Nyheter/Utrikes 07 januari, 2021

”Står staten verkligen med mössan i hand?”

Den moderna penningteorin, MMT, firar allt större triumfer, inte minst i kölvattnet av coronakrisen. Behöver monetärt suveräna stater verkligen bry sig om budgetunderskottet? Och var kommer pengar egentligen ifrån? Teorins ledande förespråkare Stephanie Kelton vänder upp och ned på några av våra djupast rotade föreställningar om ekonomin.

Vad är egentligen pengar för något?

– Pengar är ett känsligt ämne. Det sägs att ekonomen och nobelpris­tagaren Paul Krugman alltid avrått sina studenter från att befatta sig med frågan hur pengar uppstått och vad pengar är för något. Den som vill göra karriär inom de ekonomiska veten­skaperna gör bäst i att runda hela frågeställningen. Men jag ska göra ett försök ändå. Får man tro de national­ekonomiska läroböckerna började alltsammans på samma sätt som när två människor på en ensligt belägen ö ingår en bytesaffär. Om till exempel den ena personen har kokosnötter att erbjuda som han eller hon vill köpa fisk för, så kommer det bara fungera ifall den andra dels är i behov av kokosnötter, dels har fisk att erbjuda.

Dåliga förutsättningar för byteshandel.

– Det sägs vara av det skälet som så skilda föremål och resurser som snäckskal, boskap eller salt kom att spela en förmedlande roll – ett för­stadium till dagens pengar. Vid en given tidpunkt ska man sedan ha kommit på idén att använda ädelmetaller. Dessa är nämligen hållbara, delbara samt – till skillnad från en levande ko – transporterbara.

Men de väcker även begärliga tankar hos omgivningen.

– Det föreföll därför klokt att deponera pengarna hos inrättningar som så småningom kom att kallas banker. Bankernas guld­bestånd tjänade i nästa led som säkerhet för de pappers­pengar som de började trycka. Varje sedel kunde växlas in mot guld enligt en given växelkurs. I takt med att allt fler stater under 1800-talets lopp knöt sina nationella valutor till denna ädelmetall växte en guldmyntfot fram i det internationella betalningsväsendet. Berättar man historien om uppfinningen av pengar på det sättet så är det alltså som att berätta historien om metallpengarnas uppgång.

Det låter på det hela taget rätt rimligt.

– Den historieskrivningen förklarar dock inte vad som hände på 1900-­talet, då kopplingen till guldet upphävdes. I dag använder vi så kallade fiatpengar, en form av pengar som inte längre täcks av någon ädelmetall och som därför inte har något inre värde. Dessutom är denna berättelse på rent historiska grunder helt enkelt felaktig. Vi som företräder Modern monetary theory baserar oss i mycket högre grad än andra ekonomer på den forskning som gjorts av historiker, antropologer, sociologer och numismatiker. Denna forskning visar hur befängt det är att tro att pengar skulle ha uppstått ur byteshandel. Det verkligt avgörande var uppkomsten av staten. Den amerikanske antropologen David Graeber, som gick bort nyligen, har visat hur de första mer komplexa penningsystemen utvecklades för 4 000 till 5 000 år sedan. politiska makthavare – prästen i ett tempel eller härskaren i ett palats – tog ut skatter. Deras undersåtar kunde betala dessa skatter i form av spannmål eller andra varor. Mynt blev inte aktuella förrän 2 000 år senare.

Det väsentliga var alltså inte pengarnas materiella form?

– Det avgörande är den abstrakta räkne­enhet som ligger till grund för dessa tidiga pengar och som definierar vilka och hur många naturavaror som en individ eller dennes familj är skyldig att betala in till staten. Staten belägger alltså folket med en betalningsförpliktelse som endast kan regleras genom den penningstandard som staten själv definierat. De underlydande är nu tvungna att arbeta för staten, för att bli av med denna skuld. Detta förklarar också på ett mycket mer övertygande sätt vad det är som gör att pengar blir allmänt accepterade i ett samhälle. Pengarnas ställning garanteras av statens järnhand. Staten ”uppfinner” pengar så att den därefter kan ta ifrån folket dessa pengar i form av skatt. Pengar är först och främst ett index över den skuld vi står i. Staten själv behöver inga pengar. Det är de som lyder under staten som nu plötsligt är i behov av dessa för att fullgöra sina förpliktelser gentemot statskassan.

Okej, men varför grotta ned sig i denna tidiga historia om man som du intresserar sig för dagens ekonomier?

– Därför att vi endast på det sättet kan förstå varför vi alltjämt har en förvriden bild av i vilken ordning saker och ting kommer. Även i dag skickar staten ut pengar i samhället innan den suger in dem igen genom skatterna. Våra skattepengar måste ju trots allt komma någonstans ifrån. De kommer från staternas egna, valutautgivande centralbanker. Den insikten öppnar ett radikalt annorlunda perspektiv på statens utgifter. När det talas om offentliga utgifter görs det oftast i föreställningen att staten behöver våra pengar för att kunna agera – som om de offentliga finanserna matades med dropp från skattebetalarna. Följaktligen reduceras våra budgetdebatter till frågan: vem ska betala för alltsammans? Kommer skatterna att öka? Måste jag punga ut med mina surt förvärvade slantar för att finansiera offentliga verksamheter? Dessa frågor är dock felställda. Vårt monetära universum kretsar i själva verket inte alls runt skattebetalaren.

