Inrikes 13 september, 2006

Spurt ända in i kaklet

Årets valrörelse började för två år sedan när de borgerliga partiledarna ingick en pakt. De har ansetts oslagbara. Men i slutspurten skruvar Göran Persson upp temperaturen.

Duellerna mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt hetsar upp en helt makalös stämning bland journalister, en stämning som endast slås av en präktig skandal.

När radions första duell i våras officiellt inledde pärlbandet av möten var det närmast slagsmål, inte bara om vem som skulle få kommentera, utan vilka personer som skulle få se debatten bakom en glasskiva i radiohuset. Den duellen vann Persson. Han vann också i Almedalen. Men Reinfeldt har ofta visat sig vassare i tv.

Lite grann är det som två skådespelare från olika tider möts, Persson från scenteaterns era och Reinfeldt från tv-teaterns. Den ene är agitatorn med stora gester, kan fånga någon på hundra meters håll. Den andre satsar på att spela sin roll trovärdigt, naturalistiskt.
De är på upploppet i den längsta valrörelsen i svensk historia. Det finns anledning att gissa att slutspurten spelar större roll än någonsin. Andelen väljare som bestämmer sig sista veckan var tio procent 1964. Förra valet var den strax över 30 procent. Nästan exakt samma kurva finns över andelen partibytare i valrörelserna. Det blir allt svårare att förutse ett val i Sverige.

Sett över en fyraårsperiod inledde det röda laget starkt i opinionen. Fram till våren 2003 hade s ensamma 40 procent och tillsammans med v nära nog majoritet. V-problemen börjar på hösten 2004, med det som skall bli en utdragen vandring nedåt. Socialdemokraternas kurva går, även om tsunamidebatten märks som ett stort hack, faktiskt långsamt ned nästan från dag ett. Strax ovanför gyttret av småpartier sjunker folkpartiet långsamt mot botten. Få minns nu att de nästan blev lika stora som moderaterna förra valet.

Helhetsbilden är tydlig. Hela anloppet till detta val har borgarna ansetts oslagbara. Mest skilde det under våren 2005. Socialdemokraterna hade tappat tio procent och de verkade ha gått rakt av till moderaterna. Ända sedan dess pekar den röda kurvan med alla sina hack uppåt. Valmaskinen har satt igång och nu går det uppåt.
Det är tio dagar kvar till valet. På Centralen i Stockholm har Anne-Lie Rydé värmt upp scenen, inför en växande folkmassa. Partifolket dansar och viftar med rosor. Den glada retro-schlagern ”En sån karl”, i kombination med aningen att Sveriges statsminister snart anländer, skapar en närmast andlig stämning.
Göran Persson ställer sig ensam på scenen under applåder, välkomnar alla. Göran Persson kämpar för att vinna över de sista rösterna som krävs för att hindra ett borgerligt systemskifte. De har sagt att han är trött. Men akta noga, han vill inte förlora sitt sannolikt sista val.
Det kommer ingen smygande inledning, det är angreppsläge som gäller. Tre områden är utvalda för att bevisa att en borgerlig regering innebär ett systemskifte. Vad hjälper sänkt förmögenhetskatt mot ungdomsarbetslöshet? Varför skulle vi sälja ut våra akutsjukhus?
– Då blir det strid!

Göran Persson, gör händerna till klor och vaggar omkring på scenen.
– Nu slår vi tillbaka högern – nu tar vi dem!
Människor flockas runt Göran Persson. Trots Säpovakter och avspärrande tejp tränger de sig fram. En kvinna i femtioårsåldern tar hans arm.
– Göran! Vinn! Vinn!
Nu är det tio dagar kvar. För varje dag vrider statsministern upp lågan, för att svetsa upp de ställen där moderaterna försökt lappa över spåren efter sin gamla systemskiftespolitik. Reinfeldt lovar att satsa lika mycket pengar i offentliga satsningar som en röd regering. Men Persson hittar en flik: privatiseringen av sjukhus. Och så är han i färd att riva upp hela rustningen. Men Göran Persson har en annan specialitet som inte så många greppat, förmågan att sända små viktiga budskap i förbifarten. Som när Veckorevyn stajlar om alla partiledare och Persson vägrar lämna sin kära kostym med motiveringen:
– Folk duger som de är.
Nu säger han:
– En 82-årig tjej är precis lika fnissig inne i huvudet som en femtonåring.
Det är ett tal för att förklara varför skatter och ett fungerande samhälle alltid är att föredra före ett samhälle där människor tror att lägga pengar på hög kan garantera dem något.
– Rysslandsfonden pratar inte med dig, säger Persson.
Persson sträcker sig efter livets mening, att leva i gemenskap och vårda naturen, gå framåt och lösa mänsklighetens stora problem. Jämfört med det framstår Reinfeldt som en mycket tunn figur.

