Inrikes 13 september, 2006

Spurt ända in i kaklet

Årets valrörelse började för två år sedan när de borgerliga partiledarna ingick en pakt. De har ansetts oslagbara. Men i slutspurten skruvar Göran Persson upp temperaturen.

Duellerna mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt hetsar upp en helt makalös stämning bland journalister, en stämning som endast slås av en präktig skandal.

När radions första duell i våras officiellt inledde pärlbandet av möten var det närmast slagsmål, inte bara om vem som skulle få kommentera, utan vilka personer som skulle få se debatten bakom en glasskiva i radiohuset. Den duellen vann Persson. Han vann också i Almedalen. Men Reinfeldt har ofta visat sig vassare i tv.

Lite grann är det som två skådespelare från olika tider möts, Persson från scenteaterns era och Reinfeldt från tv-teaterns. Den ene är agitatorn med stora gester, kan fånga någon på hundra meters håll. Den andre satsar på att spela sin roll trovärdigt, naturalistiskt.
De är på upploppet i den längsta valrörelsen i svensk historia. Det finns anledning att gissa att slutspurten spelar större roll än någonsin. Andelen väljare som bestämmer sig sista veckan var tio procent 1964. Förra valet var den strax över 30 procent. Nästan exakt samma kurva finns över andelen partibytare i valrörelserna. Det blir allt svårare att förutse ett val i Sverige.

Sett över en fyraårsperiod inledde det röda laget starkt i opinionen. Fram till våren 2003 hade s ensamma 40 procent och tillsammans med v nära nog majoritet. V-problemen börjar på hösten 2004, med det som skall bli en utdragen vandring nedåt. Socialdemokraternas kurva går, även om tsunamidebatten märks som ett stort hack, faktiskt långsamt ned nästan från dag ett. Strax ovanför gyttret av småpartier sjunker folkpartiet långsamt mot botten. Få minns nu att de nästan blev lika stora som moderaterna förra valet.

Helhetsbilden är tydlig. Hela anloppet till detta val har borgarna ansetts oslagbara. Mest skilde det under våren 2005. Socialdemokraterna hade tappat tio procent och de verkade ha gått rakt av till moderaterna. Ända sedan dess pekar den röda kurvan med alla sina hack uppåt. Valmaskinen har satt igång och nu går det uppåt.
Det är tio dagar kvar till valet. På Centralen i Stockholm har Anne-Lie Rydé värmt upp scenen, inför en växande folkmassa. Partifolket dansar och viftar med rosor. Den glada retro-schlagern ”En sån karl”, i kombination med aningen att Sveriges statsminister snart anländer, skapar en närmast andlig stämning.
Göran Persson ställer sig ensam på scenen under applåder, välkomnar alla. Göran Persson kämpar för att vinna över de sista rösterna som krävs för att hindra ett borgerligt systemskifte. De har sagt att han är trött. Men akta noga, han vill inte förlora sitt sannolikt sista val.
Det kommer ingen smygande inledning, det är angreppsläge som gäller. Tre områden är utvalda för att bevisa att en borgerlig regering innebär ett systemskifte. Vad hjälper sänkt förmögenhetskatt mot ungdomsarbetslöshet? Varför skulle vi sälja ut våra akutsjukhus?
– Då blir det strid!

Göran Persson, gör händerna till klor och vaggar omkring på scenen.
– Nu slår vi tillbaka högern – nu tar vi dem!
Människor flockas runt Göran Persson. Trots Säpovakter och avspärrande tejp tränger de sig fram. En kvinna i femtioårsåldern tar hans arm.
– Göran! Vinn! Vinn!
Nu är det tio dagar kvar. För varje dag vrider statsministern upp lågan, för att svetsa upp de ställen där moderaterna försökt lappa över spåren efter sin gamla systemskiftespolitik. Reinfeldt lovar att satsa lika mycket pengar i offentliga satsningar som en röd regering. Men Persson hittar en flik: privatiseringen av sjukhus. Och så är han i färd att riva upp hela rustningen. Men Göran Persson har en annan specialitet som inte så många greppat, förmågan att sända små viktiga budskap i förbifarten. Som när Veckorevyn stajlar om alla partiledare och Persson vägrar lämna sin kära kostym med motiveringen:
– Folk duger som de är.
Nu säger han:
– En 82-årig tjej är precis lika fnissig inne i huvudet som en femtonåring.
Det är ett tal för att förklara varför skatter och ett fungerande samhälle alltid är att föredra före ett samhälle där människor tror att lägga pengar på hög kan garantera dem något.
– Rysslandsfonden pratar inte med dig, säger Persson.
Persson sträcker sig efter livets mening, att leva i gemenskap och vårda naturen, gå framåt och lösa mänsklighetens stora problem. Jämfört med det framstår Reinfeldt som en mycket tunn figur.

