Inrikes 13 september, 2006

Spurt ända in i kaklet

Årets valrörelse började för två år sedan när de borgerliga partiledarna ingick en pakt. De har ansetts oslagbara. Men i slutspurten skruvar Göran Persson upp temperaturen.

Duellerna mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt hetsar upp en helt makalös stämning bland journalister, en stämning som endast slås av en präktig skandal.

När radions första duell i våras officiellt inledde pärlbandet av möten var det närmast slagsmål, inte bara om vem som skulle få kommentera, utan vilka personer som skulle få se debatten bakom en glasskiva i radiohuset. Den duellen vann Persson. Han vann också i Almedalen. Men Reinfeldt har ofta visat sig vassare i tv.

Lite grann är det som två skådespelare från olika tider möts, Persson från scenteaterns era och Reinfeldt från tv-teaterns. Den ene är agitatorn med stora gester, kan fånga någon på hundra meters håll. Den andre satsar på att spela sin roll trovärdigt, naturalistiskt.
De är på upploppet i den längsta valrörelsen i svensk historia. Det finns anledning att gissa att slutspurten spelar större roll än någonsin. Andelen väljare som bestämmer sig sista veckan var tio procent 1964. Förra valet var den strax över 30 procent. Nästan exakt samma kurva finns över andelen partibytare i valrörelserna. Det blir allt svårare att förutse ett val i Sverige.

Sett över en fyraårsperiod inledde det röda laget starkt i opinionen. Fram till våren 2003 hade s ensamma 40 procent och tillsammans med v nära nog majoritet. V-problemen börjar på hösten 2004, med det som skall bli en utdragen vandring nedåt. Socialdemokraternas kurva går, även om tsunamidebatten märks som ett stort hack, faktiskt långsamt ned nästan från dag ett. Strax ovanför gyttret av småpartier sjunker folkpartiet långsamt mot botten. Få minns nu att de nästan blev lika stora som moderaterna förra valet.

Helhetsbilden är tydlig. Hela anloppet till detta val har borgarna ansetts oslagbara. Mest skilde det under våren 2005. Socialdemokraterna hade tappat tio procent och de verkade ha gått rakt av till moderaterna. Ända sedan dess pekar den röda kurvan med alla sina hack uppåt. Valmaskinen har satt igång och nu går det uppåt.
Det är tio dagar kvar till valet. På Centralen i Stockholm har Anne-Lie Rydé värmt upp scenen, inför en växande folkmassa. Partifolket dansar och viftar med rosor. Den glada retro-schlagern ”En sån karl”, i kombination med aningen att Sveriges statsminister snart anländer, skapar en närmast andlig stämning.
Göran Persson ställer sig ensam på scenen under applåder, välkomnar alla. Göran Persson kämpar för att vinna över de sista rösterna som krävs för att hindra ett borgerligt systemskifte. De har sagt att han är trött. Men akta noga, han vill inte förlora sitt sannolikt sista val.
Det kommer ingen smygande inledning, det är angreppsläge som gäller. Tre områden är utvalda för att bevisa att en borgerlig regering innebär ett systemskifte. Vad hjälper sänkt förmögenhetskatt mot ungdomsarbetslöshet? Varför skulle vi sälja ut våra akutsjukhus?
– Då blir det strid!

Göran Persson, gör händerna till klor och vaggar omkring på scenen.
– Nu slår vi tillbaka högern – nu tar vi dem!
Människor flockas runt Göran Persson. Trots Säpovakter och avspärrande tejp tränger de sig fram. En kvinna i femtioårsåldern tar hans arm.
– Göran! Vinn! Vinn!
Nu är det tio dagar kvar. För varje dag vrider statsministern upp lågan, för att svetsa upp de ställen där moderaterna försökt lappa över spåren efter sin gamla systemskiftespolitik. Reinfeldt lovar att satsa lika mycket pengar i offentliga satsningar som en röd regering. Men Persson hittar en flik: privatiseringen av sjukhus. Och så är han i färd att riva upp hela rustningen. Men Göran Persson har en annan specialitet som inte så många greppat, förmågan att sända små viktiga budskap i förbifarten. Som när Veckorevyn stajlar om alla partiledare och Persson vägrar lämna sin kära kostym med motiveringen:
– Folk duger som de är.
Nu säger han:
– En 82-årig tjej är precis lika fnissig inne i huvudet som en femtonåring.
Det är ett tal för att förklara varför skatter och ett fungerande samhälle alltid är att föredra före ett samhälle där människor tror att lägga pengar på hög kan garantera dem något.
– Rysslandsfonden pratar inte med dig, säger Persson.
Persson sträcker sig efter livets mening, att leva i gemenskap och vårda naturen, gå framåt och lösa mänsklighetens stora problem. Jämfört med det framstår Reinfeldt som en mycket tunn figur.