På Centralen står också Fredrik och Erika från kristdemokraternas ungdomsförbund i orangea tröjor med texten ”Pensionera Persson”.
– Ja, han är ju otroligt duktig retoriskt, säger Fredrik.
Alla politiskt aktiva i borgerligheten som jag har mött under denna valrörelse anser att ingen slår Persson retoriskt. Å andra sidan säger många till vänster att Reinfeldt är den skickligaste. Kanske är det bara ett sätt att förklara varför det går oväntat bra för den andra sidan. Fredrik:
– Men han slår på en bild av borgerligheten som är gammal. Den höger som fanns 2002 finns inte idag!
En höger som inte finns? Hur märkligt är inte det.
– Nej, men det handlar ju om framtoning, säger Erika. Alliansen har berättelsen om samhället, vi säger att det finns problem. Men Persson säger bara att det går bra för Sverige.
Just det. Hela moderaternas valrörelse är byggd på det som av proffsen kallas storytelling, en berättelse som gör socialdemokraterna och moderaterna till varandras motsatser. Reinfeldts berättelse har byggts upp under lång tid. Sverige är ett land där människor sopas bort i tvivelaktig statistik, nu behöver det bli maktbyte och mer än bara ord. Har Fredrik Reinfeldt sett Susanna Edwards film Fackklubb 459? I en av scenerna talar en far med sonen, som just är indragen i en facklig kamp om Sverige, om det dagliga slitet, risken att få sparken och växande klyftor. Det här är inget samtal mellan presumtiva moderatväljare.
– Men det går bra för Sverige säger de, konstaterar fadern med bitterhet.
Fredrik Reinfeldt har tagit sikte på den känslan. Han pratar lika mycket om problemen som någonsin Lars Ohly, och dessutom på ett liknande sätt. Under hela tiden som socialdemokrater varit upptagna med att försvara sig mot kritiken efter tsunami och dussinet pseudofrågor som fått ett fantastiskt genomslag i den tunna mediala krets som trots alls bestämmer vad som är nyheter och inte, har Reinfeldt vävt på sin berättelse.
Manövern är också logisk utifrån ett väletablerat faktum: svenska väljares viktigaste frågor är sjukvård och sysselsättning. Omvärldsbevakningsföretaget Agent 25 har gjort en sammanställning som är extremt tydlig: Dessa två frågor dominerar totalt i tidningsartiklar. Vård nämns i ungefär 3200 artiklar. Miljön, mitt under hotet om global uppvärmning, i under 100. Jämställdhet finns inte ens med på listan över de tio viktigaste frågorna enligt SOM-institutet.

Under fredagen kommer besked om att en stor utländsk ägare spekulerar i Volvoköp, som därigenom kan ha betydelse för pensionsfonderna. Persson går ut direkt för att försvara svenskt ägande, Reinfeldt måste följa efter. Vad det måste vara slitsamt, att låtsas vara socialdemokrat.
Det är nu nio dagar till valet. Moderaternas toppgäng i huvudstaden ställer upp sig utanför Åhléns vid Sergels torg. Det är silverhåriga damer, äldre herrar med rak rygg som applåderar.
Detta är de gamla moderaterna. Eller snarare, de gamla moderaterna samt den 1990-talsironiske Wille Crafoord, som spelar för moderaterna för att ”man kan få tycka vad man vill”.
Ulf Adelsohn välkomnar honom i rutig lammullströja med orden: en av de få artister som inte är socialist, utan borgerlig!
– Gör man det i vårt land, en enpartistat, då kan man råka illa ut!
Några minuter senare är det journalisterna som får en skopa, de som ”bugar för makten” och inte vågar kritisera socialdemokraterna. Annat skall det bli efter ett maktskifte:
– Vi behöver öppna upp fönstren och vädra ut!
Ja, Adelsohn ger onekligen de nya moderaterna lite relief. Några minuter senare åker polisen förbi med sirenerna på. Adelsohn utbrister:
– Här kommer poliserna. Friska tag!
Adelsohn har sin egen förklaring till förhållandet mellan de nya och gamla moderaterna.
– Jag brukar säga att jag är moderat classic style, när folk frågar om de nya moderaterna. Som det här kaffemärket – en starkare sort! Men man skall vara på det klara med att moderaterna har en tydlig ideologisk linje genom alla år.
Varför de kallat in honom här är dock inte så svårt att räkna ut. Stockholm är hardcoremoderaternas mark, och här måste människor som inte riktigt begriper sig på de nya moderaterna förmås att förstå att de fortfarande är ett högerparti på diskret vis. Så kommer frågan ur publiken:
– Vad skall man rösta på om man verkligen vill ha förändring av Sverige?
Jo, det är förstås moderaterna.
– Det viktigaste är att vi får Fredrik Reinfeldt som statsminister. De har gjort ett mycket bra jobb med att få med sig de andra partierna. Borgerligheten är mer enad än någonsin, säger Adelsohn.