På Centralen står också Fredrik och Erika från kristdemokraternas ungdomsförbund i orangea tröjor med texten ”Pensionera Persson”.
– Ja, han är ju otroligt duktig retoriskt, säger Fredrik.
Alla politiskt aktiva i borgerligheten som jag har mött under denna valrörelse anser att ingen slår Persson retoriskt. Å andra sidan säger många till vänster att Reinfeldt är den skickligaste. Kanske är det bara ett sätt att förklara varför det går oväntat bra för den andra sidan. Fredrik:
– Men han slår på en bild av borgerligheten som är gammal. Den höger som fanns 2002 finns inte idag!
En höger som inte finns? Hur märkligt är inte det.
– Nej, men det handlar ju om framtoning, säger Erika. Alliansen har berättelsen om samhället, vi säger att det finns problem. Men Persson säger bara att det går bra för Sverige.
Just det. Hela moderaternas valrörelse är byggd på det som av proffsen kallas storytelling, en berättelse som gör socialdemokraterna och moderaterna till varandras motsatser. Reinfeldts berättelse har byggts upp under lång tid. Sverige är ett land där människor sopas bort i tvivelaktig statistik, nu behöver det bli maktbyte och mer än bara ord. Har Fredrik Reinfeldt sett Susanna Edwards film Fackklubb 459? I en av scenerna talar en far med sonen, som just är indragen i en facklig kamp om Sverige, om det dagliga slitet, risken att få sparken och växande klyftor. Det här är inget samtal mellan presumtiva moderatväljare.
– Men det går bra för Sverige säger de, konstaterar fadern med bitterhet.
Fredrik Reinfeldt har tagit sikte på den känslan. Han pratar lika mycket om problemen som någonsin Lars Ohly, och dessutom på ett liknande sätt. Under hela tiden som socialdemokrater varit upptagna med att försvara sig mot kritiken efter tsunami och dussinet pseudofrågor som fått ett fantastiskt genomslag i den tunna mediala krets som trots alls bestämmer vad som är nyheter och inte, har Reinfeldt vävt på sin berättelse.
Manövern är också logisk utifrån ett väletablerat faktum: svenska väljares viktigaste frågor är sjukvård och sysselsättning. Omvärldsbevakningsföretaget Agent 25 har gjort en sammanställning som är extremt tydlig: Dessa två frågor dominerar totalt i tidningsartiklar. Vård nämns i ungefär 3200 artiklar. Miljön, mitt under hotet om global uppvärmning, i under 100. Jämställdhet finns inte ens med på listan över de tio viktigaste frågorna enligt SOM-institutet.

Under fredagen kommer besked om att en stor utländsk ägare spekulerar i Volvoköp, som därigenom kan ha betydelse för pensionsfonderna. Persson går ut direkt för att försvara svenskt ägande, Reinfeldt måste följa efter. Vad det måste vara slitsamt, att låtsas vara socialdemokrat.
Det är nu nio dagar till valet. Moderaternas toppgäng i huvudstaden ställer upp sig utanför Åhléns vid Sergels torg. Det är silverhåriga damer, äldre herrar med rak rygg som applåderar.
Detta är de gamla moderaterna. Eller snarare, de gamla moderaterna samt den 1990-talsironiske Wille Crafoord, som spelar för moderaterna för att ”man kan få tycka vad man vill”.
Ulf Adelsohn välkomnar honom i rutig lammullströja med orden: en av de få artister som inte är socialist, utan borgerlig!
– Gör man det i vårt land, en enpartistat, då kan man råka illa ut!
Några minuter senare är det journalisterna som får en skopa, de som ”bugar för makten” och inte vågar kritisera socialdemokraterna. Annat skall det bli efter ett maktskifte:
– Vi behöver öppna upp fönstren och vädra ut!
Ja, Adelsohn ger onekligen de nya moderaterna lite relief. Några minuter senare åker polisen förbi med sirenerna på. Adelsohn utbrister:
– Här kommer poliserna. Friska tag!
Adelsohn har sin egen förklaring till förhållandet mellan de nya och gamla moderaterna.
– Jag brukar säga att jag är moderat classic style, när folk frågar om de nya moderaterna. Som det här kaffemärket – en starkare sort! Men man skall vara på det klara med att moderaterna har en tydlig ideologisk linje genom alla år.
Varför de kallat in honom här är dock inte så svårt att räkna ut. Stockholm är hardcoremoderaternas mark, och här måste människor som inte riktigt begriper sig på de nya moderaterna förmås att förstå att de fortfarande är ett högerparti på diskret vis. Så kommer frågan ur publiken:
– Vad skall man rösta på om man verkligen vill ha förändring av Sverige?
Jo, det är förstås moderaterna.
– Det viktigaste är att vi får Fredrik Reinfeldt som statsminister. De har gjort ett mycket bra jobb med att få med sig de andra partierna. Borgerligheten är mer enad än någonsin, säger Adelsohn.

