En världsfrånvänd kapitalistisk dröm är den om ständig tillväxt – både av ekonomin och av våra egon. Men det socialistiska svaret kan inte vara stagnation, utan en mer hållbar utvecklingstanke.
Det är lätt att hävda att vi inte kan ha ”evig tillväxt på en planet med begränsade resurser”. Norska tidningsarkiv från de senaste åren är så full av varianter på detta, att det är svårt att veta om man ska citera sina morföräldrars klimatåtgärder, Handelsprofessorn Jørgen Randers, forskare från Norges miljö- och biovetenskapliga universitet eller lokalpolitiker från vänsterpartiet Rødt. Jag har nog sagt det själv också, och visst finns det en slående logik i motsättningen mellan en kropp som ständigt växer sig större – ekonomin – men som lever av och på en kropp som inte vidgas alls, nämligen jordklotet.
Problemet är bara att ekonomin inte är ett fysiskt föremål. Den består visserligen av högst materiella fabriker, varor – och inte minst av utsläpp. Men ekonomin är inte ett observerbart, svällande objekt som i vår föreställningsvärld en dag inte längre kommer rymmas på jordens yta, eller som till slut blir så tung att den tvingar ut vår planet ur sin bana. ”Ekonomin” finns inte i verkligheten, den är en abstraktion som gör det möjligt att prata om saker som arbete och produktion på en aggregerad makronivå. Det är praktiskt att kunna prata om sådant, men att ekonomin är en abstraktion betyder också att begreppet ”tillväxt” är en metafor.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vad som behövs i dag är mer än bara ett motstånd mot en metafor. Detta gäller inte bara för ekonomin utan också på det personliga planet, där en kulturkritik som bara vill dekonstruera idén om personlig tillväxt riskerar att bli konservativ.
Det vi kallar ekonomisk tillväxt har visserligen historiskt sett ofta inneburit ökade föroreningar och utsläpp av fossilgaser. Detta för att ökad ekonomisk aktivitet ofta också medför slitage på planeten. Men detta sker inte av nödvändighet, och det enda som med säkerhet har ökat när man pratar om ekonomisk tillväxt är varken CO2-nivåerna i atmosfären, utsläpp av metangaser eller antalet utdöda arter, utan indikatorn bruttonationalprodukt. BNP kan vara en praktisk indikator för att spåra förändringar i ett lands totala ekonomiska aktivitet över tid, men bilden är inte precis, i synnerhet inte när det gäller människans påverkan på naturen.
För det första har nämligen inte all ekonomisk aktivitet samma påverkan på naturen. Låt säga att invånarna i en härlig stad som Moss utanför Oslo började äta alla måltider på restauranger som serverade lokalproducerad mat, som de gick eller cyklade till, då skulle BNP öka utan att utsläppen nödvändigtvis också gjorde det. Om de dessutom, för att ha råd med allt detta restaurangspring, slutade köpa bomullskläder som skapar vattenbrist i Egypten, förorenar grundvattnet med kemikalier i Bangladesh, samt forslas till Norge med båt eller flyg, så skulle BNP-ökningen rentav kunna leda till minskad klimatförstörelse.
För det andra är det inte självklart vilka aktiviteter som räknas som ”ekonomiska” och därmed blir en del av BNP. Fler restaurangbesök skulle innebära att man flyttar en aktivitet som i vår del av världen vanligtvis sker hemma, att äta middag, till en offentlighet, vilket gör att den kan räknas och därmed bli en del av BNP – även om köp av ingredienser, köksutrustning och så vidare nödvändigtvis skulle ingå i BNP även för dem som äter hemma.
