Regeringen har bjudit in alliansen och Vänsterpartiet till samtal om bostadspolitiken. Första mötet ägde rum förra veckan. Liberalerna och Centern kommer till samtalen med förslag om marknadshyror och det gamla vanliga mantrat: enklare, snabbare. För borgerligheten finns det inte någon gräns för hur låga ambitioner vi ska ha i det här landet. Svenskarna ska ha enklare jobb och bo i enklare lägenheter. Det röda skynket är 1900-talets välfärdspolitik: att sträva efter bra jobb, och bra bostäder, samtidigt som man vill garantera dem för alla. Det upphäver marknadslogiken, som innebär att man betalar för vad man får. Bra och billigt är helt enkelt inte förenligt med en borgerlig syn på hur världen fungerar. 

Detta är ideologi, och som sådan, tidlös: redan i debatten inför starten av miljonprogrammet på 60-talet var Högerpartiets motivering till marknadshyror att folk måste betala ”vad det kostar”. Om det finns någon ”politisk låsning” som ska överges inför bostadssamtalen (regeringens formulering) så måste det vara denna.

Att det behöver byggas en ohygglig massa bostäder de närmaste åren är helt klart. Redan innan flyktingkrisen var bostadsbristen akut. Fram till 2025 behövs mer än 700 000 bostäder, enligt Boverket. Visst kan det vara 700 000 Annie Lööf-baracker, men vad är det värt? Bostadspaketet på 5,5 miljarder i den nuvarande budgeten visar att mycket kan göras inom ramen för budgetsamarbetet mellan regeringen och Vänsterpartiet. Det är inte nödvändigt att söka kompromisser – särskilt inte på ett område som måste beskrivas som ett av alliansens största misslyckanden. Orosmolnet är Stefan Löfvens tydliga ambition att vilja bli ihågkommen för ”breda lösningar” lite oavsett vad de innehåller.

Marknadshyror ökar inte antalet lägenheter. De gör det bara dyrare att bo. Bostadsrättspriserna visar vad som händer på en marknad i en situation med brist. Inte ens forskare som förespråkar marknadshyror, som Hans Lind på KTH, anser att de bör införas i dagens bristsituation. Som Flamman skrev om förra veckan ökade hyrorna med nästan 50 procent när friare regler för andrahandsuthyrning infördes 2013. I tidigare rapporter har Hyresgästföreningen visat att införandet av marknadshyror skulle leda till stora hyreshöjningar, i Stockholms kommun på över 60 procent. Det är klart att det låter som om det blir mer attraktiv att bygga om man kan ta ut vilka hyror som helst. Men till slut, eller ganska snabbt, tar ju hyresgästernas betalningsförmåga slut. I synnerhet i ett borgerligt scenario där man samtidigt vill sänka lönerna. Det blir ett tvärstopp för den inhemska efterfrågan. Arbetsgivarna applåderar borgerligheten för lägre löner – men glömmer bort att fackets medlemmar kommer att bli mer militanta om de inte har råd med hyran. Fastighetsägarna applåderar borgerligheten för högre hyror – men glömmer bort att hyresgästerna kommer att sakna pengar att betala dem om högerns lönepolitik får råda. Alliansen ger frikostigt åt två håll, men det går inte ihop.

För många debattörer är det dock inget problem om hyresgäster tvingas flytta. Det är så att säga själva poängen. Jenny Madestam formulerar det i en krönika i Expressen från 2014: ”[Konsekvensen] av att inte tillämpa marknadshyror blir att rörligheten på bostadsmarknaden avtar. De som bor i billiga hyresbostäder i attraktiva områden flyttar inte. De flesta ser problemet.” Man bör tala klarspråk om vad som här antyds: arbetarklassen ska rökas ut ur sina lägenheter. ”Ökad rörlighet”, ”ökad omsättning” är omskrivningar för detta i debatten. Det verkar nästan som om det värsta man kan göra som medborgare är att bo kvar i sin hyresrätt. Men det är klart att man ska. En klassbaserad folkomflyttning ökar inte bara segregationen, den är också helt känslokall. Det finns ett annat ord för bostäder: hem. Det är inte vilken vara som helst.