Med Fredrik Reinfeldt i spetsen försöker nu EU tvinga på de stora utvecklingsländerna ett betydande ansvar för den rika världens överkonsumtion och klimathotande utsläpp.
Man hävdar att EU tar sitt ansvar, genom att planera för minskade utsläpp av växthusgaser med 20 eller möjligen 30 procent till år 2020 och genom att ersätta utvecklingsländerna för en del av de kostnader de har till följd av industriländernas utsläpp. Man vill också att egna utsläppsminskningar ska kunna tas ut i utvecklingsländer.
Utsläppen kan ses som en del av det ekologiska fotavtrycket, EF. Det beräknas vartannat år för länder och regioner genom ett vetenskapligt samarbete under ledning av Global Footprint Network. Det är ett mått på hur mycket mark och vatten som går åt för att producera ett lands resurser och ta hand om avfallet.
Globalt överskred EF jordens resurser 2005 med 30 procent och utsläppen av koldioxid motsvarade drygt hälften av det totala fotavtrycket. Det växande överskridandet beror på alltför stora utsläpp i de rikare länderna och det resulterar i en global uppvärmning och klimatförsämringar. Vi har bara ett jordklot och då kan man inte använda sig av drygt två som i EU eller över fyra som i USA. Självklart måste jämförelserna mellan länder uttryckas per person.
Med hjälp av material från Global Footprint Network har jag gjort en sammanställning av de ekologiska fotavtrycken 1961 – 2005 för USA, Tyskland, Frankrike, Kina, Brasilien, Sydafrika och Indien. Jag har också lagt in en framskrivning av tendenserna fram till 2009. EU har successivt utvidgats och finns med 2003-2009.
Det visar sig att 2005 låg de stora utvecklingsländerna inom ramen för vad ett jordklot klarar, nämligen 2,1 globalhektar per person. Indien klarar sig på hälften och Kina är på väg uppåt. EU och de stora medlemsländerna Tyskland och Frankrike hade ett mer än dubbelt så stort EF som de stora utvecklingsländerna. USA i sin tur hade ett mer än dubbelt så stort avtryck som EU.
Tendensen är att USA ökar, EU ligger oförändrat och utvecklingsländerna utom Kina minskar. Med Kinas nuvarande ökningstakt skulle det ändå ta 30 år att nå upp till den europeiska nivån.
År 2005 hade Indien mycket små koldioxidutsläpp. Brasiliens koldioxidutsläpp var obetydligt; där är problemet istället skogsskövlingen och de stora markområden som används för energigrödor. Sydafrika – som särskilt har utpekats av Reinfeldt på grund av sitt kolberoende – har utsläpp på halva EU:s nivå och tendensen är minskande. USA ligger i särklass högst och har ökande utsläpp som är drygt sex gånger så stora som Sydafrikas.
De slutsatser man kan dra av denna redovisning är att det är djupt orättmätigt att kräva att utvecklingsländerna ska bidra till minskade utsläpp eller minskad konsumtion. De har istället rätt till en kompensation för de klimatförsämringar som rika länder åstadkommer. De behöver stärka sin sociala och ekonomiska situation för att nå den allsidiga hållbarhet som hittills bara Kuba klarat. EU:s planer på att minska utsläppen med 20 – 30 procent är helt otillräckliga om det rika Europa ska komma i närheten av långsiktig hållbarhet. Först med en minskning om 100 procent kommer EU i närheten av ett fotavtryck som motsvarar ett jordklot.
USA slutligen har det största ansvaret för klimatkrisen och för att jorden ska slippa leva över sina tillgångar. USA har ett utsläppsavtryck som är 2,5 gånger så stort som EU:s. Även om USA minskar sina utsläpp med 100 procent så skulle det inte räcka för att nå en hållbar nivå på ekologiskt fotavtryck.
EU och utvecklingsländerna måste ställa hårdast möjliga krav på världens största och mäktigaste klimatbov.