På Centralen står också Fredrik och Erika från kristdemokraternas ungdomsförbund i orangea tröjor med texten ”Pensionera Persson”.
– Ja, han är ju otroligt duktig retoriskt, säger Fredrik.
Alla politiskt aktiva i borgerligheten som jag har mött under denna valrörelse anser att ingen slår Persson retoriskt. Å andra sidan säger många till vänster att Reinfeldt är den skickligaste. Kanske är det bara ett sätt att förklara varför det går oväntat bra för den andra sidan. Fredrik:
– Men han slår på en bild av borgerligheten som är gammal. Den höger som fanns 2002 finns inte idag!
En höger som inte finns? Hur märkligt är inte det.
– Nej, men det handlar ju om framtoning, säger Erika. Alliansen har berättelsen om samhället, vi säger att det finns problem. Men Persson säger bara att det går bra för Sverige.
Just det. Hela moderaternas valrörelse är byggd på det som av proffsen kallas storytelling, en berättelse som gör socialdemokraterna och moderaterna till varandras motsatser. Reinfeldts berättelse har byggts upp under lång tid. Sverige är ett land där människor sopas bort i tvivelaktig statistik, nu behöver det bli maktbyte och mer än bara ord. Har Fredrik Reinfeldt sett Susanna Edwards film Fackklubb 459? I en av scenerna talar en far med sonen, som just är indragen i en facklig kamp om Sverige, om det dagliga slitet, risken att få sparken och växande klyftor. Det här är inget samtal mellan presumtiva moderatväljare.
– Men det går bra för Sverige säger de, konstaterar fadern med bitterhet.
Fredrik Reinfeldt har tagit sikte på den känslan. Han pratar lika mycket om problemen som någonsin Lars Ohly, och dessutom på ett liknande sätt. Under hela tiden som socialdemokrater varit upptagna med att försvara sig mot kritiken efter tsunami och dussinet pseudofrågor som fått ett fantastiskt genomslag i den tunna mediala krets som trots alls bestämmer vad som är nyheter och inte, har Reinfeldt vävt på sin berättelse.
Manövern är också logisk utifrån ett väletablerat faktum: svenska väljares viktigaste frågor är sjukvård och sysselsättning. Omvärldsbevakningsföretaget Agent 25 har gjort en sammanställning som är extremt tydlig: Dessa två frågor dominerar totalt i tidningsartiklar. Vård nämns i ungefär 3200 artiklar. Miljön, mitt under hotet om global uppvärmning, i under 100. Jämställdhet finns inte ens med på listan över de tio viktigaste frågorna enligt SOM-institutet.

Under fredagen kommer besked om att en stor utländsk ägare spekulerar i Volvoköp, som därigenom kan ha betydelse för pensionsfonderna. Persson går ut direkt för att försvara svenskt ägande, Reinfeldt måste följa efter. Vad det måste vara slitsamt, att låtsas vara socialdemokrat.
Det är nu nio dagar till valet. Moderaternas toppgäng i huvudstaden ställer upp sig utanför Åhléns vid Sergels torg. Det är silverhåriga damer, äldre herrar med rak rygg som applåderar.
Detta är de gamla moderaterna. Eller snarare, de gamla moderaterna samt den 1990-talsironiske Wille Crafoord, som spelar för moderaterna för att ”man kan få tycka vad man vill”.
Ulf Adelsohn välkomnar honom i rutig lammullströja med orden: en av de få artister som inte är socialist, utan borgerlig!
– Gör man det i vårt land, en enpartistat, då kan man råka illa ut!
Några minuter senare är det journalisterna som får en skopa, de som ”bugar för makten” och inte vågar kritisera socialdemokraterna. Annat skall det bli efter ett maktskifte:
– Vi behöver öppna upp fönstren och vädra ut!
Ja, Adelsohn ger onekligen de nya moderaterna lite relief. Några minuter senare åker polisen förbi med sirenerna på. Adelsohn utbrister:
– Här kommer poliserna. Friska tag!
Adelsohn har sin egen förklaring till förhållandet mellan de nya och gamla moderaterna.
– Jag brukar säga att jag är moderat classic style, när folk frågar om de nya moderaterna. Som det här kaffemärket – en starkare sort! Men man skall vara på det klara med att moderaterna har en tydlig ideologisk linje genom alla år.
Varför de kallat in honom här är dock inte så svårt att räkna ut. Stockholm är hardcoremoderaternas mark, och här måste människor som inte riktigt begriper sig på de nya moderaterna förmås att förstå att de fortfarande är ett högerparti på diskret vis. Så kommer frågan ur publiken:
– Vad skall man rösta på om man verkligen vill ha förändring av Sverige?
Jo, det är förstås moderaterna.
– Det viktigaste är att vi får Fredrik Reinfeldt som statsminister. De har gjort ett mycket bra jobb med att få med sig de andra partierna. Borgerligheten är mer enad än någonsin, säger Adelsohn.

