Idag, då mer än halva mänskligheten och 85 procent av svenskarna är stadsbor, borde frågan om städernas utformning stå i centrum. Städer kan byggas så att onödiga transporter minimeras och så att jämlikhet och demokrati befrämjas, men de kan även byggas så att de resulterar i det motsatta. Stadens utformning är därför i allra högsta grad en politisk fråga. Eller borde åtminstone vara; lustigt nog verkar höger och vänster närmast helt bortopererade från dagens stadsbyggnadsdebatt.
Exploateringsentusiaster som föreningen YIMBY rymmer folk från hela spektrat, samtidigt som den borgerliga alliansen i Stockholm organiserar inbördeskrig kring polerna skyskrapor vs. stenstad. Man bör alltid vara misstänksam mot debatter som saknar ett vänster-högerperspektiv, den enda skala som rymmer den centrala motsättningen mellan olika klassintressen.
Vänstern behöver en stadspolitik. Hur bör vi förhålla oss till den förtätningsdiskurs som dominerar debatten idag? Vi vet städerna är pumpstationer i ett ekonomiskt pyramidspel byggt på en ständigt ökad användning av naturresurser. Men kan städerna samtidigt vara en del av lösningen? Mike Davis menar att det bara är genom staden vi kan få en jämlik och hög levnadsstandard utan att tära på resursbasen, den enda ersättningen för en ständigt intensifierad individuell konsumtion, skriver Davis, är den offentliga lyxen i staden.
I linje med det borde en politik för hållbarhet sträva efter att så långt som möjligt avgiftsbefria offentliga nöjen och kulturinrättningar och premiera rekreationsformer med litet ekologiskt fotavtryck. Idag rör det sig i motsatt riktning. Till och med kommunala motionsspår avgiftsbeläggs. Istället orienteras städerna kring de verksamheter som förutsätter cirkulation av pengar. Den aspekt av ”stadsliv” som utgörs av konsumtion idealiseras. Gågator fulla av ”flanörer” med shoppingkassar ses som den högsta formen av ”offentlighet”. Samma problem präglar hela förtätningsdiskursen: de stadsförtätningar som ska ge transportsnålare städer tenderar i praktiken att vara ren spekulation på jordräntan draperad i en grön mantel. Och det som får ge plats åt den tätare staden är grönytor, öppna platser och naturmark – alltså fria och resurssnåla rekreationsformer som dessutom sätter oss i kontakt med jorden och vår försörjningsbas.