Kultur/Nyheter 11 oktober, 2016

Ständigt i skottlinjen

Under hösten har hedersfrågan debatterats, och ibland delat vänstern. Finns det något att lära av hur frågan har hanterats i Storbritannien? Forskaren Lena Gunnarsson har mött den profilerade aktivisten Hannana Siddiqui i ett samtal om strategier.

Den sårigaste konflikten i Vänsterpartiet just nu är tveklöst den om den patriarkala ordningen ”i förorten” eller rättare sagt i vissa etniska minoritetsgrupper. I en debattartikel i Expressen förra sommaren pekade V-riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh på problemet med den växande fundamentalismen i förorternas ”manliga enklaver”, där könssegregation, begränsning av kvinnors rörelseutrymme och hedersvåld är centrala komponenter (22/6 2015). Zeliha Dagli hade strax före gjort ett liknande inlägg i Aftonbladet. Partistyrelsens Christina Höj Larsen, Aron Etzler och Rossana Dinamarca svarade med en debattartikel där de framhöll att ”det är i klassklyftor och splittring som reaktionära fundamentalistiska och rasistiska rörelser finner näring att gro och frodas. Att peka ut förorten och en enskild religion ökar den splittringen”. De betonade att Vänsterpartiet konsekvent arbetar emot allt sorts förtryck, men att ”vi inte är beredda att genom generaliseringar och ryktesspridning låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten. Om man vill lösa verkliga problem, är lättvindiga påståenden som antyder att reaktionära och patriarkala beteenden uteslutande är ’importerade’, en del av problemet – inte en del av lösningen” (Aftonbladet 3/7 2015).

Kritiken mot detta inlägg blev massiv från mainstreamopinionsbildare och inom Vänsterpartiet mobiliserades en större grupp till försvar för Daglis och Kakabavehs problembeskrivning. Jonas Sjöstedt levererade snart ett kort inlägg som av de flesta tolkades som ett stöd för Höj Larsen, Etzler och Dinamarca. I våras kom han dock med ett mer överbryggande inlägg som balanserade en betoning på ”särskilda insatser” mot hedersförtryck med ett tydligt ställningstagande mot ”politiska krafter som bara bryr sig om kvinnoförtryck när det kan tillskrivas invandrare eller människor med en viss religion” (SvD 19/3 2016).

Men debatten har fortsatt varit polariserad och ibland mycket hätsk, inte minst då den oundvikligen trasslat sig samman med konflikterna kring Kakabavehs blunder att dela en rasistisk propagandafilm på Facebook. Hon säger sig ha lagt ut den för att dra uppmärksamhet till det en imam i filmen säger – eller, rättare, sägs säga – om polygami och att hon inte tittade på hela filmen. Även om filmen är rasistisk, förklarar hon, handlar vissa saker som sägs i filmen om ”ett kvinnoförtryck som finns” (Expo 26 april 2016). Krav på Kakabavehs avgång har framförts, men hon har också tagits i försvar exempelvis av en rad kvinnoorganisationer och feminister med invandrarbakgrund.

En person som möjligen kan kasta lite fräscht ljus på diskussionen är Hannana Siddiqui, en av Storbritanniens ledande figurer i kampen mot våld mot kvinnor från etniska minoriteter. Under många år arbetade hon för Southall Black Sisters i London, en organisation som föddes ur den antirasistiska rörelsen i slutet av sjuttiotalet. På den tiden fanns det en hel del grupper som samlade svarta kvinnor, men Siddiqui berättar att deras huvudfokus var rasismen. Southall Black Sisters, som från början organiserade främst kvinnor med ursprung i Indien och Pakistan, började i stället vända blicken mer mot kvinnoförtrycket och våldet mot kvinnor inom den egna gruppen.

– Vi behövde utveckla en specifik organisation för dessa kvinnor, för de fick helt enkelt inte det stöd de behövde, varken från majoritetssamhällets institutioner eller från sin egen grupp. Och vita feminister tog inte upp deras specifika situation, säger Siddiqui.