Ungefär samtidigt kliver de fyra borgerliga partiledarna upp på scenen i Göteborg. Inomhuscentret Nordstan härbärgerar några hundra borgerliga valarbetare. Maud Olofsson är den som tar i mest, och Göran Hägglund är den rolige.
– Ge Persson möjligheten att förverkliga sin dröm. Låt han bli skogsbonde på heltid, blir Hägglunds slutkläm.
På sådana här tillställningar är det alltid andra som stjäl de största applåderna, för Fredrik Reinfeldt är ingen upphetsande eller rolig talare. Hela hans talekonst är inriktad på att få folk att känna igen sig och att själv framstå som en rimlig och resonerande person. Tv är hans hemmaplan.
Så kommer slutdebatterna. Manuset är spikat sedan länge. Nu handlar det närmast om fingerfärdighet. Persson skall få fortsätta att äta upp alla sina underlåtelsesynder, ökande klassklyftor, för hög arbetslöshet och ”utanförskap”. Reinfeldt skall pressas på privat vård, sänkningar av a-kassa och förtidspensioner. En moderat kan aldrig gardera sig emot det nästan undermedvetna budskapet om risker med borgerlig regering, finansiellt kaos, att fattiga människor straffas. Reinfeldt arbetar som i judo. Motståndarens tyngd är hans största styrka, i närkamp.
– Om det är någon som har fört en konsekvent skattepolitik för att gynna några få, oftast rika, så är det du. En särkrets av miljardärer som slipper förmögenhetsskatten, säger Reinfeldt till Persson i Studio etts slutdebatt.
Ju närmare valet kommer, desto hårdare blir Göran Perssons attacker. Han vill att skillnaderna syns. Fredrik Reinfeldt vill att de skall framstå som obetydliga. Och när Persson verkligen går hårt åt, då svarar han:
– Det är inte så det svenska folket tycker att debatten ska drivas.

Det är nu åtta dagar till valet. Socialdemokraterna håller sitt stora valmöte i Farsta, en söderförort till Stockholm. Farsta är en bastion, här har regeringspartiet ensamt över 50 procent, säger en man i s-valstugan. Här samlas åtta ministrar på tio kvadratmeter vid en folkmassa på uppåt tusen personer, barn med ballonger och kameror i hundratal. Det är en mardröm för säkerheten. Men ingenting händer, som förväntat. Mindre förväntat är att någon knackar på min axel och säger:
– Hej. Jag känner igen dig. Vad heter du?
Det är statsministern. Kanske vill han ha koll på ännu en person som står och fotograferar honom på möte efter möte. Kanske är han på charmoffensiv.
– Du får skriva om detta i Flamman!
– Jadå. Kan jag få en intervju då?
– Javisst, det blir roligt.
Gruppen Örngott, två tjejer ur Unga örnar, gör avantgardistiska trummaskinsversioner av Ulf Lundells ”Folket bygger landet” och ”La Lega”. Det sätter tonen – talen ångar av ren klasskamp med en samling av valrörelsens bästa repliker.
– Reinfeldt ser inga arbetare i de arbetslösa, säger Ulrica Messing.
Mona Sahlin har sedan några dagar tillbaka en verbal vendetta med Maud Olofsson, ”skriet från vildmarken”. Borgarna har lurat skjortan av henne i kärnkraftsfrågan, säger hon vid en miljöpressträff i Tegnérlunden. Nu går hon loss på talet om ivriga bävrar.
– Vi måste stoppa denna bäverkvinna innan hon har gnagt sig igenom all solidaritet i detta land.
Ylva Johansson talar om att dålig vård är ett resursproblem.
– Men Reinfeldt anser att det är fel på attityden hos personalen.
Göran Persson talar om en värld där jobben blivit osäkra. Inte ens en ingenjör kan vara säker på livslång anställning. På så sätt närmar sig tidigare välbeställda arbetarklassens villkor.
– Så är det i ett öppet, kapitalistiskt samhälle.
Det är märkligt hur mycket bättre budskapet sitter ihop på sossarnas valmöten än i tv-debatter för Göran Persson. Den röda tråden, som verkar vara så svår att synliggöra annars är självklar här. Här kan alla ministrarna släppa på idén om att allt är frid och fröjd i Sverige och berätta om sin strävan inne i ett samhälle som styrs för mycket av marknadskrafter.