Definitionen av ”ekonomisk verksamhet” är alltså inte glasklar. Det tydligaste exemplet på detta är vårdarbete. Jag tänkte ut den här meningen när jag bar runt på min nyfödda dotter, och fick anstränga mig för att komma ihåg den tills jag fick möjlighet skriva in den i mitt dokument. Inte för att man får särskilt bra betalt för att skriva i vänstertidningar, men eftersom det ändå utgår ett arvode så är skrivandet av den här artikeln en ekonomisk verksamhet som räknas in i BNP, medan vårduppgiften i hemmet inte är det. Ett annat exempel är dammråttorna som börjat trängas i hörnet av mitt sovrum, som också fungerar som hemmakontor, vilket ytterligare illustrerar inte bara hur flytande gränserna är mellan arbete och fritid i mitt eget fall, utan att stora mängder hushållsarbete inte ses som en del av ekonomin. För om jag en dag skulle ge efter för min partners halvhjärtade önskan att lägga en del av vår inkomst på att anlita hemhjälp, så skulle vår veckostädning gå från att vara en icke-ekonomisk aktivitet till att bli ekonomisk och börja synas i BNP.
Om vi dessutom skulle välja att bryta mot lagen och betala vår tänkta framtida städhjälp i så kallade ”svarta pengar”, så skulle även skillnaden mellan den formella och informella ekonomin tydliggöras. Den informella sektorn är inte så stor i Norge, men den är enorm i många andra länder, med resultatet att en hel del ekonomisk aktivitet aldrig registreras.
Dessa små exempel visar alltså att BNP inte är en heltäckande indikator på vår totala mänskliga aktivitet, och inte minst att ökningar av denna indikator inte automatiskt kan antas leda till ökade utsläpp av växthusgaser eller naturförlust. Ekonomen Morten Jerven har skrivit att historiskt sett har ökningar av BNP handlat om olika former av effektivisering, eftersom det har handlat om att ”få större utbyte av mindre bruk av tid och natur”, och det låter dumt att definiera sig själv i motsats till det.
Kapitalister vill förstås ha utdelning och mycket av det som står i föregående avsnitt kan användas som argument för så kallad ”grön tillväxt”. Under många årtionden har detta mest varit ett program för grön kapitalism. Visionen anammas av i princip alla världens ledare och politiker, eftersom de både säger sig ta den ekologiska krisen på största allvar, och verkar tro att den kan mötas utan grundläggande förändringar i ett ekonomiskt system där privatägda företag bestämmer över samhällets investeringar och fattar sina beslut utifrån den kapitalistiska ekonomins konkurrensmekanismer, där aktieägarna investerar i de företag som ger högst avkastning vid varje given tidpunkt. Men kan de enskilda aktieägarnas höga moral och vilja att rädda världen räcka för att i grunden förändra dessa mekanismer, så att fossilindustrin avskaffar sig själv eller förvandlas till en hållbar industri? Knappast, så i stället måste man slå in på en motsägelsefull väg där stater skaffar sig tillräckligt med makt över företagen för att använda dem som ett verktyg för att nå politiska mål om till exempel lägre utsläpp av växthusgaser, samtidigt som företagen är de som måste driva de tekniska lösningarna genom att själva kunna fatta alla beslut om investeringar av kapital utifrån vad som lönar sig för dem.
Läsare av Flamman och andra otåliga vänstersjälar vill gärna avfärda projektet och leta efter radikalare lösningar. Mot den välkända tillväxtkritik som kallas nedväxt, har det uppstått en ny riktning av tillväxtpositiva socialister under namnet ekomodernister. De är oroliga för att nedväxtkampanjerna kan användas för att motivera nedskärningar och åtstramningar av både löner och välfärdstjänster. Här kan välfärdsstatens kritiker slå sig samman med förvirrade miljöaktivister som vill begränsa ”offentlig konsumtion” – trots att all konsumtion inte alls är miljöfientlig eller omoralisk i sig själv.
Ekomodernister citerar gärna en uträkning av ekonomen Branko Milanovic som indikerar att om världsekonomins intäkter, definierat som alla länders samlade BNP, var jämnt fördelade, skulle varje människa i hela världen behöva leva på drygt 57 000 kronor. Det skulle innebära en stor välståndsökning för många, men naturligtvis också en rejäl sänkning av levnadsstandarden för oss i väst. Är det verkligen vad vänstern vill? Det är en sak att ”folk” köper för mycket, och att peka ut enskilda saker som vi inte behöver i våra överflödssamhällen. Men det är något helt annat att föreställa sig hur en rättvis värld utan tillväxt faktiskt skulle se ut.
