Entusiasternas väg är en inspirerande och gripande bok om dagens S:t Petersburg, där många människor börjat känna entusiasm, samtidigt som de sociala problemen fortfarande är svåra.
Göran Lundin skriver om hur tio års resor väckte intresset för människor, som annars bara skulle ha passerat revy. Hans berättelse utgår från industriområden, en järnvägskyrkogård och koloniträdgårdar, som blir en kuliss till ett för många okänt samhälle som börjat ta ny sats efter Gorbatjovs perestrojka, där den negativa bilden fått göra sig gällande, eftersom hotet från maffiaväldet gör att många resenärer avskärmar sig från det vardagliga livet.
Han skildrar den spontana glädjen efter Sovjetunionens fall, om att äntligen kunna knyta band som varit otänkbara under decennier och hur nära vänner gör sten och betong levande.
Med en gryende kärlek till Leningrad finner han rottrådar till stadens historia. Han försöker inte gömma och glömma historien, som så många andra skildringar, där man antingen vill skönmåla eller svartmåla tiden före och efter 1990.
Därför får även den ryska revolutionens minnen komma fram genom människor som burit den genom sina liv, eller som när författaren utifrån mordet på Leningrads partichef Sergej Kirov 1934 väcker frågan om hur historien och samhällsbygget hade kunnat se ut om inte Kirov och andra likviderats.
Trots att boken kom ut lagom till S:t Petersburgs 300-årsjubileum i våras, så är det ingen turisthandbok utan mera ett grävande reportage om det turisterna sällan får se.
Boken väcker nyfikenhet och intresse för den gemensamma svenska och ryska historien, samt drömmar om utvecklingsmöjligheter i Östersjöområdet.
Hos en av de energiska lärarinnorna, Jelena i skola 160, pågår en lektion i rysk litteratur, där hon frispråkigt talar om den nya tiden. Hon citerar ur Internationalen: ”Störtas skall det gamla snart i gruset…” och ställer frågan ”Men vad är det för land vi har byggt egentligen?”…”Vi har ju inte lyckats åstadkomma något nytt.”
För busschauffören Göran Lundin blev bussen något av en murbräcka, som gjorde det möjligt för människor i Sverige och Ryssland att lära känna varandra. Men innan han själv började köra dit, fanns det föregångare bland andra Anna-Greta och Carl-Ola Jonsson från Skellefteå, som sedan länge hade anordnat resor till det som var Sovjetunionen.
Göran Lundin finns med de människor han möter och skildrar dem på ett kärleksfullt sätt. Där finns en spännande vardag fylld av hårt arbete, där framtiden får växa fram bland annat genom Scanias uppbygge av en bussfabrik, samtidigt som verkligheten gör sig påmind genom gatubarn, kriminalitet och fängelser.
För Göran Lundins del utvecklades kontakterna genom uppbygget av Ord & visor förlag, som han driver tillsammans med författarkollegan Göran Burén.
Från ett Sverige där de som författare fick allt svårare att få sina böcker utgivna utvecklades idén om tryckning i S:t Petersburg, genom de kontakter han fått under bussresorna.
Han imponeras av det läsande ryska folket och ett land där böckerna tidigare fick mångdubbelt större upplagor än han som svensk författare kunde drömma om.
Han berättar om hur de köper en svensk tryckpress från 1964, som de transporterar till S:t Petersburg och ett företag som senare utvecklas till ett storföretag inom den grafiska branschen i Ryssland, med målsättningen att framtiden inte skall byggas på gårdagens västerländska teknik.
I boken möts det gamla och det nya. Historien är inte glömd och bland många äldre, som varit med om Leningrads belägring finns oron för hur det skall gå med det samhälle de varit med om att bygga upp.
Bland de yngre finns en besatthet i att ordna utbytesresor, där upplevelserna skakar dem i grunden, där de ser vilka möjligheter de försuttit, när lojaliteten med det samhälle som fostrat dem upplösts i känslan att de blivit bedragna på ett liv och en världsbild.
Trots entusiasmen möter författaren ständigt människor, som är betänksamma över utvecklingen. ”Systemet har förändrat människorna. Dom har blivit elakare, mer egoistiska”, säger en av de intervjuade.
Tio års resor och möten med människor som författaren återvänt till har gett gripande människoskildringar, som ger hopp om framtiden just för att det finns människor, som inte bara ser kampen för mänskliga rättigheter utan även understryker och arbetar för de mänskliga skyldigheterna.
En fråga jag vill ställa är vad vi i Sverige kan lära oss av den entusiasm som Göran Lundin finner i S:t Petersburg, en fråga som ställts av generationer före oss. Det finns många människor, som genom åren burit på en kärlek till landet och folket, både i Ryssland och Sovjetunionen, men som tvingats dölja den, därför att den inte riktigt var accepterad. Detta gjorde att även många andras människors sinnen stängdes. Vi såg inte det vi inte ens ville se. De ryska rösterna utestängdes.
”Det är det vardagliga, de små förändringarna som avgör historiens förlopp. De stora slagen kan inte vinnas utan dem”, skriver författaren i en intervju med en svensk som är verksam i S:t Petersburg.
Mannen utrycker oro. Idag är det fem miljoner färre ryssar än för tio år sedan. Födelsetalet är lågt. Andra problem är den utbredda alkoholismen bland männen och bristerna i det sociala skyddsnätet.
I boken finns många röster, som är väl värda att lyssna på.