Till allt klokt vetande kring valet kommer ett faktum som få ens vill tänka på. Hela denna påkostade och finslipade valrörelse, hela det dyrbara lasset kan vältas av en liten tuva till höger eller vänster. De svenska valen har flera gånger avgjorts med liten marginal. Minst avstånd var det 1973, då 3798 röster skiljde blocken åt.
Till höger finns Sverigedemokraterna. Kan de tjäna på folkpartiets spionskandal, eller det faktum att folkpartiet fått släppa sitt språkkrav i allianssamarbetet? Till vänster finns Feministiskt initiativ, som knappast kommer knipa lika många röster. Men röstsplittring till vänster har en speciell historia. I ett av de jämnaste valen i Sverige, 1979 vann borgerligheten med endast 8 404 röster. Två år tidigare hade Arbetarpartiet Kommunisterna brutit sig ur VPK. De lyckades aldrig bygga ett framgångsrikt parti, men samlade 10 725 röster i detta riksdagsval.

Den här matchen vore redan avgjord för länge sedan om socialdemokraterna hade kunnat gå in i debatten om arbetslöshet och sjukskrivningar med full kraft för ett år sedan. Men nu är det inte så. Nu kan allt avgöras av lågt valdeltagande, en skandal hit och dit, eller en liten tuva.

Opinion 09 mars, 2026

Står klimatet i vägen för miljöpartierna?

Cem Özdemir från Allians 90/De gröna sträcker upp lillfingret under partiets valvaka i Stuttgart, Tyskland, söndagen den 8 mars 2026. Foto: Bernd Weißbrod/dpa/AP/TT.

Färgstarka ledare som Cem Özdemir i Tyskland och Zack Polanski i Storbritannien har nått framgångar för sina gröna partier – genom att prata om allt annat än klimatet. Är det bara så gröna partier kan vinna?

”Med dig känner jag mig lätt som en fjäder”, sjunger 30-åriga Madeleine Juno i låten som strömmar ur högtalarna. ”Mitt hjärta dansar, mitt hjärta dansar.”

Cem Özdemir hade knappt avslutat sitt segertal innan basen drog igång. Hans Gröna parti hade precis tagit hem valet i tyska delstaten Baden-Württemberg med 30,2 procent av rösterna, och nu väntar fortsatt styre i den grönsvarta koalitionen tillsammans med konservativa CDU. Socialdemokraternas hjärtan däremot lär behöva blodförtunnande, då deras stöd halverades till 5,5 procent.

Vad kan förklara framgångarna för ett grönt parti i en tid där ordet ”klimtatåtgärder” blivit ungefär lika attraktivt som en sällsynt hudsjukdom?

Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden.

En ledtråd kommer från hans 77-årige partikollega Winfried Kretschmann, som avgår som ministerpresident efter 15 år som delstatens politiska landsfader.

– Vi har väckt starka förväntningar […] om att det ska handla om delstatens bästa, inte om partiintressen. Det är så jag vill leda delstaten.

För några år sedan oroade sig många gröna för om en muslimsk vegetarian kan vinna ett val i den konservativa södern. Men det visade sig vara fullt möjligt, även om partiet backar ett par procent. Frågan var i stället om man kan vinna som grön. Under kampanjen tonade Cem Özdemir ned sin partitillhörighet och underströk hur konservativ och kompromissvillig han var. Enligt flera analyser fokuserade han mer på sin person än på sina idéer.

