, och väldigt olika förutsättningar att ställa om. Dagens Sverige är ett av världens mest ekonomiskt ojämlika länder, där en person från den rikaste procenten släpper ut elva gånger mer än en person från befolkningens fattigare hälft.

En stark och tydlig förmögenhetsskatt är därför en förutsättning för ett hållbart och rättvist Sverige. Enligt Oxfam hade en sådan skatt på svenska mångmiljonärer genererat cirka 158 miljarder till statskassan. Det är pengar som behövs för storskaliga klimatreformer och starkare välfärd i stället för lyxyachter och privatflyg.

Att avstå från detta kraftfulla verktyg blir oseriöst för den som påstår sig vilja genomföra verklig förändring. Vi har helt enkelt inte råd med miljardärer.

På Miljöpartiets kongress och Vänsterdagarnas mingel möttes våra krav med glada miner och positiva hejarop från både gröna och röda partimedlemmar. Samtidigt stötte vi även på ett visst motstånd, framför allt från partitopparna. Vi fick höra att förmögenhetsskatt går för långt, att Socialdemokraterna aldrig kommer att tillåta detta, och att miljardärhögern kan massmobilisera för att vinna striden och valet.

Trots dessa farhågor röstade ett modigt miljöparti på kongressen igenom en motion för att verka för progressiv förmögenhetsskatt inför valet. Fastän Vänsterpartiet redan driver skatt på kapitalvinst och dyra fastigheter, så måste deras krav tydligare riktas mot förmögenhet som sådan. Båda partier måste därför enas om och driva denna fråga i valrörelsen.

Det är sant att förmögenhetsskatt utmanar djupa intressen och kommer att möta hårt och välorganiserat motstånd. Därför måste en rödgrön front enas både utanför och inom partipolitiken. Det är bara om opposition och folkrörelse driver frågan tillsammans som en stark förmögenhetsskatt kan bli verklighet. Då kan socialdemokratins trendkänsliga maskineri sättas i gång, och deras tunga skuta vridas åt vänster.

Läs mer

Med andra ord måste vi tydligare visa upp kapitalet som den vampyr det är. Konfliktlinjen mellan de extremt rika och alla oss andra måste kilas fast, i stället för att låta debatten dela oss efter härkomst. Med en förmögenhetsskatt kan vänstern styra samhället mot en framtid där de rika betalar för kollektiva projekt som förbättrar livet för vanligt folk och samtidigt sänker utsläppen.

Bara genom att placera förmögenhetsskatten i debattens centrum kan en enad vänster vinna frågan. Bara så kan en storskalig och rättvis klimatreform bli verklighet.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 20 november, 2025

Hon tiktokar om den trasiga vården

När sjuksköterskan Sarah scrollade igenom Hemnet insåg hon något brutalt: hon lär aldrig kunna köpa ett hem i staden hon vårdar. Och hon är långt ifrån ensam. En ny rapport visar hur en hel yrkeskår håller på att petas ur bostadsmarknaden.

Tvåbarnsmamman Sarah Reivinger, 34, har jobbat som sjuksköterska i snart två år. Hon bor i en hyresrätt i Göteborg tillsammans med sin sambo som är lärare.

– Jag kommer aldrig att bo i en bostad jag själv äger. Då hade jag behövt flytta och bo någon annanstans. Byta jobb och byta barnens skola, säger hon till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 20 november, 2025

Palestinas andra landslag finns i Chile

Stämningen är hög på läktaren för det chilenska fotbollslaget Palestino. Foto: Line Bankel.

I landet med den största palestinska befolkningen utanför Mellanöstern finns fotbollslaget Palestino. ”Det handlar om någonting större, bortom fotbollen”, säger supportern Camila Díaz.

Snart ska området framför mig fyllas med dundrande trummor, stekos av nötkött och jubel från åskådarklacken. Svartklädd säkerhetspersonal i hjälmar förbereder arenan för folkstormen, de ser ut som en insatsstyrka, men stämningen är lugn och välkomnande.

Shawarmastånden vittnar om hemmaklubbens ursprung – och över läktarplats vajar den palestinska flaggan bredvid den chilenska.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 november, 2025

Feiler, Greider och Tännsjö har fel: Europas upprustning är enda garanten för fred

På treårsdagen av Rysslands invasionskrig i Ukraina hålls en partipolitiskt oberoende demonstration, ”Sverige står upp för Ukraina”, på Sergels torg i Stockholm, i februari i år. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

DN Debatt den 16 november vänder sig Dror Feiler, Göran Greider och Torbjörn Tännsjö i texten ”Kriget och freden – och allt vi glömde däremellan”, mot ökningen av de svenska försvarsanslagen.

De menar att det är en illusion att ett stärkt försvar ökar tryggheten eftersom ”samma resonemang förs på motsatt håll. Varje sida betraktar den andra med växande misstro. Ju mer vi rustar, desto mindre blir tryggheten.”

Då borde väl också gälla att en total avrustning av det svenska försvaret skulle öka tryggheten? Underförstått tycks artikelförfattarna mena att upprustningen i Europa är ett meningslöst nollsummespel där ingen egentligen vill ha krig. 

Om samma resonemang gäller för Rysslands krig mot Ukraina framgår inte. 

Idag är det avgörande för Sveriges och Europas försvar att ge Ukraina vad de behöver för att kasta ut angriparen.

Vidare skriver de: ”Militarismen har nu svept med sig samtliga partier i Sverige. Den är inte bara en politik, utan en ideologi – och den utgör i sig ett hot mot demokratin.” Om samtliga partier nu hotar den svenska demokratin, då är det tydligen bara de som tycker som artikelförfattarna som verkligen står upp för demokratin. Och försvaret av demokratin verkar då handla om att blidka Ryssland genom att rusta ned det svenska försvaret.