– Majoritetssamhället särbehandlade dessa kvinnor utifrån kulturalistiska idéer om att eftersom gruppen själv har mekanismer för att klara upp konflikter, behövs inget ingripande utifrån. Men de medlingstraditioner som finns i de här grupperna verkar knappast för kvinnors rättigheter, utan när våld förekommer angrips det ofta som en fråga om kvinnans brister som hustru.

Från början sysslade Southall Black Sisters främst med kampanjarbete men i takt med att våldsutsatta kvinnor i behov av hjälp sökte sig till dem utvecklade organisationen också stödåtgärder av olika slag. I dag har den ett center med ett femtontal anställda, lokalt baserat i Londonförorten Southall men med nationell räckvidd till exempel genom en hjälplinje. Med tiden blev Southall-kvinnornas expertis också en viktig del i utvecklandet av statlig policy och lagstiftning för att motverka våld mot kvinnor från etniska minoriteter. Siddiqui var till exempel en av de som jobbade fram den brittiska lagstiftningen mot tvångsäktenskap. Numera forskar hon också, och när jag träffar henne på Örebro universitet för ett samtal är hon här för att tillsammans med en Örebroforskare smida planer om en studie som jämför brittiska och svenska sätt att ta sig an problemet med våld mot kvinnor från etniska minoriteter.

Hannana Siddiqui kom med sin familj till Storbritannien från Pakistan som litet barn. Hon berättar att hennes egen aktivism springer ur egna erfarenheter av att kontrolleras, framför allt av sin pappa. Kraftiga konflikter uppstod när hon vägrade leva upp till förväntningarna, men när fadern under hennes sena tonår dog lättade trycket och hon kunde flytta hemifrån, ogift.

Jag berättar för Siddiqui om konflikten i Vänsterpartiet. Hon förstår, så klart, dess logik ­– den är ju knappast isolerad till den svenska vänstern – och berättar om det kraftiga motstånd Southall Black Sisters framför allt i sin begynnelse mötte från den antirasistiska rörelsen.

– För dem var kampen mot rasismen det överordnade, de hade ett hierarkiskt tänkande kring det. När vi ville lyfta det våld som män i våra egna grupper utsätter kvinnor för försökte de tysta oss genom anklagelser om att spela rasisterna i händerna. ”Tvätta inte vår smutsiga byk offentligt” liksom.

Denna typ av konfliktlinje finns fortfarande kvar, och det är inte bara de antirastiska männen som ser antirasismen som överordnad. Siddiqui var nyligen på en akademisk konferens om samspelet mellan kön och ras.

– Det var något av en chock faktiskt. De flesta där kallade sig Black feminists, men det enda de pratade om var ras och rasism. Jag försökte prata om saker som kvinnlig könsstympning och hederskultur men fick inte mycket gehör för det.

Som feministisk akademiker känner jag själv igen denna bild. Jag arbetar som forskare och lärare i genusvetenskap vid Örebro universitet. När jag nyligen var med och omarbetade en kurs som tog upp frågan om sexualitet och våld insåg jag – efter att allt var spikat och klart – att vi inte täckt frågan om situationen för kvinnor i hederskulturella sammanhang. Detta till min förskräckelse – för var inte detta ett slags ”whitewashing” av problematiken med sexualitet och könsbaserat våld, det vill säga ett slags rasism?

Paradoxalt nog faller denna typ av särskilda tematik ofta bort just på grund av rädslan för att (anses) göra något rasistiskt, genom att peka ut element i en marginaliserad kultur som problematiska. När jag tittar på andra genusvetenskapliga kursplaner finns det mycket lite om kvinnors faktiska erfarenheter av hederskultur, kvinnlig könsstympning, och så vidare. Om dessa frågor angrips är det oftast i termer av en kritik av hur prat om till exempel hedersförtryck förstärker uppdelningar mellan vi och dem och lokaliserar kvinnoförtrycket till ”dem”. Mycket riktigt hade vi bakat in en sådan artikel i vår nya kurs.