”Jag tillhör inte vilka gröna som helst. Jag tillhör de württembergska gröna, jag tillhör de Winfried-Kretschmann-gröna”, förklarade han. Det fick Christoph Hickmann i Der Spiegel att dra slutsatsen: ”De gröna vann inte valet.”

I Storbritannien ser vi en omvänd framgångssaga. Där fick Green party nyligen ett genombrott genom att vinna lokalvalet i Labourfästet Gorton and Denton i Manchester. Även där tonade den gröna kandidaten Hannah Spencer ned klimatfrågan för att i stället lyfta fram sin bakgrund som rörmokare och kritisera Labour från vänster. I kampanjen lovade hon att ”pressa ned kostnaderna, höja lönerna och få in välbehövliga investeringar i vårt samhälle.”

Även nationellt har partiet brutit fram genom att prata om välfärd, nedskärningar och Gaza, snarare än om spetsiga klimatåtgärder. Vilket får mig att undra: kan gröna partier bara vinna på att profilera sig som antingen vänster eller höger, och smussla undan klimatet?

En del tyder på det. De gröna i Tyskland är fortfarande traumatiserade efter 2013, när man befann sig i fritt fall trots att klimatfrågan stod högst på dagordningen. Särskilt stor uppståndelse väckte förslaget om en ”Veggie day”, som tolkades som ett angrepp på landets stolta grillkultur – inte minst av tabloidtidningen Bild. Efter valet kämpade partiet hårt för att de skulle sluta ses som ett ”förbudsparti” och steg åter i opinionen.

Sverige verkar bekräfta mönstret. Miljöpartiet nådde sina bästa resultat när klimatfrågan fanns i bakgrunden, men sjönk till 4,4 procent (2018) och 5,1 procent (2022) när Greta Thunbergs klimatrörelse svepte över världen. Där ligger man kvar trots att grön energi diskuteras flitigt, och att FN-rapporterna blir allt mer apokalyptiska.

Frågan är vilken slutsats man ska dra. Försvinner de grönas nisch när klimatfrågan tar mycket plats? Eller skapar deras förslag en ännu starkare motmobilisering från höger – om bensinpriser, kött och kärnkraft?

Så verkar vara fallet enligt en ny studie av två Umeåsociologer. De menar att den rena klimatförnekelsen i dag har ersatts av ett mer subtilt ifrågasättande av åtgärderna. Forskarna kallar det ”fördröjningsdiskurser”, som att andra länder borde gå först eller att klimatpolitiken slår orättvist. Sådana resonemang minskar enligt forskarna stödet för klimatpolitik, trots att människor accepterar vetenskapen.

Problemet är alltså enligt detta synsätt att människor även väger in annat:

Läs mer

– Detta innebär att riktade motargument som bemöter de mest problematiska fördröjningsdiskurserna kan vara avgörande för att öka allmänhetens stöd för kraftfulla klimatåtgärder, säger en av forskarna, Joakim Kulin.

Sanningen lär vara den motsatta. Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden – i Storbritanniens fall orättvisor och folkmord, i Baden-Württembergs fall industri och stabilitet. Att avfärda alla sådana hänsyn som smygförnekelse idiotförklarar inte bara väljarna, utan håller klimatpartierna kvar i marginalen just när de behövs som mest.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 mars, 2026

Vänsterpartiet kräver frysta hyror: ”Sticker i ögonen”

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar (V) och ekonomisk-politiska talespersonen Ida Gabrielsson (V) håller pressträff om förslag om frysta hyror på Riksdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Frysta hyror kommer att vara ett krav under eventuella regeringsförhandlingar i höst, uppger Vänsterpartiets ledning under en pressträff på måndagen.

– Det är en orimlig orättvisa att hyresgästerna ska bära kostnaden medan fastighetsägarna gör rekordvinster, säger Nooshi Dadgostar.

Enligt förslaget ska hyrorna ligga kvar på dagens nivå under en period. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 09 mars, 2026

Jag saknar hashtagaktivismen

Hashtaggen #metoo blev till en global feministisk rörelse mot sexuella övergrepp. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Häromveckan släpptes Forum för levande historias stora rapport. Den visade att intoleransen bland svenska skolungdomar har ökat sedan förra gången studien genomfördes 2013. 