Ungefär samtidigt kliver de fyra borgerliga partiledarna upp på scenen i Göteborg. Inomhuscentret Nordstan härbärgerar några hundra borgerliga valarbetare. Maud Olofsson är den som tar i mest, och Göran Hägglund är den rolige.
– Ge Persson möjligheten att förverkliga sin dröm. Låt han bli skogsbonde på heltid, blir Hägglunds slutkläm.
På sådana här tillställningar är det alltid andra som stjäl de största applåderna, för Fredrik Reinfeldt är ingen upphetsande eller rolig talare. Hela hans talekonst är inriktad på att få folk att känna igen sig och att själv framstå som en rimlig och resonerande person. Tv är hans hemmaplan.
Så kommer slutdebatterna. Manuset är spikat sedan länge. Nu handlar det närmast om fingerfärdighet. Persson skall få fortsätta att äta upp alla sina underlåtelsesynder, ökande klassklyftor, för hög arbetslöshet och ”utanförskap”. Reinfeldt skall pressas på privat vård, sänkningar av a-kassa och förtidspensioner. En moderat kan aldrig gardera sig emot det nästan undermedvetna budskapet om risker med borgerlig regering, finansiellt kaos, att fattiga människor straffas. Reinfeldt arbetar som i judo. Motståndarens tyngd är hans största styrka, i närkamp.
– Om det är någon som har fört en konsekvent skattepolitik för att gynna några få, oftast rika, så är det du. En särkrets av miljardärer som slipper förmögenhetsskatten, säger Reinfeldt till Persson i Studio etts slutdebatt.
Ju närmare valet kommer, desto hårdare blir Göran Perssons attacker. Han vill att skillnaderna syns. Fredrik Reinfeldt vill att de skall framstå som obetydliga. Och när Persson verkligen går hårt åt, då svarar han:
– Det är inte så det svenska folket tycker att debatten ska drivas.

Det är nu åtta dagar till valet. Socialdemokraterna håller sitt stora valmöte i Farsta, en söderförort till Stockholm. Farsta är en bastion, här har regeringspartiet ensamt över 50 procent, säger en man i s-valstugan. Här samlas åtta ministrar på tio kvadratmeter vid en folkmassa på uppåt tusen personer, barn med ballonger och kameror i hundratal. Det är en mardröm för säkerheten. Men ingenting händer, som förväntat. Mindre förväntat är att någon knackar på min axel och säger:
– Hej. Jag känner igen dig. Vad heter du?
Det är statsministern. Kanske vill han ha koll på ännu en person som står och fotograferar honom på möte efter möte. Kanske är han på charmoffensiv.
– Du får skriva om detta i Flamman!
– Jadå. Kan jag få en intervju då?
– Javisst, det blir roligt.
Gruppen Örngott, två tjejer ur Unga örnar, gör avantgardistiska trummaskinsversioner av Ulf Lundells ”Folket bygger landet” och ”La Lega”. Det sätter tonen – talen ångar av ren klasskamp med en samling av valrörelsens bästa repliker.
– Reinfeldt ser inga arbetare i de arbetslösa, säger Ulrica Messing.
Mona Sahlin har sedan några dagar tillbaka en verbal vendetta med Maud Olofsson, ”skriet från vildmarken”. Borgarna har lurat skjortan av henne i kärnkraftsfrågan, säger hon vid en miljöpressträff i Tegnérlunden. Nu går hon loss på talet om ivriga bävrar.
– Vi måste stoppa denna bäverkvinna innan hon har gnagt sig igenom all solidaritet i detta land.
Ylva Johansson talar om att dålig vård är ett resursproblem.
– Men Reinfeldt anser att det är fel på attityden hos personalen.
Göran Persson talar om en värld där jobben blivit osäkra. Inte ens en ingenjör kan vara säker på livslång anställning. På så sätt närmar sig tidigare välbeställda arbetarklassens villkor.
– Så är det i ett öppet, kapitalistiskt samhälle.
Det är märkligt hur mycket bättre budskapet sitter ihop på sossarnas valmöten än i tv-debatter för Göran Persson. Den röda tråden, som verkar vara så svår att synliggöra annars är självklar här. Här kan alla ministrarna släppa på idén om att allt är frid och fröjd i Sverige och berätta om sin strävan inne i ett samhälle som styrs för mycket av marknadskrafter.

Till allt klokt vetande kring valet kommer ett faktum som få ens vill tänka på. Hela denna påkostade och finslipade valrörelse, hela det dyrbara lasset kan vältas av en liten tuva till höger eller vänster. De svenska valen har flera gånger avgjorts med liten marginal. Minst avstånd var det 1973, då 3798 röster skiljde blocken åt.
Till höger finns Sverigedemokraterna. Kan de tjäna på folkpartiets spionskandal, eller det faktum att folkpartiet fått släppa sitt språkkrav i allianssamarbetet? Till vänster finns Feministiskt initiativ, som knappast kommer knipa lika många röster. Men röstsplittring till vänster har en speciell historia. I ett av de jämnaste valen i Sverige, 1979 vann borgerligheten med endast 8 404 röster. Två år tidigare hade Arbetarpartiet Kommunisterna brutit sig ur VPK. De lyckades aldrig bygga ett framgångsrikt parti, men samlade 10 725 röster i detta riksdagsval.

Den här matchen vore redan avgjord för länge sedan om socialdemokraterna hade kunnat gå in i debatten om arbetslöshet och sjukskrivningar med full kraft för ett år sedan. Men nu är det inte så. Nu kan allt avgöras av lågt valdeltagande, en skandal hit och dit, eller en liten tuva.

