”Man vill höja insatsen”. Så svarade Ethan Coen på frågan om varför han och brodern Joel Coen gör alltmer våldsamma filmer. Diskussionen ägde rum på en presskonferens på Berlins filmfestival i februari i samband med Europapremiären av brödernas västern-remake True grit, en bloddränkt hämndhistoria där ”insatsen” är livet och spänningen hög, och jag har funderat på den av och till sedan dess.
Jag är inte säker på att bröderna Coens filmer verkligen har blivit våldsammare med åren – ställ till exempel 2009 års A Serious Man mot 1996 års tämligen blodiga Fargo – men idén att ”höja insatsen” är intressant. Det har varit rätt mycket höjda insatser på bio de senaste, säg, tjugo åren. Filmskaparna riggar en dramatisk spelplan för chockverkan, med katastrofer, tragedier och ibland också storslagen lycka sida vid sida.
Ett tydligt exempel är deckar- och thrillergenren, där infernaliska seriemördare grasserat ett bra tag nu. Bland de tidiga stilbildarna finns Jonathan Demmes När lammen tystnar (1991) och David Finchers Seven (1995), vilka båda kretsar kring hyperintelligenta mördare och deras bisarra, väl utarbetade iscensättningar av sina fantasier. Dessa filmer var sensationellt obehagliga när de kom – numera har saker som att sy en kostym av kvinnors hud eller utveckla mordmetoder som svarar mot de sju dödssynderna blivit närmast normaliserat. Varannan tv-deckare av billigare snitt drivs av sjuka men begåvade psyken och deras komplexa mordiska, inte sällan sexuellt anstrukna, drifter.
Ekonomiska, politiska och känslomässiga motiv för mord lyser med sin frånvaro (det är långt till Agatha Christies pussel): här handlar det om att en inre, förvriden, parallell verklighet tränger sig på. Tortyrmord kan drabba vem som helst som råkar bli en del i mördarens fantasivärld – det må vara osannolikt, men går inte att skydda sig ifrån. Det mest ogripbara kan hända, närsomhelst.
Det mest ogripbara händer mest hela tiden också i en helt annan sorts filmer, nämligen sådana som lite slarvigt kan sorteras under vad som kan kallas ”det danska filmundret”. Bland andra Per Fly (Bänken, Dråpet), Thomas Vinterberg (Festen) och Suzanne Bier (Bröder, Hämnden) gör mycket olika filmer, men de har det gemensamt att de ofta placerar huvudpersonerna i känslomässigt extremt uppskruvade situationer – det vill säga den dramatiska insatsen är hög.
Familjeuppgörelsen i Festen är en utmattande upplevelse, men praktexemplet är kanske ändå Suzanne Biers dogmafilm Älskar dig för evigt från 2002. Filmen bankar från början igång på den allra största känslotrumman, dess grundläggande scen är snudd på grotesk. Den unge Joachim (Nikolaj Lie Kaas) friar till Cecilie (Sonja Richter) i framsätet på sin bil. Han får ja till svar och kastar sig i sin himlastormande lycka ur bilen – och blir påkörd och invalidiserad för livet. Cecilie inleder ett förhållande med bilförarens man, som är läkare på sjukhuset där Joachim läggs in, och resten av filmen är en traumatisk orgie i bitterhet, sorg, otrohet, skuld och passion.
En annan expert på att höja det dramatiska tonläget till ett operaskrik är förstås Lars von Trier, även om hans filmer alltid har en rikare klangbotten. Men ta Breaking the Waves (1996): här är det Stellan Skarsgårds oljeplattformsarbetare som blir förlamad efter en olycka, men han insisterar själv på att hans fru, spelad av Emily Watson, ska ha sex med andra män. Det hela utvecklar sig till ett slags sadomasochistiskt, religiöst färgat drama – återigen med stark chockverkan.
Följer man Trier via Dancer in the Dark (2000), där den fattiga Selma (Björk) har en sjukdom som gör henne blind, och desperat vill rädda sin son från samma öde – det är alltså den lille pojkens syn som står på spel – fram till Melancholia från i år, så får man säga att han har höjt insatsen till max. Nu utspelar sig hela handlingen i skuggan av inget mindre än jordens förestående undergång – det vill säga allas död.
Nu handlar förstås alla de filmer jag nämnt om mycket annat, och skiljer sig mycket från varandra, men de spelar på våra värsta, mest våldsamma eller mest högtflygande förväntningar.
Om man tänker sig att den uppskruvade dramaturgin är en två decennier lång trend, så är frågan förstås vad den svarar emot i samhället. Skakade kalla krigets slut om våra fiendebilder?
En annan, möjligen banal, förklaring är att de höga dramatiska oddsen speglar vad sociologen Ulrich Beck har kallat ”risksamhället”. Det vill säga att vi befinner oss i en sorts backlash, där det moderna industrisamhället med sin idé om en allt ljusare framtid i själva verket visade sig bära på ett hot om sin egen undergång, med saker som klimathotet och atomkraften. Vetenskapen och framsteget visat sig ha svåröverblickbara följder, med en känsla av att ”det värsta kan hända” som följd.
Hursomhelst: när man otaliga gånger sett att av alla möjliga sorters farhågor med råge besannas på vita duken, så kan själva uteblivandet innebära lite av en chock.
Nyligen såg jag till exempel Scott Coopers film Crazy Heart på dvd. Den handlar om den avdankade countrymusikern Bad Blake, spelad av Jeff Bridges. Blake är alkoholist, och drar sig runt med spelningar på små hak runtom i USA. Han förälskar sig i en alldeles för ung lokaltidningsreporter, och på den vägen drabbas han sakta av självinsikt.
Den storslagna vändningen uteblir, den stora tragedin likaså.
Folk är inga skitstövlar och de små hålornas pubar där Blake spelar är inga hemska ställen. Det oväntade, förfärliga, traumatiska, storartade händer – inte. Det var länge sedan jag såg en så befriande oförutsägbar film.