Ekomodernisternas poäng är att vänstern måste hitta tillbaka till de modernistiska framstegsideal som varit en viktig del av arbetarrörelsen åtminstone sedan Karl Marx. Hans idé var inte att man skulle producera mindre i ett kommunistiskt samhälle, utan snarare att man skulle befria produktionen från den kapitalistiska tvångströjan, så att man kunde producera mer än tillräckligt till alla. Med hänvisning till Milanovic hävdar de att det inte finns tillräckligt att dela på, och att vi måste utöka produktionen för att skapa en bättre värld. I den bemärkelsen liknar argumentet det som eliten brukar framföra om världens fattiga, när frågan om till exempel att minska oljeutvinningen i Nordsjön kommer upp. Man misstänker att de blir buktalade av energibolag som Equinor, men argumentet fungerar samtidigt för att det har ett korn av sanning i sig. Utifrån insikten att Sovjetunionen – milt uttryckt – inte var särskilt miljövänligt, har vissa miljöpartister, ofta av borgerligt snitt, länge påpekat att både vänstern och högern präglas av grå ”produktivism” i motsats till deras egen gnistrande gröna färg.
Ekomodernisterna invänder mot denna färglära genom att inte bara hävda att energiproduktion faktiskt är viktigt och inte bara något företag gör för att de gillar att förorena, utan också genom att hävda att en socialistisk tillväxtekonomi, eftersom den är planerad och samordnad, kommer att kunna genomföra omställningen från fossil till förnybar energi på ett sätt som den inbillat gröna kapitalismen aldrig kommer att klara av. Den omtalade frikopplingen (decoupling) av ekonomisk tillväxt från utsläpp av växthusgaser kommer bara att vara möjlig i ett socialistiskt system av kollektivt ägande, menar de, eftersom vinstintresset står i vägen för en snabb omställning.
Där ekomodernister och gröna kapitalister kommer att tvista om huruvida det är vinstdriven kapitalism eller en planerad socialism som är bäst på att ta fram de tekniska lösningar som behövs för att koppla isär tillväxt och utsläpp, argumenterar tillväxtkritiker och ekomodernister om huruvida en sådan frikoppling ens är möjlig. Även om jag själv mer lutar mot det senare argumentet, så tror jag inte att man enkelt kan ”återvända” till modernismen, när vi nu vet så mycket mer om miljön än på Marx tid. Jag tror snarare att nedväxtlutande personer som Troy Vettese och Drew Pendergrass har rätt i sin grundpoäng om att den ekologiska krisen kräver att vi tänker om förhållandet mellan människa och natur från början.
Men detta nytänkande måste vara så pass nytt att det gör något mer än att motsätta sig en dålig metafor. Frågan är inte om vi ska ha ”tillväxt” eller inte, utan hur vi ska organisera våra samhällen utan att de tär på naturen, vilket Pendergrass och Vettese också går in på med viss detaljrikedom i boken Half-earth socialism (”Halva jordens socialism”). Huruvida en godtycklig indikator som BNP ”växer” kan alltså vara ett sidospår.
För att ytterligare illustrera problemet med tillväxtmetaforen och motståndet mot den som ledstjärna för en ekosocialistisk vänster kan vi ta en titt på ett annat område där den används flitigt, ofta som en analogi till ekonomisk tillväxt. Och där det återigen blir frestande för progressiva att motsätta sig det kapitalistiska imperativet om ”evig tillväxt”. Från den stora makronivån, där hela planetens befolkning samlas i jättelika aggregerade tal, tar vi oss nu ned till den absoluta mikronivån, in i de enskilda själarna. Kan man växa som människa?
Till ett tag efter puberteten gör man definitivt det, men efter att man blivit vuxen är den fysiska tillväxten ofta oönskad och koncentrerad kring midja, höfter och hakparti. Återigen talar vi om en metafor, och det är naturligtvis viktigt att göra motstånd mot en kultur som har ersatt ”utbildning” med ”investeringar i humankapital” och som aldrig låter oss slippa undan manandet att bli ständigt bättre versioner av oss själva. Det finns drösvis med böcker, kurser och bloggar om ”personlig tillväxt” och förutom att de består av uppskattningsvis 90 procent ludd riskerar de att individualisera sociala problem som vänstern vet bara kan lösas gemensamt. När genren personlig tillväxt riktar sig till män, som med ”Andrew Tates VANSINNIGA strategi för personlig utveckling”, kan de rentav vara farliga.