Inrikes 20 augusti, 2025

SD-toppar minglade med dömd ekobrottsling: ”Trevlig tillställning”

Tobias Andersson är ordförande i riksdagens näringsutskott. Foto: Christine Olsson / TT.

Tobias Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, undviker frågan om samröret med Allra-profilen undergräver förtroendet för utskottets arbete.

I tisdags kväll höll den tidigare Allra-vd:n Alexander Ernstberger släppfest för sin bok Staten mot kapitalet. Ernstberger dömdes till fängelse 2021 för mutbrott och grov trolöshet mot huvudman, efter att ha genomfört affärer där de själva berikade sig medan svenska pensionssparare förlorade 137 miljoner kronor.

Patrick Siegbahn, som var först med att avslöja Allras affärer på sin sajt Småspararguiden, beskriver Ernstbergers affärer under tiden på företaget som en ”katastrof”. Han understryker också att domen mot Ernstberger bara rör en enskild transaktion av ett dussin affärer på pensionsspararnas bekostnad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 20 augusti, 2025

Ryskt vägval: Washington eller Peking

Eliterna kring Putin slits nu mellan att närma sig USA eller Kina. Foto: Alexander Zemlianichenko/AP/TT.

Den ryska makteliten har länge kunnat förena två berättelser om kriget: ett antiimperialistiskt uppdrag och ett messianskt försvar av västerländska traditioner. Men USA:s inviter riskerar att tvinga fram ett val.

När Donald Trump talade om Ukraina strax efter att han tillträtt, lade han fram förslag med betydande eftergifter till Moskva – bland annat ett formellt erkännande av Krim som ryskt territorium och att överge planerna på att släppa in Ukraina i Nato. Sex månader senare gör Kreml fortfarande anspråk på fem av grannlandets oblaster och vill inskränka landets säkerhetsgarantier.

Rysslands oförsonlighet sägs ofta spegla hänsynslösheten hos en enda man – Vladimir Putin – men förklaras bättre i ljuset av den debatt som följde på USA:s senaste invit till Ryssland. Även om två olika läger har uppstått är de överens om en princip: att inte ge vika en tum när det gäller Ukraina.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 20 augusti, 2025

Samarbete är bästa försvar

Mark Rutte smeker Donald Trump medhårs under ett möte i Vita huset. Foto: Evan Vucci/AP.

Från höger till vänster blåser upprustningens vindar i Europa, men är det verkligen fler tanks och artilleripjäser som behövs? Genom integration av de existerande försvaren kan man i stället uppnå säkerhet, undvika kapprustning och rädda välfärden.

Orden är redan bevingade.

”Du flyger in till ännu en stor framgång i Haag ikväll. Det var inte lätt men vi fick dem att gå med på fem procent!”

”Europa kommer att betala STORT, som de borde, och det kommer att vara din seger.”

Så löd sms:et från Nato:s generalsekreterare Mark Rutte till Donald Trump inför toppmötet i nederländska Haag i slutet av juni. Då bestämdes att de europeiska Natoländerna alla ska öka sina försvarsutgifter till de fem procent av BNP som Trump hade krävt. Det var en drastisk höjning från de två procent som Nato tidigare hade krävt av sina medlemmar och som bara ett fåtal länder levt upp till.

Under den efterföljande presskonferensen sade Rutte också att ”ibland måste pappa använda hårda ord för att få dem att sluta”, i en referens till Trumps hantering av det pågående kriget mellan Israel och Iran. Ruttes krypande för Trump fick många européer att skämmas. Men hans beteende visar hur underdånigt kontinentens ledare hittills har förhållit sig till den amerikanske presidenten, även om en genomtänkt försvarspolitik samtidigt kan leda till större självständighet från USA.

Detta behov aktualiserades inte minst av mötet mellan Donald Trump och Vladimir Putin i Alaska förra torsdagen, då de planerade att stifta fred genom att tvinga Ukraina att avträda stora områden utan att behöva fråga de jobbiga européerna.

Det är nämligen inte främst mer pengar som behövs om Europas försvar ska säkras.

Orden har också redan omsatts i handling. Enligt Financial Times expanderar europeiska vapenfabriker nu tre gånger så snabbt som före Rysslands invasion av Ukraina. De flesta är inriktade på ammunition och missiler åt det ukrainska försvaret. Men i de nya fem procenten som ska läggas kommer långt mer än så att byggas och köpas.

Europa har alltså antagit utmaningen från Trumps regering när den i vintras indikerade att Europa inte längre kan lita på amerikansk militärmakt för sitt försvar. Rent militärt kan det framstå som rationellt: kontinenten är uppenbarligen hotad av ett Ryssland som har invaderat ett europeiskt land, samtidigt som USA drar sig tillbaka – då måste man bygga upp ett nytt eget försvar. För detta ändamål är man nu till och med beredd att riskera den välfärd som européer så ofta är stolta över, särskilt gentemot amerikaner.

Kalkylen är dock feltänkt. Det är nämligen inte främst mer pengar som behövs om Europas försvar ska säkras.