Ungefär samtidigt kliver de fyra borgerliga partiledarna upp på scenen i Göteborg. Inomhuscentret Nordstan härbärgerar några hundra borgerliga valarbetare. Maud Olofsson är den som tar i mest, och Göran Hägglund är den rolige.
– Ge Persson möjligheten att förverkliga sin dröm. Låt han bli skogsbonde på heltid, blir Hägglunds slutkläm.
På sådana här tillställningar är det alltid andra som stjäl de största applåderna, för Fredrik Reinfeldt är ingen upphetsande eller rolig talare. Hela hans talekonst är inriktad på att få folk att känna igen sig och att själv framstå som en rimlig och resonerande person. Tv är hans hemmaplan.
Så kommer slutdebatterna. Manuset är spikat sedan länge. Nu handlar det närmast om fingerfärdighet. Persson skall få fortsätta att äta upp alla sina underlåtelsesynder, ökande klassklyftor, för hög arbetslöshet och ”utanförskap”. Reinfeldt skall pressas på privat vård, sänkningar av a-kassa och förtidspensioner. En moderat kan aldrig gardera sig emot det nästan undermedvetna budskapet om risker med borgerlig regering, finansiellt kaos, att fattiga människor straffas. Reinfeldt arbetar som i judo. Motståndarens tyngd är hans största styrka, i närkamp.
– Om det är någon som har fört en konsekvent skattepolitik för att gynna några få, oftast rika, så är det du. En särkrets av miljardärer som slipper förmögenhetsskatten, säger Reinfeldt till Persson i Studio etts slutdebatt.
Ju närmare valet kommer, desto hårdare blir Göran Perssons attacker. Han vill att skillnaderna syns. Fredrik Reinfeldt vill att de skall framstå som obetydliga. Och när Persson verkligen går hårt åt, då svarar han:
– Det är inte så det svenska folket tycker att debatten ska drivas.

Det är nu åtta dagar till valet. Socialdemokraterna håller sitt stora valmöte i Farsta, en söderförort till Stockholm. Farsta är en bastion, här har regeringspartiet ensamt över 50 procent, säger en man i s-valstugan. Här samlas åtta ministrar på tio kvadratmeter vid en folkmassa på uppåt tusen personer, barn med ballonger och kameror i hundratal. Det är en mardröm för säkerheten. Men ingenting händer, som förväntat. Mindre förväntat är att någon knackar på min axel och säger:
– Hej. Jag känner igen dig. Vad heter du?
Det är statsministern. Kanske vill han ha koll på ännu en person som står och fotograferar honom på möte efter möte. Kanske är han på charmoffensiv.
– Du får skriva om detta i Flamman!
– Jadå. Kan jag få en intervju då?
– Javisst, det blir roligt.
Gruppen Örngott, två tjejer ur Unga örnar, gör avantgardistiska trummaskinsversioner av Ulf Lundells ”Folket bygger landet” och ”La Lega”. Det sätter tonen – talen ångar av ren klasskamp med en samling av valrörelsens bästa repliker.
– Reinfeldt ser inga arbetare i de arbetslösa, säger Ulrica Messing.
Mona Sahlin har sedan några dagar tillbaka en verbal vendetta med Maud Olofsson, ”skriet från vildmarken”. Borgarna har lurat skjortan av henne i kärnkraftsfrågan, säger hon vid en miljöpressträff i Tegnérlunden. Nu går hon loss på talet om ivriga bävrar.
– Vi måste stoppa denna bäverkvinna innan hon har gnagt sig igenom all solidaritet i detta land.
Ylva Johansson talar om att dålig vård är ett resursproblem.
– Men Reinfeldt anser att det är fel på attityden hos personalen.
Göran Persson talar om en värld där jobben blivit osäkra. Inte ens en ingenjör kan vara säker på livslång anställning. På så sätt närmar sig tidigare välbeställda arbetarklassens villkor.
– Så är det i ett öppet, kapitalistiskt samhälle.
Det är märkligt hur mycket bättre budskapet sitter ihop på sossarnas valmöten än i tv-debatter för Göran Persson. Den röda tråden, som verkar vara så svår att synliggöra annars är självklar här. Här kan alla ministrarna släppa på idén om att allt är frid och fröjd i Sverige och berätta om sin strävan inne i ett samhälle som styrs för mycket av marknadskrafter.

Till allt klokt vetande kring valet kommer ett faktum som få ens vill tänka på. Hela denna påkostade och finslipade valrörelse, hela det dyrbara lasset kan vältas av en liten tuva till höger eller vänster. De svenska valen har flera gånger avgjorts med liten marginal. Minst avstånd var det 1973, då 3798 röster skiljde blocken åt.
Till höger finns Sverigedemokraterna. Kan de tjäna på folkpartiets spionskandal, eller det faktum att folkpartiet fått släppa sitt språkkrav i allianssamarbetet? Till vänster finns Feministiskt initiativ, som knappast kommer knipa lika många röster. Men röstsplittring till vänster har en speciell historia. I ett av de jämnaste valen i Sverige, 1979 vann borgerligheten med endast 8 404 röster. Två år tidigare hade Arbetarpartiet Kommunisterna brutit sig ur VPK. De lyckades aldrig bygga ett framgångsrikt parti, men samlade 10 725 röster i detta riksdagsval.

