I januari 1980 började jag arbeta på järnverket i Luleå. Jag hade fått en sexmånaders anställning på masugn ett. Min uppgift bestod framför allt i att rensa slaggrännan efter tappningarna. Det vill säga; att hiva iväg de stelnade men ännu glödheta stenresterna till en container med hjälp av en grep och hela kroppens alla muskler, och sedan preparera för nästa tappning genom att fylla rännan med ett tjockt lager kolstybb.
Under själva tappningen, medan allt rann, var vi i skiftlaget övervakare. Vi höll koll att det inte rann över någonstans, att slaggen avskiljdes från järnet, att det inte stod vatten någonstans som kunde bli livsfarligt. (Vatten inneslutet i flytande järn blir vätgas och superexplosivt.) Och medan vi höll koll konverserade vi skrikande åt varandra genom hörselkåporna och stirrade förhäxade på tomteblossgnistret från järnet som illvitt vällde ut ur ugnen och bländade oss. Masugnsbyggnaden var oisolerad, tusengradig hetta framifrån, norrbottnisk vinterkyla bakifrån. Tjocka underställ året om, dubbla yllestrumpor för att inte bränna sig inne i stålhättorna. Och så lukten. Svavel, damm, bränt fett och brinnande kol.
Efter skiftet var jag genomskitig. Koldammet trängde in överallt, i öronen, i näsan, i porerna, i underlivet.

Allt det här kom tillbaka när jag läste Silvia Avallones bok Stål, en roman som utspelar sig i Piombino, en järnbruksstad i Italien. Två familjer, två flickor som är bästa vänner, två pappor som är varandras motsatser men lika stora patriarker – båda kallar sina döttrar för horor, två mammor som inte förmår ge sina döttrar trygghet och framtid, och en storebror som använder kokain för att stå ut med arbetet inne på järnverket, som han samtidigt älskar.
Rasande och realistiskt skildrar författaren den brist på framtid som tynger alla innevånarna i de förfallna hyreskomplexen. Järnverket hotar med nya massuppsägningar, arbetslösheten för ungdomar är skyhög, maskuliniteten är absolut och klassklyftorna minst lika rigida och stora som förr. Enda sättet att komma någonstans verkar vara att sälja sex eller knark, eller att klippa ner de gamla kopparledningarna som hänger runt de nedlagda delarna av verket. Ändå finns det ett hopp i boken. De två flickornas nyvaknande sexualitet ger en öppning för något annat – deras kärlek till varandra, att de till slut vågar vara lesbiska visar trots allt en väg ut ur eländet.

Mängder av svenska kulturskribenter har hyllat Stål. De har prisat språket och skildringarna från det som förlaget kallar ”Italiens baksida”. De har skrivit om sexualiteten, om drogerna, kriminaliteten och kvinnoförtrycket. Men ingen – ingen – har kallat Stål för en arbetarroman. Trots att den har alla markörerna: realismen, barndomen, arbetet, relationerna, kollektivet. Fast, och kanhända är det vad som ”lurar” kulturskribenterna – utvecklingen och uppväxten som skildras är flickornas. Den klassiska arbetarromanen handlar ju om unga män. Men framför allt, det utspelar sig i Italien.
Ingen journalist eller programledare som vuxit upp i ett akademiskt villahem behöver känna sig anklagad av Stål. Boken handlar ju inte om Sverige. Därför har journalisterna intresserat skrivit att det förekommer arbetsplatsolyckor i Italien. Idag. Arbetare dör! Men inte någon har nämnt torpeden som välte ut 300 ton flytande järn på snön i Luleå i december 2011. Eller de utländska arbetarna som föll ner i en av ugnarna på koksverket. Många recensenter har närmast romantiskt skrivit om vildkatterna inne på Piombinos järnverk, själv tänkte jag på den morgon när jag kom till jobbet då nattskiftet roat sig att skjuta råttor. Hela fönsterkarmen var fullbehängd. Vattumannen hängde ut genom fönstret och hojtade åt mig: ”Idag hade du inte behövt någon matlåda!”
Men realism på så nära håll är liksom inte lika pittoresk.