Men även om detta postkoloniala metaperspektiv är viktigt, vad händer med den konkret levda verkligheten kring heder? Jag såg till att ändra i kursen och lägga till en artikel också om detta tema och jag känner att allt annat hade varit en katastrof. Det inser jag framför allt när jag möter studenter som själva är uppvuxna i sammanhang där hedersförtryck är en mer eller mindre nära verklighet.

Siddiqui är noga med att betona att allt våld mot kvinnor från etniska minoriteter naturligtvis inte är hedersrelaterat eller kulturellt specifikt. När hon började jobba med våldsfrågan tillsammans med Southall Black Sisters ramades den in som en fråga om våld i nära relationer. På grund av rasistiska strukturer och segregering, men också, betonar Siddiqui, i viss mån på grund av kulturell särskildhet, så behövde situationen för våldsutsatta kvinnor från etniska minoriteter ändå angripas delvis separat.

– Kultur har absolut ett visst förklaringsvärde. Hederskultur är till exempel en verklighet i den mån den utgör en motiveringsgrund för våld, säger hon.

– Med detta sagt så ligger ju kultur till grund även för vita mäns våld och det är genom att peka på det vidare sammanhanget som man kan undvika en förenklad kulturalisering av våldet i etniska minoritetsgrupper, som ju först och främst är en fråga om patriarkatet.

Siddiqui berättar om hur förutsättningarna för arbetet mot könsbaserat våld inom etniska minoriteter har försämrats sedan 9/11 och Londonbombningarna. Å ena sidan den åtstramade invandringspolitiken och växande fascism och islamofobi, å andra sidan ökande religiös fundamentalism. Och från progressivas sida en, enligt Siddiqui, ofruktbar rädsla för att kritisera seder och institutioner som är baserade på religiös, framför allt muslimsk, grund.

– Från statligt håll syns också en tydlig tendens att stryka moderata muslimska grupperingar medhårs för att ”vinna över” muslimer från den radikaliserade sidan, och för att motbevisa uppfattningar om att muslimer diskrimineras. Jag var med på ett möte i House of Lords om Shariarådet – och det var verkligen en stämning av ”vi ger dem allt de begär”.

Shariarådet, som utgör en kvasidomstol som kan hjälpa muslimer att reda ut tvister, är problematiskt för våldsutsatta kvinnor exempelvis på så sätt att det premierar äktenskapets bevarande, framhåller Siddiqui.

Även medel till kvinnoorganisationer riktas i ökande utsträckning i termer av religion, berättar hon.

– Jag är själv muslimsk kvinna och jag kan säga att det finns mycket statligt stöd jag numera kan få i den egenskapen. Jag måste ha det oerhört tufft, skrattar hon.

– Problemet är att detta sker på bekostnad av de ofta mer progressiva organisationer som jobbar på sekulär grund. Southall Black Sisters var till exempel väldigt nära att bli av med sin finansiering just på grund av dessa tendenser.

Mäns våld mot kvinnor från etniska minoriteter har också i ökad utsträckning kommit att förstås genom en ensidig kulturell-religiös lins. En stor del av våldet är ju samma som vita kvinnor upplever, framhåller Siddiqui, men nu blir plötsligt allt detta våld en fråga om hederskultur.

Hon själv har en tydligt sekularistisk hållning och är till exempel emot att staten finansierar religiösa friskolor. Självklart är hon för religionsfrihet, känner hon sig nödd att betona, men hon tror att bara sekularismen kan ge utrymme åt allas religion och andlighet.

– Jag tror att det växande antalet konfessionella friskolor i Storbritannien är en tidsinställd bomb. Det leder bara till mer segregering – inklusive könssegregering – och det är inte vad vi behöver nu. Och även om det finns en nationell läroplan som alla måste följa så är det svårt att förbise att det oftast är konservativa tolkningar av religionen som styr i sådana här sammanhang.

