En filippinsk domstol har dömt två svenska män till livstids fängelse för trafficking. Enligt domen har männen i, båda dryga 30-årsåldern, byggt upp en internetbordell. För två år sedan greps de i en razzia då polisen hittade unga kvinnor i bås i färd med att sälja cybersex via webbkameror. Kvinnorna sov i samma lokal och fick inte gå ut under sina åtta timmar långa arbetspass.
Expressen publicerar en artikel om fallet med vinkeln ”stackars dessa normala svenska killar som nu måste sitta i ett av världens mest ökända fängelser på livstid”. Självklart är det beklagligt att bli ställd inför rätta i ett rättssystem som knappast kan kallas humant. Livstid är onekligen ett hårt straff och att männen fick sitta häktade utan rättegång i två år så klart inte okej.

Men hallå? Vad hände med det faktum att de dömts för ett grovt brott? Först i slutet av artikeln kommer det fram vad det är killarna egentligen är dömda för, hur polisen hittade kvinnorna i lokalen och så vidare. Innan dess får ambassadören Sven Malmberg uttala sig om att de dömda är ”helt vanliga killar”. ”Den ena killen har hållit på med balett, den andra är datatekniker”. Jaha. Och vad i herrans frid ska det betyda? Att de inte borde ha dömts? Att de inte kan ha begått brottet? Att de borde få lägre straff? Eller att det är lite extra synd om dem? Att vara datatekniker måste ju helt klart vara fördelaktigt om man ska bygga upp en internetbordell. Och vad exakt är det förresten som är normalt med att administrera och tjäna en massa pengar på en verksamhet där kvinnor sitter nakna i bås och gör vad män på andra sidan dataskärmen säger åt dem att göra? Kanske är det tyvärr ganska normalt, men knappast i den mening ambassadören hade i åtanke.
Tilläggas kan att bilderna i tidningen visar upp två ljushyade killar och att de inte heter Muhammed eller Dragan.
Samma gamla unkna visa som vanligt.