Tillbakagången är historisk: tidigare kartläggningar har visat att skolelever sedan början av 2000-talet blivit allt mer positiva till minoritetsgrupper. 

Nu tycks den utvecklingen ha avstannat.

Frågan är då: hur organiserar vi motstånd på sociala medier på nytt? 

Givet normaliseringen av rasismen i det offentliga samtalet i Sverige – liksom i resten av Europa – är det inte konstigt att dessa ständiga normförskjutningar också påverkar stora delar av den yngre generationers föreställningar och värderingar. 

Retoriken om vilka krav ”vi” ska ställa på ”dem” är en verbal våldsamhet som sår frön till radikalisering och som riskerar att utmynna i verkliga våldshandlingar. Bland de värsta exemplen finns Peter Mangs i Malmö 2003-2010, Anton Lundin Pettersson i Trollhättan 2015, Theodor Engström i Almedalen 2022 och Rickard Andersson i Örebro förra året.

Men vad är det som saknas i dag som fanns 2013 när trenden såg ut att gå åt andra hållet, mot större tolerans? 

Bland annat hashtagaktivismen.

Om något kännetecknade förra årtiondets politiska samtal var det hashtagkampanjer i sociala medier, i synnerhet det som då hette Twitter. Bland exemplen finns #pldebatt, #sverigebilden #regeringen #klimatpol och #avgå. Ibland resulterade det i att en bred folklig opinion gjordes synlig. Det ledde i sin tur vidare till större organiserade kampanjer, däribland #jagärhär som började som en mobilisering för att bekämpa hat och hot i kommentarsfält och främja saklighet.

Hashtaggar blev en förekommande strategi inom stora delar inom den feministiska rörelsen. Bland kända exempel märks #inteerkvinna som spreds under februari 2016 där kvinnor bjöd motstånd mot högerextrema mäns attacker mot ensamkommande flyktingbarn. Hashtaggen var ett sätt att markera mot användningen av kvinnor som förevändning för rasistiskt motiverade attacker eller för den delen att ”skyddas” från våldsverkare. 

En annan klassiker är #knytblus som uttryckte solidaritet med dåvarande ständiga sekreterare Sara Danius i samband med krisen i Svenska Akademien våren 2018. Knytblusen blev en symbol mot patriarkalt våld inom akademiska och litterära kretsar. Internationellt märks vittnesmålsbaserade, varav den med störst genomslagskraft var #metoo.

Men numera tycks hashtagaktivismen försvunnen.

Läs mer

Känslan av ett världsomspännande simultant samtal där en hashtag kunde dominera världsflödet under några dygn är som bortblåst. 2010-talets nätkultur var mer centraliserad, medan 2020-talet är betydligt mer algoritmstyrd och fragmenterad då vissa övergett Twitter/X och gått över till Bluesky, Mastodon och Threads.

På Tiktok sprids politiska budskap genom format, ljud och virala trendspridningar. På Reddit sker mobilisering i underforum. På Instagram används stories och karusellinlägg. I inget av dessa forum samlas samtalet under en gemensam tagg på liknande sätt som tidigare. 

Frågan är då: hur organiserar vi motstånd på sociala medier på nytt? 

För vi kan bara inte låta denna oroande utveckling fortgå. I det avseendet kan jag till viss del sakna hashtagaktivismen när den var som störst förra decenniet. Visst hade den sina brister, men den förmådde åtminstone snabbt synliggöra motstånd och – inte minst – få en att känna att man inte var ensam.

Diskutera på forumet (1 svar)
Nyheter 08 mars, 2026

De stöttar Irans regering: ”Vänstern har fallit för grymhetspropaganda”

Den iranska flaggan med ”tulpanen” hölls upp av flera deltagare i fredagens demonstration. Flaggan, vars centrala emblem är en stiliserad variant av ordet ”allah”, infördes efter den islamiska revolutionen 1979. Foto: Florian Schroetter/AP & Antiimperialistisk aktion Stockholm/Instagram.

Gruppen Antiimperialistisk aktion går ut med sitt fulla stöd till Irans auktoritära regering – och uppmanar övriga vänstern att göra detsamma. ”Att ifrågasätta den iranska regeringens legitimitet och kräva dess fall under angreppet gör imperialismen en tjänst”, säger talespersonen Tesfaye Woubshet Ayele till Flamman.

”Bekämpa USA-imperialismen”, löd texten på den stora banderoll som frontade fredagens demonstration genom centrala Stockholm. 