Den här matchen vore redan avgjord för länge sedan om socialdemokraterna hade kunnat gå in i debatten om arbetslöshet och sjukskrivningar med full kraft för ett år sedan. Men nu är det inte så. Nu kan allt avgöras av lågt valdeltagande, en skandal hit och dit, eller en liten tuva.

Rörelsen 19 november, 2025

Feiler, Greider och Tännsjö har fel: Europas upprustning är enda garanten för fred

På treårsdagen av Rysslands invasionskrig i Ukraina hålls en partipolitiskt oberoende demonstration, ”Sverige står upp för Ukraina”, på Sergels torg i Stockholm, i februari i år. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

DN Debatt den 16 november vänder sig Dror Feiler, Göran Greider och Torbjörn Tännsjö i texten ”Kriget och freden – och allt vi glömde däremellan”, mot ökningen av de svenska försvarsanslagen.

De menar att det är en illusion att ett stärkt försvar ökar tryggheten eftersom ”samma resonemang förs på motsatt håll. Varje sida betraktar den andra med växande misstro. Ju mer vi rustar, desto mindre blir tryggheten.”

Då borde väl också gälla att en total avrustning av det svenska försvaret skulle öka tryggheten? Underförstått tycks artikelförfattarna mena att upprustningen i Europa är ett meningslöst nollsummespel där ingen egentligen vill ha krig. 

Om samma resonemang gäller för Rysslands krig mot Ukraina framgår inte. 

Idag är det avgörande för Sveriges och Europas försvar att ge Ukraina vad de behöver för att kasta ut angriparen.

Vidare skriver de: ”Militarismen har nu svept med sig samtliga partier i Sverige. Den är inte bara en politik, utan en ideologi – och den utgör i sig ett hot mot demokratin.” Om samtliga partier nu hotar den svenska demokratin, då är det tydligen bara de som tycker som artikelförfattarna som verkligen står upp för demokratin. Och försvaret av demokratin verkar då handla om att blidka Ryssland genom att rusta ned det svenska försvaret.

De som argumenterar på det här sättet brukar noga undvika att göra jämförelsen med andra världskriget. Och kanske verkar det inte särskilt trovärdigt att hävda att nazisternas Tyskland hade låtit bli att försöka underkuva Europa om bara övriga länder hade rustat ned?

Men om man fortfarande anser att det var rätt att bjuda militärt motstånd mot Tyskland, varför är det så svårt att inse att Europa idag faktiskt hotas av ett Ryssland under en högerextrem diktator som på allt fler punkter påminner om Hitler? 

Jämfört med EU är Ryssland visserligen en ekonomisk dvärg. Ingen tror nog heller att Ryssland skulle försöka sig på att starta ett krig mot hela Europa samtidigt. Men skulle Ukraina besegras, kan mycket väl de baltiska staterna stå på tur. Kommer hela Nato då att sätta in alla resurser för att försvara lilla Litauen? Man kan tvivla på det, med tanke på hur senfärdiga Europa varit när det gällt att ge Ukraina det stöd som behövs för att slå tillbaka mot Ryssland.

Det är märkligt att artikelförfattarna samtidigt som de motsätter sig den konventionella upprustningen av Europa, avvisar en tilltro till ”terrorbalansen som garant för evig fred”. Har det gått dem förbi att det är just insikten om att Europa inte längre kan gömma sig under USA:s kärnvapenparaply som fått de europeiska regeringarna att förstå att man faktiskt måste stärka det konventionella försvaret? Donald Trumps politik borde ha fått oss att en gång för alla inse att USA inte är någon pålitlig partner när det gäller Europas överlevnad.

Detta förstår Ryssland mycket väl. På rysk TV uppmanar Putins propagandister på bästa sändningstid till kärnvapenattacker, inte bara mot Ukraina, utan mot de europeiska storstäderna som ett sätt att avgöra kriget. Även om man kan betrakta sådana utspel som ett sätt att skrämma upp Europa till att upphöra med stödet till Ukraina, så borde det vara dags att alla inser att det inte är genom eftergiftspolitik i Chamberlains anda som Ryssland kommer att hejdas.