2024 låg EU:s samlade försvarsutgifter på 3,75 biljoner kronor, vilket utgjorde 1,9 procent av den samlade BNP:n. Nästa år planerar Ryssland, som har ställt om till krigsekonomi, att spendera 7,2 procent på sitt försvar. Det utgör 1,95 biljoner kronor.

I absoluta termer lägger Europa alltså redan mer på sitt försvar än Ryssland.

Det som trots detta gör kontinenten sårbar är att den består av 27 separata arméer, med egna system, befälsstrukturer och organisationer. Så länge det är fallet är Europa inte redo för krig, oavsett hur mycket man spenderar på de enskilda försvaren. Som ekonomen Adam Tooze har påpekat har europeiska länder fått ut extremt lite av sina försvarsinvesteringar under de gångna åren. Hans slutsats är därför att Europa snarare än att dramatiskt öka försvarsutgifterna bör stärka det interna samarbetet.

Ökad integration mellan de europeiska länderna ifråga om allt ifrån upphandling till militär organisering samt förbättring av transportsystem, räcker för att göra det gemensamma försvaret operationellt och effektivt, menar han. Till exempel kan bättre kvalitet uppnås med gemensamma större upphandlingar i stället för det lapptäcke som existerar i dag, något som inte kostar mer pengar men som leder till långt mer effektiva resultat rent militärt.

Läs mer

Ett sådant samarbete kan också kräva nya institutioner och koordineringssystem, företrädesvis under EU:s hägn. Det lär visserligen inte heller vara gratis, men det skulle kosta långt mindre än de 30 biljoner kronor som man nu tänker spendera över tio år.

Med en sådan linje hade man undvikit kapprustning och nedskärningar i välfärden på försvarets altare. Nu ska Sverige som nyblivet Natoland i stället spendera en större andel av BNP än under efterkrigstiden – vilket då skedde för att man skulle stå utanför alla försvarsallianser. Vad förespråkarna för alliansfrihet tenderar att missa är nämligen att priset för neutralitet har alltid varit en stark egen militär.

Även i det ljuset framstår utökat samarbete som en attraktiv linje. Inte minst för en vänster som vill undvika ännu ett årtionde av åtstramning, men som måste hitta ett övertygande svar i försvarsfrågan i en tid som domineras av krig.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 19 augusti, 2025

Att flytta en stad – eller riva ett samhälle?

Kiruna kyrka flyttas fem kilometer bort. Inuti finns altarmålningen av prins Eugen som saknar kristna symboler. Foto: Matts Leiderstam.

Altartavlan i kyrkan som rullar genom ruinerna i Kiruna är som LKAB – fylld av guld och gröna skogar. Men löften räcker inte. Nu måste gruvans frukter även komma lokalborna till del.

Nu ska hon i väg. Den 600 ton tunga, 40 meter breda och lika höga kyrkan i Kiruna. Med sin rödbruna kroppshydda och lustiga lökkupoler kommer hon den 19 och 20 augusti att i majestät skrida över en specialkonstruerad väg, vilande på stålbalkar lika tunga som hon själv. Det handlar om en fem kilometer lång sträcka som går från den gamla, redan tömda stadsdelen, till en plats närmare nya centrum. Alla håller andan. 

Och visst lär det bli en spektakulär syn. Det som dock inte kommer att synas när SVT sänder live är hennes dyrbara last: prins Eugens altarmålning som gruvdisponenten och Kiruna-grundaren Hjalmar Lundbohm beställde av sin vän. Det monumentala verket är ingipsat i väggen och gick inte att montera ned, varför minsta skakning under färden kommer att få konservatorernas hjärtan att hoppa.   

Alla jag pratar med talar om gruvan med respekt, ja nästan kärlek. Men frukterna delas inte ut rättvist.

Altartavlan är märkvärdig på flera vis. Någon Jesus eller ängel syns inte till. I stället fick de som var med på invigningen 1912 häpet blicka ut över ett solbelyst landskap med frodiga lövträd i vad som ser ut som en het sommardag i Toscana. De fluorescerande färgerna med guldstänk nästan lyser upp den ölstugeliknande lokalen med elektriskt ljus. Som om prins Eugen hade velat skänka folket en biograf i stället för ett altare. Konsthistoriker har spekulerat. Ville han skänka kyrkan en naturlyrisk andlighet som kunde förena laestadianerna, samerna, högkyrkliga och kommunister? Prins Eugen, eller monsieur Oscarsson som han titulerade sig som konststudent i Paris, kallades ändå ”den röde prinsen”. 

Men motivet handlar mest om symbolik. Han ville framkalla ett mentalt tillstånd av salighet, guld och gröna skogar i bokstavlig tappning. 

På sätt och vis är målningen profetisk. Kyrkflytten är symbolen för det futuristiska projektet Flytta Stad. Inte bara för att undvika en katastrof när håligheterna under marken riskerar att kollapsa hela kvarter, utan för att borra sig ännu djupare in i Kiirunavaras innandöme. LKAB står visserligen för notan, som enligt tidigare beräkningar kommer att landa på 30 miljarder kronor, men det borde ändå betraktas som rea eftersom kommunen får nya enorma kostnader vid omställningen som måste tas någonstans ifrån. Många, särskilt mindre kulturföreningar, har blivit mos i maskineriet, vilket såklart är ett problem för det som ska bli Europas kulturhuvudstad 2029. 

