Alltsedan den stora utbyggnaden på 70- 80-talen har kärnkraften stått för nästan hälften av den svenska elförsörjningen. Trots det diskuteras kärnkraftens vara sällan i samhällsdebatten och idag kan man höra miljöaktivister hävda att inget krut behöver ödslas på kärnkraftsfrågan. Ingenting kunde vara mer fel.
Precis före sommaruppehållet antog riksdagen regeringens energiproposition som innebär att Sverige efter nästan 30 år åter följer en utbyggnadslinje. Elproducenterna har fått klartecken att ersätta nuvarande reaktorer med nya och samtidigt öka effekten med 50 procent. Det innebär en helomsvängning i förhållande till folkomröstningens beslut om en avveckling.

Energipropositionen kläcktes inte på fastande mage. De folkvalda har i decennier matats med kärnkraftslobbyns propagandakalorier, samtidigt som den en gång mäktiga folkrörelsen Folkkampanjen mot Kärnkraft sjunkit ihop till en skugga av sitt forna jag. Utan en välorganiserad motståndare har industrin nått politiska framgångar som är en god illustration över hur en enveten och målmedveten lobbyist kan jobba ihop ett opinionsksifte. För varje år som gått sedan 1980 har i genomsnitt 2 procentenheter bytt sida. 1986 var medvetenheten hög, hela 75 procent ville avveckla kärnkraften och endast 12 procent behålla. Idag vill endast 31 procent avveckla medan 50 procent är för en fortsatt användning
I den jordmånen har lobbyn sedan planterat nästa vältajmade argumentationslinje. Kärnkraften lanseras nu som en koldioxidneutral energikälla, en del av lösningen på klimatkrisen. Den uppfattningen har, återigen i brist på några motbilder som visar kärnkraftens sanna ansikte, slagit rot.
Sanningen är att kärnkraft visserligen är bättre än kol- och olja, men samtidigt ett sämre alternativ än förnyelsebara energikällor – och därför vore den i bästa fall en omväg till ett hållbart samhälle. I realtiteten har kärnkraften dock mer destruktiva konsekvenser än så: en effektutbyggnad punkterar effektivt incitamenten till energieffektiviseringar och gör satsningar på förnyelsebara energikällor till riskabla investeringar.

Skulle det globala fossilberoendet fasas ut med kärnkraft måste det byggas tusentals nya reaktorer över hela planeten utöver dagens dryga 400. Resultatet skulle enligt USA:s tidigare vicepresident Al Gore vara ”kärnvapenspridningsproblem bortom den nu kända skalan”. Ett kärnkraftverk är inget annat än en ammunitionsfabrik för kärnvapen – det är i än högre grad fallet med de upparbetningsanläggningar och bridreaktorer som behövs om kärnkraften ska förmå utnyttja en större del av fissionsmaterialet i det uran som nu används som vapenballast eller läggs i mellanförvar i väntan på en lösning på avfallsproblemet.
Med atomkraften i sin tjänst har människan ”slutit ett Faust-avtal som kräver väldisciplinerade, auktoritära samhällen för all framtid” skrev Alvin Weinberg, chef för kärnforskningscentret Oak Ridge i USA, 1972. Riskerna med tekniken är i sig ett argument för dem som önskar bygga ett Bodströmsamhälle. Ett samhälle med kärnkraft fordrar också sitt FRA. Och även, kan det argumenteras, en amerikansk världspolis.

Som alla energisystem bär kärnkraften i sitt DNA på formeln till ett visst samhälle: auktoritärt, energislösande och centralistiskt. Det är en föråldrad lösning som bygger på en föråldrad idé. Men det hindrar dessvärre inte att den tycks gå mot en ljusnande framtid idag.
Vart Sverige går har stor symbolisk betydelse för kärnkraftsmotståndet i andra länder. För en rödgrön regering måste budskapet därför vara tydligt: kärnkraften ska entydigt tillbaka på avvecklingslinjen, dörren till det rödgröna samhället öppnas genom att dörren till kärnkraftsamhället stängs och en utbyggnad av demokratiska och förnyelsebara energikällor sker i dess ställe.
Det ger jobb, teknikutveckling, en säkrare värld och en bättre miljö.

/Erik Berg