Läs mer

Idag är det avgörande för Sveriges och Europas försvar att ge Ukraina vad de behöver för att kasta ut angriparen. Om detta har artikelförfattarna ingenting att säga. Till dem vill jag svara: kom igen när Ukraina segrat så kan vi på nytt ta diskussionen om vad som är en rimlig nivå för det svenska försvaret.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 19 november, 2025

Naket med Gunnar Ardelius: ”Sjuttiotalisterna gjorde upproret till dogm”

Flamman träffar Gunnar Ardelius, författare och generalsekreterare för Sveriges museer, för ett hudnära samtal om manlighet. Foto: Paulina Sokolow.

Med hud tunn som fjärilsvingar har han skrivit självutlämnande om manlighet i förändring, alkoholism och övergivenhetskänslor. Som chef för en branschorganisation tillhör han de mer originella. Flamman går och badar med Gunnar Ardelius.

Gunnar Ardelius väntar på mig på en marmorbänk iklädd badbyxor. Själv har jag tagit skydd under den tunna badrocken som delas ut vid entrén. Runt halsen har jag redaktionens tunga kamera och jag går med försiktiga steg i de lånade flipflopsen för att inte fulramla.

Situationen är lite stel. Någonstans inser jag att han vet att jag är en av de som stört mig på hans texter där han blottat sin inre manlighetskamp på bekostnad av sin familj. Texter som har fått ordentligt med utrymme och bidragit till att ge luft åt idéer som jag och andra generation X-kvinnor trodde låg arkiverade på någon dammig plats.

Men nu står vi här, inbäddade i het ånga och i våra badkläder på Centralbadet. Meningen var att vi skulle snacka i en annorlunda miljö, lite mjukare och en plats där vi båda kunna känna oss lediga. Ändå känner jag mig inte avslappnad – men det är för sent att ångra sig, och att vi nu står här halvnakna är helt min idé. Om han är sur avslöjar han det inte, tvärtom ler han änglalikt mot mig.

Gunnar Ardelius, författare och sedan sommaren 2022 generalsekreterare för branschorganisationen Sveriges museer, vill börja med att doppa sig i isbassängen. Utan en min stiger han ned i det fyragradiga vattnet.

För att lätta upp stämningen inleder jag med att ursäkta mina eventuella hårda ord som jag twittrat, eller något jag sagt till en vän som kan ha nått hans öra. Han viftar avfärdande med handen. Den han skrev om, menar han, var en sorts skrattspegel.

Deadlines. I augusti kraschade Ardelius efter att ha tagit på sig för mycket jobb. Foto: Paulina Sokolow.

– Det är inte så farligt med åsikter. Man kan skilja på sak och person. Allt blir mycket roligare om man ger sig in i någonting helt och hållet. I skrivandet kan man ha en persona som går att kontrollera och då kan man lättare ställa saker på sin spets.

Underförstått syftar han på texten i Dagens Nyheter med rubriken "Därför ville jag fly från min familj" där han skildrar sorgen efter sin nyligen avlidna pappa, som under hans barndom varit en typisk frånvarande far. Han lämnade sin fru med deras nyfödda barn – för att ägna dygnets bästa timmar åt att träna inför Vasaloppet, i bästa Harald Blåtand-anda.

Vi plumsar i bubbelpoolen. Värmen och surret från aggregaten suggererar omedelbart fram en mer intim atmosfär. Allt känns genast mysigare och med värmen kommer en behaglig sömnighet. Jag känner välviljan börja cirkulera i kroppen. Jag ser att han rör munnen men jag hör ingenting.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Okategoriserade 19 november, 2025

Ebba Busch har fattat – socialdemokratin är en pissoar

Marcel Duchamp skapade en konstnärlig revolution under mellankrigstiden när han ställde ut en pissoar. Hans readymades utmanade den högkultur som dadaisterna menade hade dött i skyttegravarna tillsammans med en hel ung generation.

Efter Duchamp krävde konsten varken skicklighet eller ambition. Bara en signatur.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 18 november, 2025

Storstäderna kan vara vänsterns nyckel till makten

Revolt. I det danska lokalvalet har de socialistiska partierna möjlighet att nå majoritet, efter en valrörelse med bostadsfrågan i centrum. Foto: Johan Nilsson/TT.

Det är inte bara genom New York som det sveper en vänstervåg – efter lokalvalet i dag kan Köpenhamn få sin första socialistiska borgmästare. Bakom framgångarna finns ett brett missnöje med stigande kostnader – och även i Sverige kan storstäderna bli en central väg mot makten för vänstern.

Den 1 september skapade en bostadsannons skandal i en dansk bostadsgrupp på Facebook. En etta i Østerbro i Köpenhamn, med tillgång till vardagsrum och kök, hyrdes ut för motsvarande 13 400 kronor. Storlek: nio kvadratmeter.

När 62-åriga läraren Michael Lykke såg annonsen frågade han om det var ett skämt, och fick svar av den unga hyresvärden: ”Nej, det är inte ett skämt? Det är helt enkelt superdyrt att bo på en av de trevligaste och äldsta gatorna i Østerbro.”