Visst rullar pengarna in: under 2024 gjorde det statligt helägda företaget en vinst på 8,7 miljarder kronor. De pengarna kommer dock inte Kirunaborna till del. Väntetiden för en hyresrätt är minst tio år – tjugo år om det gäller stadskärnan – och den som behöver föda barn måste köra 1,5 timme till Gällivare. Skolorna saknar lärare och 35 procent av eleverna går ut utan fullständiga betyg. Det gör att det är svårt att få kunnigt folk, ja folk över huvud taget, att stanna kvar och söka sig dit för att ta några av de många lediga jobben. De som försöker pendla ger upp eftersom tågen norrut är så nedgångna att de luktar kiss och nattågen ser ut att läggas ner helt och hållet. I samebyarna som ser sina FN-stadgade rättigheter köras över av LKAB, kokar det av frustration.

Här kolliderar alltså starka intressen. Urfolk och kulturbygd utmanas i strävan efter ett livskraftigt Norrbotten, där de unika resurserna ger jobb och bidrar till klimatomställningen. Alla jag pratar med talar om gruvan med respekt, ja nästan kärlek. Men frukterna delas inte ut rättvist.

I Norge och andra länder finns regler som gör att en viss del av intäkterna tillfaller kommunen och lokalbefolkningen, men den svenska minerallagen utlovar bara en ersättning till staten. Det inte konstigt att folk förtvivlar inför denna resurskolonialism när de samtidigt ser sin hembygd jämnas med marken av bulldozrar.

Läs mer

Kungen är på väg norrut, likaså Carola och Kaj. Gruvan är trots allt en nationalklenod och 80 procent av Europas järnmalm kommer härifrån. 

Vad skulle gruvdisponent Lundbohm och prins Eugen tänka om de såg ner på spektaklet från sin himmel? Kanske att deras plan fullföljs hundra år senare. Det enda som möjligen överraskar dem är att altartavlans toscanska landskap är på god väg att bli verklighet i Kiruna.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 19 augusti, 2025

Frilans Finans startar ”gult fack”

Via Frilans Finans kan privatpersoner fakturera utan eget företag, i utbyte mot en avgift. Foto: Erik Simander/TT.

Frilans Finans beskriver sitt nya kollektivavtal som ”en milstolpe”. Men det nybildade Uppdragsarbetarförbundets ledning har en lång historia inom bolaget. ”Man har i stort sett tecknat ett kollektivavtal med sin HR-avdelning”, säger den fackliga utredaren Pontus Blüme.

Den 6 augusti tecknade det nystartade Uppdragsarbetarförbundet ett ”banbrytande” kollektivavtal med Frilans Finans, en plattform som låter privatpersoner fakturera utan eget företag.

Enligt företaget har över 100 000 använt tjänsten för att fakturera kunder (till en avgift på några procent) sedan man ”uppstod organiskt” år 1999, och i dag finns man i fem länder utöver Sverige. Över en halv miljon fakturor har skickats via plattformen sedan start.

”Vi anser att vi har en plats att fylla här. Det finns många utmaningar inom området. Exempel på det är rätten till a-kassa och säkerställande av avsättning till tjänstepension”, skriver Dick Rehnström.

Han är ombudsman på Uppdragsarbetarförbundet (UAF), som beskriver sig som ett ”opolitiskt och fristående” fack, bildat under sommaren ”för att möta de specifika behoven hos människor som arbetar uppdragsbaserat”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 16 augusti, 2025

Alice Aveshagen: Labubu är inget gulligt troll – det är avgrunden

Enligt uppgift har trollet under årets första halvår sålts till en summa av drygt fyra miljarder kronor. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Det är en kvav sommarkväll i herrens år 2025. Du står i ett gathörn och väntar på grönt. Framför dig: en Prada-väska, en perfekt gelmanikyr, och så dinglande från dragkedjan – ett plastmonster med ljusrosa päls och psykotiskt leende. Labubu. Den stirrar. Den dömer. Den vet att du redan googlat återförsäljare. Och du vet att den vet.

Det här är inte gulligt utan diaboliskt. Samtidens känslomässiga bottenläge, fäst med kromad karbinhake.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 16 augusti, 2025

Business på gränsen till krig

Kambodjansk soldat håller koll på lastbilar med förnödenheter. Foto: Anton L. Delgado/AP.

I maj regnade både indiska och pakistanska missiler över Kashmir, och mellan Thailand och Kambodja blev läget nyligen glödhett för första gången på länge. Längs Asiens mest omstridda gränser finns miljarder att hämta – om man heter Saab.

När Kambodja och Thailand kommer överens om vapenvila den 28 juli har fyra dagars explosiva våldsamheter längs gränsen redan hunnit döda dussintals civila, på båda sidor gränsen. Hundratusentals har evakuerats eller är på flykt. Båda parter hävdar att den andra sköt först.

