Stagnationen får inte bli socialismens ledstjärna

Det är lätt att hävda att vi inte kan ha ”evig tillväxt på en planet med begränsade resurser”. Norska tidningsarkiv från de senaste åren är så full av varianter på detta, att det är svårt att veta om man ska citera sina morföräldrars klimatåtgärder, Handelsprofessorn Jørgen Randers, forskare från Norges miljö- och biovetenskapliga universitet eller lokalpolitiker från vänsterpartiet Rødt. Jag har nog sagt det själv också, och visst finns det en slående logik i motsättningen mellan en kropp som ständigt växer sig större – ekonomin – men som lever av och på en kropp som inte vidgas alls, nämligen jordklotet.

Problemet är bara att ekonomin inte är ett fysiskt föremål. Den består visserligen av högst materiella fabriker, varor – och inte minst av utsläpp. Men ekonomin är inte ett observerbart, svällande objekt som i vår föreställningsvärld en dag inte längre kommer rymmas på jordens yta, eller som till slut blir så tung att den tvingar ut vår planet ur sin bana. ”Ekonomin” finns inte i verkligheten, den är en abstraktion som gör det möjligt att prata om saker som arbete och produktion på en aggregerad makronivå. Det är praktiskt att kunna prata om sådant, men att ekonomin är en abstraktion betyder också att begreppet ”tillväxt” är en metafor.

Ola Innset

Forskare i politisk idéhistoria vid Oslos handelshögskola.