Hon har rätt – situationen lockar inte direkt till skratt. Sedan 2012 har priset på en lägenhet på 50 kvadratmeter i staden tredubblats till över motsvarande 4,6 miljoner kronor.

Till slut får hon frågan om lägre invandring och ger sig. Det fanns visst något viktigare.

Det är alltså knappast förvånande att bostadspolitik är den viktigaste lokalfrågan för unga väljare. Eller att när Köpenhamn går till val i dag, den 18 november, ser socialismen ut att gå mot ännu en storstadssuccé.

Ja, socialism – inte socialdemokrati. I de senaste enkätundersökningarna har Enhedslisten och Socialistisk folkeparti tillsammans samlat ihop 46 procent av rösterna. Tillsammans med det gröna småpartiet Alternativet på 3 procent har de alltså chansen till egen majoritet. Socialdemokratiet, som traditionellt har bosatt sig i stadshuset, har i samtidigt pyst ihop till 11 procent.

En viktig anledning är att Socialdemokratiet har hamnat i konflikt med storstadsväljarna genom sitt konservativa kulturkrigande. Sitt mest parodiska uttryck tog detta i dagarna när partiledaren Mette Frederiksen förklarade för influeraren Frede Dyrnesli varför åldersgränser på Tiktok är viktigare än, i ordning: höjda sjuksköterskelöner, billigare kollektivtrafik och lägre matpriser. Till slut får hon frågan om lägre invandring och ger sig. Det fanns visst något viktigare.

I stället har vänsterpartierna tagit Köpenhamnsbornas ekonomiska oro på allvar. Enhetslistan har lovat att bygga 41 000 billiga bostäder till 2040, och Socialistisk Folkeparti vill lägga motsvarande 15 miljarder på att köpa upp privata fastigheter att hyra ut. Tillsammans har de tre partierna också gått till storms mot Airbnb i ett förslag som skulle minska antalet tillåtna uthyrningsdagar från 70 till 35, och att uthyrningstjänsterna tvingas rapportera alla uthyrningar.

Känns strategin igen?

För bara några veckor sedan valdes Zohran Mamdani till borgmästare i New York på löften om stoppade hyreshöjningar och 200 000 prisvärda bostäder på tio år. Detta var knappast någon underklassrevolt. Hans pappa är en känd Columbiaprofessor och hans mamma en prisbelönt filmregissör, och hans socialistiska kärnväljare och dörrknackare var precis som han själv unga progressiva från medelklassen, som insett att de står på tur att pressas ut ur stadskärnan.

Det här har även Köpenhamns vänster förstått. Bostadsfrågan är perfekt för socialister – den är materiell, men binder även samman arbetarväljare med den pressade medelklassen, och möjliggör därför en löntagarmajoritet som kan vinna val. En sådan allians är betydligt mer strategiskt än att likt akademiker som Johan Alfonsson och Payam Moula gnälla på städernas hajkande, rosédrickande progressiva i arbetarnas namn.

En central väg mot politisk makt för socialister går via storstäderna.

Här finns också en läxa för de socialdemokrater som länge blickat lystet mot den tidigare danska framgångssagan. De ”gettolagar” som infördes 2018 för att riva problemtyngda lägenhetskomplex har nämligen lett till höjda priser i områden som Mjølnerparken, som snart därefter även trängde ut ungdomar som letar efter en första bostad. Även i Sverige har städernas unga sett igenom högerns motstånd mot ”blandning”, det vill säga att bygga billiga hyresrätter som det förutsätts att bara invandrare flyttar in i, men som även de är intresserade av.

Det här är inte unikt för Norden. I EU har bostadspriserna stigit med 53 procent mellan 2010 och 2024. Enligt Europeiska investeringsbanken är en av de främsta orsakerna till krisen det begränsade utbudet. I mars 2025 skakade unionen fram 10 miljarder euro över två år för investeringar i billiga bostäder, och EU:s första bostadskommissionär Dan Jørgensen har precis påbörjat en ”plan för prisvärda bostäder”. Frågan är kritisk på hela kontinenten, men därmed också en möjlighet för vänstern.

Socialismen har nämligen blivit ett urbant fenomen. I kommunalvalen 2022 fick Vänsterpartiet 13,6 procent i Malmö, 15,4 i Stockholm och 15,8 i Göteborg. Omvänt är man i princip utplånade i glesbygden, varför man bland annat har lanserat ett ambitiöst Norrlandsprogram på 30 miljarder kronor.

Det är toppen så. Men samtidigt måste man äga dessa segrar. Vänstern behöver inte skämmas för sina storstadsväljare utan hylla dem. En central väg mot politisk makt för socialister går via storstäderna, och via en materiellt inriktad politik som fångar breda lager mot kapitalet. Men som samtidigt låter bli att stöta bort dem med konservativt poserande.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 november, 2025

Hur kan vi må så dåligt när vi har det så bra?