De kambodjanska militära mål Thailand attackerar i slutet av juli ligger precis i närheten av flera hinduiska stentempel från 1000-talet, som spelar stor symbolisk roll i båda sidors anspråk över området. Fyra jaktplan släpper bomber över djungeln – två amerikanska F-16, två svenska Jas Gripen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 augusti, 2025

Att ställa den rätta frågan

Andre Ventura firar att hans högerpopulistiska parti Chega blir Portugals andra största parti, den 19 maj 2025. Foto: Ana Brigida/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

År 2017 fanns det 400 000 utrikesfödda invånare i Portugal och den yttersta högern var i det närmaste obefintlig. Åtta år senare bor där 1,6 miljoner utlänningar – 15 procent av befolkningen – och den yttersta högern har blivit den näst största kraften i parlamentet.

I hela Europa verkar sambandet mellan ökad migration och främlingsfientliga partiers framväxt oundvikligt. ”Det franska folket vill inte ha mer invandring”, konstaterar Marine Le Pen och föreslår en folkomröstning.

Men vad är den rätta frågan?

Låt oss återvända till Portugal år 2008, långt innan den senaste migrationsvågen. Landet, som drabbats av finanskrisen, stod på randen till bankrutt. I utbyte mot stöd krävde Internationella valutafonden och EU reformer: Lissabon skulle ”modernisera” sin ekonomi – privatisera, skära ned på offentliga utgifter och avreglera arbetsmarknaden. Landet skulle på så sätt bli mer konkurrenskraftigt för att väcka investerares uppmärksamhet.

Till slut satsade regering efter regering allt på turistboomen, öppnade lågprisflyglinjer och liberaliserade korttidsuthyrningen.

Portugal gjorde allt för att locka nytt kapital. 2009 införde det en särskild residensstatus, avsedd att locka tjänstemän och utländska pensionärer med tio års skattebefrielse. Systemet blev en omedelbar succé. Tre år senare lanserade regeringen ”gyllene visum” (eller ”uppehållstillstånd för investeringar”), som gav särskild tillgång till medborgarskap för utlänningar som var beredda att skriva stora checkar. En kapitalflod vällde in i fastighetssektorn. Till slut satsade regering efter regering allt på turistboomen, öppnade lågprisflyglinjer och liberaliserade korttidsuthyrningen. Semesterfirare strömmade in i miljoner och förde med sig utländsk valuta.

Botemedlet verkade fungera. Portugal återgick till tillväxt 2014, bytesbalansen gick med överskott och budgetunderskottet krympte år efter år. Den tidigare sorgebarnet hade blivit mönsterelev.

Men bakom de smickrande siffrorna dolde sig en annan verklighet. Sedan finanskrisen har Portugal upplevt en betydande befolkningsflykt, som kulminerade i 120 000 avresor 2013 och fortfarande låg på 75 000 år 2023. De flesta som lämnat är unga akademiker. Utan framtidsutsikter i en ekonomi dominerad av lågavlönade servicejobb har de inte längre råd att bo i de stora städerna, där hyrorna har fördubblats på mindre än tio år. I dag bor nästan en tredjedel av portugiserna i åldern 15–39 utomlands.

Denna utflyttning har påskyndat befolkningens åldrande: landet har nu bara en ung person på två äldre, och födelsetalet är bland de lägsta i Europa. Och eftersom människor i 70-årsåldern inte plötsligt skulle börja diska i restauranger, städa hotellrum eller plocka hallon, började Portugal i början av 2020-talet ta in brasilianare, angolaner, indier, lankeser, marockaner, med flera.

Läs mer

Betrakta siffrorna ur en annan vinkel, och vissa studier tycks visa på ett ännu starkare samband än det första: mellan emigration (både intern och internationell) och framväxten av den yttersta högern. Detta beror delvis på att utflyttningen har tagit bort unga, utbildade väljare som är mindre benägna att stödja främlingsfientliga partier från vissa områden – och delvis på att deras frånvaro förändrar det politiska beteendet hos dem som är kvar, i regioner som sjunker allt djupare i kris.

Så om Portugal höll en folkomröstning om migration, vad skulle den rätta frågan vara? Skulle den handla om huruvida man ska utvisa de underbetalda, utnyttjade utländska arbetare som nu är livsviktiga för ett land i demografisk nedgång?

Eller om huruvida man ska avsluta den politik som fått unga människor att lämna, genom att förvandla deras land till en semesterort för rika pensionärer och digitala nomader?

Översättning: Leonidas Aretakis.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 augusti, 2025

Skånska mansmord

Lina Wolffs mörderska hämnas sekel av mansförtryck. Foto: Johan Nilsson/TT.

Lina Wolffs feministiska hämndhistoria utspelar sig på en redan blodig jord. Det är hembränt, fula ord och nedgrävda lik – och offren är bara män.

Fastän det skånska landskapet aldrig är så vackert som under sommaren ser jag misstänksamt ut genom tågfönstret – men inte utan en viss fascination. Jag har läst Lina Wolffs nya roman Liken vi begravde (Albert Bonniers förlag, 2025) och kan inte undgå att undra vad det är med de vidsträckta fälten som ger upphov till ett särskilt slags våldsam prosa.