Tåget arrangerades i protest mot USA:s och Israels bombningar av Iran och mordet på landets statsöverhuvud Ali Khamenei, som styrt Iran auktoritärt sedan 1989. I tåget höll flera av deltagarna i den variant av den iranska flaggan som infördes efter revolutionen 1979. Även porträtt av Khamenei hölls upp av deltagare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 mars, 2026

Sergels skulpturer drabbar mig som viagra

”Faunen” har just vaknat. Ett verk Sergel påbörjade som 30-åring i Rom. Foto: Nationalmuseum.

Att Nationalmuseum öppnar en utställning med ärkeklassicisten Sergel låter som Tidö-fjäsk. I själva verket var han en nyskapande snuskrebell som förkastade auktoritär stelhet och som ständigt sökte de de mänskligaste konflikterna och begären.

Han föddes som nepobaby i närheten av Hötorget, var granne till Gustav III:s favoritmålare och spåddes att ta över efter pappas jobb som ”pärlstickare”, ett hantverksyrke för karlar, alltså broderare. Genom att hänga över axeln i målarateljén blev han en skicklig tecknare och banan som kunglig hovleverantör var som snitslad. Tajmingen för svenska konstnärer var perfekt, när hovet äntligen började storsatsa på inhemsk produktion och sponsra utbildningsresor söderut. 

Ändå fick Sverige underbarnet Tobias Sergel (1740–1814) något de först inte efterfrågat. Sedan älskades han ihjäl, vilket fick till följd att han än i dag är okänd internationellt. Till sist blev han belönad med att få ge namn åt det mest sterila och skitiga torg en huvudstad kan straffas med. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 mars, 2026

”Jag vill inte att Ukraina bara ska förknippas med krig”

Konstnären Alexandra Ravskaja kom till Sverige från Odessa i december 2022 och är aktuell i grupputställningen Drömmar och hopp på Södertälje konsthall – samt på Flammans omslag med verket ”Flyglarm”, från 2023. 

Berätta om när du och din man Alexander gömde er undan Rysslands bombningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 mars, 2026

SVT: s ”Mammor” får mig att aldrig vilja föda barn

Mammor gör det än mer rimligt att förbli barnlös, menar skribenten. Foto: SVT.

Efter allt tjat från politiker om att vi unga kvinnor föder för få barn hoppar SVT på kärnfamiljstrenden med serien Mammor. För det är såklart vårt fel. 

Med ett gäng influerare hoppas SVT kunna nå unga kvinnor och – antar jag – inspirera dem till att skaffa barn. Jag som varken är särskilt intresserad av barn eller influerare, klickade mig ändå in på serien när jag låg hemma sjuk häromveckan. Fråga mig inte varför. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 07 mars, 2026

Lapidus är för kär i sina stereotyper

Brottslingen och hans advokat. Ann Heberlein hade önskat mer av en modern advokatserie. Foto: SVT.

Advokaterna är snygga, kontoren dyra och kvinnorna schabloner. Jens Lapidus juristthriller Hundarna gör inget nytt av en uttjatad miljö.

Det görs inte tv-serier om alla yrken. Hur ofta kretsar en komedi runt en förskollärare? När utspelar sig ett drama på ett kommunkontor i en mellanstor stad, med kommunikatörer och strateger i bärande roller? Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

Filmer och tv-serier om läkare och advokater i storstan går det däremot 13 på dussinet. Nu har SVT släppt ännu en advokatserie, Hundarna, efter en idé av juristen och författaren Jens Lapidus. Lapidus slog igenom med Snabba cash för 20 år sedan och har därefter skildrat gängkriminaliteten, ur de kriminellas perspektiv i flera böcker.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 mars, 2026

Ann Heberlein – du är förlåten!

Författaren Ann Heberlein gästade Flammans tv-program Grillen.

Har du sett att Ann Heberlein är ny skribent i Flamman?

Hon har skrivit med den äran – om överklasshedonism, Epstein och Gisèle Pelicot.

I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.

Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”

Jag har flera invändningar mot det resonemanget.

Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?

Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?

Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.

Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”

Läs mer

I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.

Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?

Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 mars, 2026

Regeringen pressas om tonårsutvisningar: ”Måste gå från ord till handling”

Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och Tony Haddou (V), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vid pressträffen för tre veckor sedan. Foto: Henrik Montgomery / TT

Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.

– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)