Med utgångspunkt i sociologen Roland Paulsens texter ifrågasätter Ada Berger den moderna oron. Foto: Felix Swensson.

Ada Bergers ”Orosdanser” på Kulturhusets Stadsteaterscen gestaltar ett tillstånd av kronisk ängslan. Ett symptom på ett samhälle där hela ansvaret för din framtid är ditt.

Du har fått ett välbetalt jobb, träffat din drömman och hittat den perfekta lägenheten. Ändå är det något som saknas, ändå ansätts du av den här… oron. Tänk om han tycker att du är tråkig, hittar någon annan, lämnar dig? Tänk om du har cancer, blir utbränd, inte kan älska ditt barn? Ju mer du tänker på det, desto farligare ter sig världen. Och de egna tankarna. Tänk om själva rädslan leder dig i fördärvet? ”Jag måste sluta tänka så här.”

Men det går såklart inte.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 november, 2025

”Jag är trött på självspäkande sexualitet”

Foto: Paulina Sokolow.

Författaren Sinziana Ravini vill ompröva gränserna för den franska erotiska traditionen, i spåren av landets metoo-uppvaknande. Huvudrollen spelar hon själv. Flamman möter henne i hotellbaren och beställer en drink.

I Sinziana Ravinis debutroman Diagonalt begär (Modernista, 2025) utmanar en ung kvinna, en försmådd och uttråkad konsthistoriker, sig själv genom att ge sig ut på ett erotiskt äventyr. Miljön är parisisk kulturelit, exklusiva adresser och möten med en lång rad vackra och excentriska män och kvinnor. Hjältinnan har helt klar drag av författaren själv, ska det visa sig.

La diagonale du désir, som den heter i original, kom ut i Frankrike för några år sedan fick då ett positivt mottagande: ”modigt” och ”elegant”, ansåg Le Monde. Nu finns boken på svenska och Sinziana Ravini, som i Sverige syns som chefredaktör för konsttidskriften Paletten och är återkommande skribent i Aftonbladet, är på tillfälligt besök i Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 14 november, 2025

Varken imperialism eller förtryckarregim

Protesterna för Irans kvinnor har inte tystnat sedan 2022. Demonstration i Stockholm den 21 juli 2025. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Hösten 2022 reste sig det iranska folket och sade: ”Kvinna, liv, frihet”. De sade ”död åt diktatorn”. Revolutionen kvästes. Under folkmordet i Gaza attackerade Israel Iran och dess kärnvapenprogram. Donald Trump sade offentligt det som USA brukar sköta bakom stängda dörrar: det är dags för regimskifte. Så vad är alternativen för det iranska folket? Och vilka är det som tjänar på status quo?

Under åren 2022–2023 syntes klipp från enorma protester, från strejker, från kvinnor som tog av sig hijaben och skanderade ”Jin, Jiyan, Azadî” efter det att den iranska regimen hade dödat ännu en oskyldig kvinna. Trots att det inte rapporteras något i svenska medier längre, hålls det fortfarande nationella och sektoröverskridande strejker på grund av de svåra ekonomiska förhållandena. Det hålls också hungerstrejker på över 40 fängelser varje tisdag under kampanjen ”No execution Tuesdays”, kopplat till frihetsberövades isolering och, i allt högre utsträckning, avrättningar. Och runt om i världen fortsätter solidaritetsdemonstrationer att hållas.

Insynen i och förståelsen för den islamistiska regimen är låg utanför dess gränser och speciellt här i väst. Vilka är det egentligen som styr landet och hur håller sig regimen vid liv?

Högst upp i hierarkin har vi Ayatolla Ali Khamenei, den religiösa ledaren för den teokratiska regimen. Han har hållit kvar sig vid makten, mycket med hjälp av det Islamiska revolutionsgardet (IRGC). Vilka är då de?

De har sina rötter i revolutionens efterföljd 1979, för att försvara den islamistiska revolutionen. I dag är de långt ifrån bara en militär organisation utan har i stället vuxit till att bli landets ekonomiskt mest inflytelserika aktörer. Under senare år har IRGC stärkt sin kontroll över Irans oljeexport betydligt. Detta i ett land med världens tredje största oljereserver. Oljan säljs främst till Kina genom ett nätverk av frontbolag och en ”skuggflotta” av tankfartyg som kringgår internationella sanktioner.

Iran befinner sig under ett imperialistiskt tryck från Israel och USA som tillsammans med lydstaterna inom EU önskar ett regimskifte.