Lina Wolff (bilden) är en i raden av författare som vuxit upp på den skånska landsbygden och vars skrivande återkommer till den komplexa relationen mellan våld och begär, sexualitet och makt. I sin nya bok återvänder Wolff till uppväxtorten Hörby och dess mörka historia av bland annat det så kallade Helénmordet 1989, då offret var en tioårig flicka, och 1800-talsförfattaren Victoria Benedictssons självmord på Leopolds hotell i Köpenhamn. Liken vi begravde är dock en tydligt fiktiv berättelse.

Den unga kvinnan Jolly har fått i uppdrag av den lokala prästen att skriva berättelsen om byn och ”människor som din fostermor, vars öde ingen bryr sig om”. Jolly är i sig inte en skrivande person utan berättar utifrån plikt, för bara så kan en styra berättelsen om sig själv. Romanen består huvudsakligen av Jolly som berättar om sin och systern Peggys uppväxt med fosterföräldrar på en nedgången gård i Skånes inland. Det är hembränt, grova ord och nedgrävda lik överallt. Byn plågas av ständiga motgångar, särskilt om man råkar vara kvinna eller rasifierad, vilket familjens vänner är. Ändå finns här hopp – fram till att ett bestialiskt mord på två sjuåriga tvillingar begås. Hela samhället skakas av händelsen, inte minst systrarnas fostermamma Jenni som blir besatt av att hitta mördaren.

Fiktionen öppnar upp för en gruvlig hämnd. Inte för att fostermamman skulle kalla det så, för Jenni är det snarare att utkräva rättvisa i en värld där kvinnor och barn ständigt är underkastade männens godtycke:

”Tänk om alla döda kvinnor och barn kunde resa sig upp ur sina gravar. Tänk om de kunde gå samman. […] Att nu fick det räcka. Med skiten. Och tänk om alla dessa vålnader från våldtagna och dödade kvinnor och barn skulle utse en ställföreträdare på jorden, någon som var gjord av kött och blod och därmed kunde utföra rättvisans dåd.”

Sättet att ge igen på mördaren på mördarens vis, kallsinnigt och tand för tand, påminner om den numera feministiska kultboken Dirty weekend av Helen Zahavi från 1991. Boken var en av de första i sin genre av kvinnor som slår tillbaka på våldsamma män – och njuter av det. I sin samtid kritiserades Zahavis bok för att vara pornografisk och för brutal. Också Jennis hämndaktion ifrågasätts av hennes närstående i Liken vi begravde: Är det hon som är galen eller är det samhället?

Av litteraturvetare som bland annat Ebba Witt-Brattström anses även 1800-tals författaren Victoria Benedictsson vara en feministisk förgrundsgestalt, som var dömd att gå under i ett patriarkalt samhälle. De få böcker Benedictsson hann publicera gavs samtliga ut under pseudonymen Ernst Ahlgren och självmordet föranleddes av en olycklig kärleksaffär med den köpenhamnska litteraturkritikern Georg Brandes. Förutom Benedictssons förankring till hembyn Hörby passar hennes tragiska livsöde utmärkt in i Lina Wolffs litterära universum. Hur begär leder till lidande, är ett väl utforskat ämne i Wolffs tidigare verk. Inte minst i den förra romanen Djävulsgreppet från 2022 där en destruktiv kärleksrelation skildras från den misshandlade kvinnans perspektiv. I den beskrivs våldet så ingående att jag ofta behövde pausa läsningen.

Liken vi begravde läser jag däremot i rask takt. Wolff har tidigare gjort sig känd för att bemästra konsten att skriva en bladvändare som också de mest svårflörtade kritiker uppskattar. Den här gången får den språkliga kvaliteten träda tillbaka för intrig och tragikomik.

Läs mer

Allt känns genomtänkt: från plats- och klassbeskrivningar till det traditionella valet av berättare. Att placera berättaren i den betraktande Jolly i stället för hennes mer drivna syster Peggy är snarare regel än undantag i framför allt coming of age-romaner. Liken vi begravde är smart, men når inte lika djupt som de tidigare böckerna. Här får varken våldet eller klassanalysen fullt den hänsyn de förtjänar, när boken stannar vid att återge redan etablerade kännetecken för klassresan i stället för att fördjupa erfarenheten.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 augusti, 2025

En helvetesfärd på stereoider

Egentligen vill man bara ha vänner. Foto: SVT.

Bland manliga influerare säljs idén om den starka och självständiga mannen. Men egentligen handlar allt bara om att hitta sin flock.

Män lever kortare liv än kvinnor, det är sant i nästan hela världen. Frida Söderlunds SVT-dokumentär Priset män betalar levererar flera tänkbara förklaringar till statistiken: ett manligt liv fyllt av löpträning toppat med Jäger och ryssfemmor är påfrestande; den konstanta tillvaron i omkörningsfilen är fartfylld och målinriktad, men också riskabel, ohållbar, stressig och ganska ensam.

Utgångspunkten i dokumentären är den diskutabla uppfattningen att manligheten är under attack och måste återtas. Men hur? Ett återkommande svar i dokumentären stavas träning och ”mindset”, vilket förmedlas på lite olika sätt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)