De som argumenterar på det här sättet brukar noga undvika att göra jämförelsen med andra världskriget. Och kanske verkar det inte särskilt trovärdigt att hävda att nazisternas Tyskland hade låtit bli att försöka underkuva Europa om bara övriga länder hade rustat ned?

Men om man fortfarande anser att det var rätt att bjuda militärt motstånd mot Tyskland, varför är det så svårt att inse att Europa idag faktiskt hotas av ett Ryssland under en högerextrem diktator som på allt fler punkter påminner om Hitler? 

Jämfört med EU är Ryssland visserligen en ekonomisk dvärg. Ingen tror nog heller att Ryssland skulle försöka sig på att starta ett krig mot hela Europa samtidigt. Men skulle Ukraina besegras, kan mycket väl de baltiska staterna stå på tur. Kommer hela Nato då att sätta in alla resurser för att försvara lilla Litauen? Man kan tvivla på det, med tanke på hur senfärdiga Europa varit när det gällt att ge Ukraina det stöd som behövs för att slå tillbaka mot Ryssland.

Det är märkligt att artikelförfattarna samtidigt som de motsätter sig den konventionella upprustningen av Europa, avvisar en tilltro till ”terrorbalansen som garant för evig fred”. Har det gått dem förbi att det är just insikten om att Europa inte längre kan gömma sig under USA:s kärnvapenparaply som fått de europeiska regeringarna att förstå att man faktiskt måste stärka det konventionella försvaret? Donald Trumps politik borde ha fått oss att en gång för alla inse att USA inte är någon pålitlig partner när det gäller Europas överlevnad.

Detta förstår Ryssland mycket väl. På rysk TV uppmanar Putins propagandister på bästa sändningstid till kärnvapenattacker, inte bara mot Ukraina, utan mot de europeiska storstäderna som ett sätt att avgöra kriget. Även om man kan betrakta sådana utspel som ett sätt att skrämma upp Europa till att upphöra med stödet till Ukraina, så borde det vara dags att alla inser att det inte är genom eftergiftspolitik i Chamberlains anda som Ryssland kommer att hejdas.

Läs mer

Idag är det avgörande för Sveriges och Europas försvar att ge Ukraina vad de behöver för att kasta ut angriparen. Om detta har artikelförfattarna ingenting att säga. Till dem vill jag svara: kom igen när Ukraina segrat så kan vi på nytt ta diskussionen om vad som är en rimlig nivå för det svenska försvaret.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 19 november, 2025

Naket med Gunnar Ardelius: ”Sjuttiotalisterna gjorde upproret till dogm”

Flamman träffar Gunnar Ardelius, författare och generalsekreterare för Sveriges museer, för ett hudnära samtal om manlighet. Foto: Paulina Sokolow.

Med hud tunn som fjärilsvingar har han skrivit självutlämnande om manlighet i förändring, alkoholism och övergivenhetskänslor. Som chef för en branschorganisation tillhör han de mer originella. Flamman går och badar med Gunnar Ardelius.

Gunnar Ardelius väntar på mig på en marmorbänk iklädd badbyxor. Själv har jag tagit skydd under den tunna badrocken som delas ut vid entrén. Runt halsen har jag redaktionens tunga kamera och jag går med försiktiga steg i de lånade flipflopsen för att inte fulramla.

Situationen är lite stel. Någonstans inser jag att han vet att jag är en av de som stört mig på hans texter där han blottat sin inre manlighetskamp på bekostnad av sin familj. Texter som har fått ordentligt med utrymme och bidragit till att ge luft åt idéer som jag och andra generation X-kvinnor trodde låg arkiverade på någon dammig plats.

Men nu står vi här, inbäddade i het ånga och i våra badkläder på Centralbadet. Meningen var att vi skulle snacka i en annorlunda miljö, lite mjukare och en plats där vi båda kunna känna oss lediga. Ändå känner jag mig inte avslappnad – men det är för sent att ångra sig, och att vi nu står här halvnakna är helt min idé. Om han är sur avslöjar han det inte, tvärtom ler han änglalikt mot mig.

Gunnar Ardelius, författare och sedan sommaren 2022 generalsekreterare för branschorganisationen Sveriges museer, vill börja med att doppa sig i isbassängen. Utan en min stiger han ned i det fyragradiga vattnet.

För att lätta upp stämningen inleder jag med att ursäkta mina eventuella hårda ord som jag twittrat, eller något jag sagt till en vän som kan ha nått hans öra. Han viftar avfärdande med handen. Den han skrev om, menar han, var en sorts skrattspegel.

Deadlines. I augusti kraschade Ardelius efter att ha tagit på sig för mycket jobb. Foto: Paulina Sokolow.

– Det är inte så farligt med åsikter. Man kan skilja på sak och person. Allt blir mycket roligare om man ger sig in i någonting helt och hållet. I skrivandet kan man ha en persona som går att kontrollera och då kan man lättare ställa saker på sin spets.

Underförstått syftar han på texten i Dagens Nyheter med rubriken "Därför ville jag fly från min familj" där han skildrar sorgen efter sin nyligen avlidna pappa, som under hans barndom varit en typisk frånvarande far. Han lämnade sin fru med deras nyfödda barn – för att ägna dygnets bästa timmar åt att träna inför Vasaloppet, i bästa Harald Blåtand-anda.

Vi plumsar i bubbelpoolen. Värmen och surret från aggregaten suggererar omedelbart fram en mer intim atmosfär. Allt känns genast mysigare och med värmen kommer en behaglig sömnighet. Jag känner välviljan börja cirkulera i kroppen. Jag ser att han rör munnen men jag hör ingenting.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)