Det är både frestande, och ibland helt rätt, att motsätta sig denna tillväxtmetafor genom att säga att vi är ”bra nog” som vi är, men detta är långt ifrån ett heltäckande program. Om vi lyfter tråden om bildning så har den varit en viktig del av arbetarrörelsens projekt: Att ge oss själva och varandra kunskap och färdigheter att ta våra rättmätiga plats i samhället och skapa en ny och bättre värld. I den meningen är vi inte tillräckligt bra ännu, vi måste fortsätta utvecklas, just för att världen inte är bra nog.
Se bara på den intensiva studieverksamheten i den skandinaviska arbetarrörelsens historia, eller Paulo Freires befrielsepedagogik från Brasilien. Utan att gå vilse i proto-totalitära fantasier om att skapa nya människor, är det en realitet att vi måste lära oss en hel del nya saker om vi vill förverkliga drömmen om ett verkligt demokratiskt samhälle. Visst kan den poängen ha gått förlorad i den bespottade individualistiska retoriken om självutveckling. Men återigen lyssnar många till budskapen för att de delvis är sanna. De fem tipsen för personlig tillväxt från coachingföretaget En tanke bort – acceptera platsen du är på, hämta kunskap om förändring, tolerera osäkerhet, humor i vardagen, lyssna på dig själv – är egentligen inte dumma. I vilket fall är det tydligt på ett personligt plan att motsatsen till tillväxt, det vill säga nedgång eller stagnation, inte kan vara ett ideal eller en sammanhållande metafor för vänsterns ambitioner.
Ekonomiskt tänkande är fullt av metaforer. En del högerekonomer insisterar på att ta retoriken om att ”göra kakan större i stället för att dela den vi har” vidare till ett påstående om att ekonomin inte alls är en paj utan en trädgård.
Visst är det sant att ekonomin inte är statisk eller stillastående, något som en gång för alla kan skäras i bitar och delas ut. Och eftersom naturens hållbarhet är utgångspunkten för kritiken av tillväxten, är det värt att komma ihåg att även plantor växer. Tomater i några månader, ekar i hundratals år, innan de i olika takt vissnar, ruttnar och blir till bränsle för nya växter. Att motsätta sig tillväxt för naturens skull leder alltså till en metaforkrasch, och därför är kretsloppsmetaforer möjligen mer användbara.
Problemet är kanske inte tillväxten, utan tanken att den måste vara konstant, ständigt pågående, just evig. Om tillväxtmetaforen hade varit mer anpassad till den faktiska tillväxten, och inkluderat både uppvisning, död och förfall som befruktar ny tillväxt någon annanstans, så hade den kanske varit mer användbar, även om Lejonkungens filosofi om livscykler inte nödvändigtvis är direkt överförbar på moderna samhällen.
För vi lever i verkligheten, inte i en metafor, och oavsett vad din konservativa farbror (eller min libertarianska svärfar) säger, så finns det lite som tyder på att historien går i cykler. Marx hegelianska idé om utvecklingsstadier är rejält utskälld, men om vi skiljer ut determinismen och den något överoptimistiska tanken om att allt blir ständigt bättre, så råder det lite tvivel om att samhället såväl som naturen befinner sig i stadig förändring.
Vänstersidan och arbetarrörelsens historia har också alltid handlat om att skapa positiv förändring, och därför kan det vara farligt att falla tillbaka på idéer om stillestånd och tillbakagång som mål, om än bara på det metaforiska planet. Det finns konservativa och reaktionärer som vill skruva tillbaka tiden, och en miljörörelse som hänger upp sina argument på moralism och kulturkritik riskerar att bli både och. Trots både kapitalistisk gröntvättning och en stundtals hjärndöd kultur av självutveckling som tvingas på oss i alla kanaler, kan vänstern inte lämna över framstegens fackla till våra motståndare.
Ola Innset är politisk idéhistoriker vid Handelshögskolan i Oslo.
Översättning: Leonidas Aretakis.