Genom sitt ingenjörs- och byggföretag, Khatam al-Anbia har organisationen också blivit en dominerande aktör inom landets infrastruktursektor. Bland annat har de genomfört projekt som hanterar landets naturgas, en central källa till inkomster då Iran har världens näst största tillgångar. Dessa inkomster och resurser kommer inte heller befolkningen till gagn. Ständig brist på gas till hushållen är ett problem när kylan slår till. Som den förre presidenten Mahmoud Ahmadinejad uttryckte 2012: ”Det finns 300 personer i landet som har stoppat 60 procent av våra pengar i sina fickor som de inte lämnar tillbaka”. Den procentsatsen har med all säkerhet sedan dess stigit i takt med ökade privatiseringar.

Så när rörelsen ”Kvinna, liv, frihet” startade och blev en revolutionär kraft var det inte bara en oro för kvinnors frigörelse som drabbade eliten i landet. Det var också ett reellt hot mot den sammansmältning mellan det militärteokratiska toppskiktet, ett hot mot IRGC och ayatollan.

Det var mycket detta, de ekonomiska svårigheterna samt det politiska förtrycket som gjorde att några gladdes åt de israeliska attackerna våren 2024, dels mot kärnvapenprogrammet men också mot dess militära ledare. Men vad skulle hänt om Israel med USA som nära allierad genomförde det Trump och Netanyahu ville?

De skulle gjort som så många gånger tidigare: ta landets resurser och tillsätta en nyliberal marionettledare. Låter det konspiratoriskt? Inte om man tittar på ett liknande exempel i samma land, nämligen installationen av shahen Reza Pahlavi efter avsättandet av den demokratiskt valde Mohammad Mosaddegh.

Läs mer

Iran befinner sig under ett imperialistiskt tryck från Israel och USA som tillsammans med lydstaterna inom EU önskar ett regimskifte. De sanktioner dessa länder har infört mot Iran håller tillbaka landet ekonomiskt och landets ledarskikt håller i sin tur tillbaka dess befolkning. För ett fritt, självständigt och välmående Iran kan det vare sig bli en nyliberal lydstat under Israel/USA, där resurserna går till dessa länders företag eller fortsätta under Khameneis och IRGC:s förtryckarmaskin.

Befolkningen i Iran förtjänar en bättre framtid.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 14 november, 2025

Arjeplog skeptiskt till regeringens uranplaner

”Det har prospekterats i Pleutajokk sedan 70-talet, man får hoppas att det inte heller den här gången blir någon gruva”, säger Peter Sundström som bor en dryg mil från platsen. Foto: Erland Segerstedt.

Regeringen ger grönt ljus till uranbrytning samtidigt som man vill upphäva det kommunala vetot. Flamman åker till Arjeplog där frågan vållat debatt i snart 50 år för att se hur förslaget tas emot.

En mil norr om Arjeplog svänger vi in på en grusväg. Vi sänker farten för att undvika de djupa hålen och stenarna som sticker upp och passerar sedan berget Lule Isjáks skrovliga branter. Snart skymtar vi sjön Hornavan och där är den – Uranvägen.

Här finns fortfarande spår efter LKAB:s provbrytning av uran 1980. Området har täckts över med jord, men växtligheten har inte fått fäste. Ett par skyltar varnar för joniserande strålning. Länsstyrelsens senaste undersökning visade på höga halter av bly, kadmium och uran i vattnet som kommer från gruvområdet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 13 november, 2025

Grillen #10: Kan SD rädda klimatet?

I tionde avsnittet av ”Grillen” snackar Paulina, Jacob och Leonidas om det växande AI-fusket på universitet, om Saltkråkan verkligen blivit woke och om konservativa skäl att att bry sig om klimatet.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Maksim Nourala

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 13 november, 2025

Myndighet skulle minska fusk och svinn – går back hundratals miljoner: ”Haveri”

Utbetalningsmyndigheten skulle till en början ha legat i Södertälje, men hamnade i nybyggda lokaler vid Gullmarsplan i Stockholm. Foto:

Utbetalningsmyndigheten har hittills lyckats kräva tillbaka 70 miljoner kronor i ”felaktiga utbetalningar” från välfärden. Samtidigt har 264 miljoner kronor gått till att utveckla ett nytt system – som regeringen nu skrotar innan det tagits i bruk. Nu vill Ingela Nylund Watz (S) ha svar från finansministern om vad som hänt.

Utbetalningsmyndigheten lanserades våren 2022, då Mikael Damberg (S) fortfarande var finansminister. Nu skulle en specifik myndighet få i uppdrag att söka efter missbruk, fusk och ekonomisk brottslighet i välfärdssystemet – dels genom ”dataanalys och systemövergripande granskningar”, men också genom att sköta ett gemensamt transaktionskonto för utbetalningar från Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, CSN och andra myndigheter.

Myndigheten blev verklighet i början av 2024 under Tidöregeringen, och analysarbetet har hittills kammat hem omkring 70 miljoner kronor i återkrävda pengar. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, skrev statsministern på Facebook i somras, när summan låg på 40 miljoner, medan finansminister Elisabeth Svantesson konstaterade att ”våra gemensamma skattepengar ska gå till rätt saker”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)