Jag intervjuar Siddiqui några dagar efter Liberalernas utspel om att inga fler konfessionella friskolor bör få öppnas i Sverige. Deras argumentation liknar Siddiquis: ”Tyvärr riskerar de religiösa friskolorna att bli en samlingspunkt för nyanlända barn som än mer isoleras från det svenska samhället” (DN 11/9). Den liknar dessutom Sverigedemokraternas linje och det är svårt att tolka utspelet som något annat än en flört med SD-väljarna, inte minst då det kom nästan samtidigt som Björklunds förslag om att låta SD delta i de blocköverskridande samtalen.

Ändå är den sekularistiska argumentation mot de konfessionella skolorna som förs av Hannana Siddiqui ganska svår att avfärda i sak. Det går inte att blunda för att den lätt hamnar i oroande friktionsfri allians med mörkare krafter, men är det verkligen långsiktigt fruktbart om detta faktum tillåts överskugga debatten?

Låt oss gå tillbaka till konflikten inom Vänsterpartiet och den olyckliga twist den fick när Kakabaveh delade den rasistiska filmen. Jag tänker som så att om man är inne på det, enligt mig rättmätiga, projektet att utifrån ett feministiskt perspektiv kasta kritiskt ljus på kvinnoförtrycket i etniska minoriteter, så ger man sig oundvikligen in i snårig terräng. Denna snårighet medför extra krav på precision, omdöme och försiktighet – och om dessa, som i Kakabavehs fall, inte alltid finns med, kan det få mycket problematiska konsekvenser.

Men just för att det är en så snårig terräng så behöver vi också, tror jag, vara varsamma när vi kritiserar snedstegen, eller det vi uppfattar som sådana. Om progressiva debattörer ska våga sig in i denna snåriga terräng – och det måste de våga – behöver vi kombinera kritik med generositet, för att lindra anspänningen från den avsevärda risken att göra ett snedsteg, misstolkas eller missbrukas av rasistiska krafter. Den polariserade problembild som nu råder matchar inte den komplexa verkligheten.

Både de som pekar på särarten i det könsförtryck som råder i vissa rasifierade grupper och de som inte vill peka ut någon sådan annorlundahet kan med ganska – om än inte helt – vattentät logik anklagas för rasism. De första för att de stigmatiserar rasifierade grupper medan problemet med vita mäns förtryck osynliggörs. De andra för att de osynliggör och sviker kvinnor som inte passar in i den vita feminismens problembeskrivning. Men den komplexitet som den här debatten kräver försvinner i denna typ av ändlösa anklagelsependel.

Siddiqui belyser problemet med det nyanslösa, polariserade tänkande som ofta kringgärdar frågan om våld mot kvinnor från etniska minoriteter, framför allt hedersvåldet.

– Antingen säger människor ”men är det egentligen en särskilt stor skillnad mellan ’hederskultur’ och det som majoritetssamhällets kvinnor utsätts för?” Eller så blir heder en så otroligt laddad och fasansfull och speciell grej.

När hon jobbat konkret med olika fall har hon fått anpassa sig taktiskt till denna laddning.

– Om man kommer till polisen och säger att det är fråga om ett hedersrelaterat brott blir de ofta osäkra och handlingsförlamade, eller så överreagerar de. Då kan det ibland vara mer effektivt att säga ”hon har blivit misshandlad, använd era vanliga procedurer till att börja med”. Men i andra situationer kan jag i stället säga ”det kan vara hedersrelaterat” bara för att få dem att agera!

Hon pratar om behovet av hitta en balans mellan erkännandet av likhet och olikhet vad gäller kvinnors utsatthet. Men hur bra hon än kalibrerar den balansen så kan hon inte skydda sig från kritik – människor gör ju alltid sina egna tolkningar.

– Att jobba med de här frågorna gör att man ständigt står i skottlinjen. Det går inte att undvika.

Om artikelförfattaren



Lena Gunnarsson är forskare och lärare i genusvetenskap, vid Örebro universitet.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)