På många sätt liknar Johan Ehrenbergs nya bok hans tidigare skrifter.
Boken har samma typ av irrelevanta och påkostade omslag som produktioner från ETC förlag brukar ha. Den här gången är det en liten unge med lera i ansiktet.
Men när det gäller budskapet, har något förändrats. Johan Ehrenberg har anpassat sig.
Ehrenberg skriver nu, liksom förr, om det han benämner ”maktlöshetssjukan”. Vänstern och arbetarrörelsen har gett upp, och följer bara passivt med i den så kallade utvecklingen.
Men han förmår inte tillämpa sina teorier på sig själv. Ehrenberg tycker till exempel att den nya tiden kräver att vi anpassar oss till det Nya Europa, och genomför en EU-federation. Men vem har sagt att tiden, eller för den delen kontinenten, är särskilt ny? Det är förstås ingen slump att ETC släpper Stackars oss i samband med folkomröstningen om valutaunionen. Men det är inte främst ett ja till EMU som Ehrenberg vill plädera för.
Snarare handlar det om att långsiktigt banka in en europaidentitet hos den allmännare vänster som läser hans böcker.
Att tänka europeiskt är tyvärr alltid liktydigt med att distansera sig mot resten av världen. Det handlar inte så mycket om att sluta tänka nationellt; som att sluta tänka globalt. Johan Ehrenberg fördömer det gamla patriarkala antika Grekland, och konstaterar sedan lättsinnigt att ”den muslimska världen” är arvtagare till antikens kvinnoförtryck.
Av Ehrenbergs en gång så glödande internationalism, har det mest blivit kvar ett futtigt försvar av det vita västerlandet.
Ehrenberg är ingen vidare visionär längre, men han är en lika god faktasamlare och avslöjare som vanligt. Vi får lära oss att de brittiska rika har ökat sin rikedom med 27 miljarder pund under New Labours styre, och att det bara är fem procent av svenskarna som får sin näringsinkomst från ägande.
Johan Ehrenberg kommer säkert att skriva många fler intressanta och informativa artiklar. Men politiska programförklaringar borde han kanske sluta med. Han har anpassat sig för mycket för att göra det bra.