Det ”moderna” i modern penningteori uppstod den 13 augusti 1971, när USA:s president Richard Nixon valde att överge det så kallade Bretton Woods-systemet som hade rått sedan andra världskrigets slut och som knöt de flesta av västvärldens valutor till dollarn. Det innebar att dollarns koppling till guld upphävdes och att så kallade ”fiatpengar” uppstod. Foto: HWG/AP/TT.

Det ”moderna” i modern penningteori uppstod den 13 augusti 1971, när USA:s president Richard Nixon valde att överge det så kallade Bretton Woods-systemet som hade rått sedan andra världskrigets slut och som knöt de flesta av västvärldens valutor till dollarn. Det innebar att dollarns koppling till guld upphävdes och att så kallade ”fiatpengar” uppstod. Foto: HWG/AP/TT.

Att så många satte värde på den internationella guldmyntfot som rådde från 1880 till 1914 och under mellankrigstiden berodde inte minst på att tvånget att hålla sig med tillräckligt stora guldförråd hade en disciplinerande inverkan på politiker och gjorde det omöjligt att bedriva en alltför våghalsig utgiftspolitik. Du sörjer dock inte guldmyntfoten – din moderna penningteori fungerar ju i slutändan endast utan den.

– Jag argumenterar här empiriskt. För att hålla nostalgin på behörigt avstånd räcker det med att ta sig en titt på statistiken. I USA har guldmyntfotens upplösning kommit att sammanfalla med mindre dramatiska fluktuationer i den ekonomiska utvecklingen. Recessioner inträffar mer sällan, återhämtningen är jämnare, berg-och-dalbanan har plattats ut. När stora kriser ändå uppstår varar de i genomsnitt inte så länge som vi var vana vid på den tiden då valutorna ännu var knutna till guldet. Efter guldmyntfotens försvinnande har en långvarig stabilisering av världsekonomin kunnat observeras. En så omfattande och utdragen depression som den som inträffade efter 1929 har vi hittills besparats.

Då USA:s president Richard Nixon år 1971 en gång för alla begravde guldmyntfoten ersattes denna av en ny monetär världsordning, som kommit att präglas av fiatvalutor, en rent ut sagt explosionsartad utvidgning av penningmängden och ett flytande växelkurssystem.

– I och med att det så kallade Bretton Woods-systemet gick i graven föddes den värld som mina kollegor och jag beskriver i vår penningteori. Modern monetary theory syftar inte till att störta den kapitalistiska ordningen, utan att verka inom denna. Vi blottlägger endast vissa myter om budgetpolitiken: står staten verkligen med mössan i hand och tigger om pengar? Länder som ger ut sina egen valuta och som skuldsätter sig i denna valuta – alltså monetärt suveräna stater – kan inte få slut på pengar bara sådär. De har råd med social­försäkrings- och utbildningssystem som är generösare än vad budgetkonsolideringens tuktmästare vill tuta i oss. De gigantiska konjunktur- och stödpaket som sytts ihop för att dämpa effekterna av coronakrisen visar att det politiska handlingsutrymmet är mycket större än vad man i allmänhet föreställer sig. Plötsligt laborerar staten med summor i en storleksordning som tidigare inte gick att föreställa sig.

Om stater inte alls behöver sina medborgares pengar, varför betalar vi då överhuvudtaget skatt?

– Ponera att den amerikanska staten skulle slopa alla skatter utan att samtidigt skära ned på sina utgifter. Om jag inte längre behöver betala någon skatt kan jag såklart göra av med mer pengar – problemet är bara att ekonomin och dess samlade arbetsstyrka samtidigt endast har en begränsad mängd extra varor och tjänster att erbjuda. Förr eller senare är kapaciteten förbrukad och då kommer inte utbudet längre kunna hålla jämna steg med den växande efterfrågan. I det läget blir varorna och tjänsterna dyrare och mina dollar tappar i värde. Om staten i en sådan situation inte ikläder sig rollen som skatteindrivare och suger ut pengarna ur ekonomin igen så stiger inflationstrycket.

Skatter har alltså en inflations- hämmande funktion?

– Ja. I Modern monetary theory står alltid inflationen i centrum. Att jag kämpar mot artificiella begränsningar – som budget­disciplinen – beror på att jag i stället vill kunna fokusera på det som verkligen begränsar vår budget – risken för inflation. Jag har jobbat i den amerikanska senatens budgetutskott, och under hela min tid där hörde jag inte en enda senator eller någon av senatorernas med­arbetare ta ordet ”inflation” i sin mun. De funderar överhuvudtaget inte över den saken. Men det måste man göra om man strör så astronomiska summor omkring sig!

Måste man verkligen fundera så mycket över inflationen? Det räcker väl med lite sunt förnuft för att inse att en valuta förlorar i värde om man trycker mer pengar?

– Det är mer komplicerat än så. Sambandet mellan penningskapande och inflation är långtifrån så entydigt som många tror. För det första kan man öka penningmängden utan att det leder till inflation – det är ett fenomen som många centralbanker fått erfara på sistone. Alldeles oavsett om vi befinner oss i euro­zonen, i USA eller i Japan: på alla dessa platser försöker man sedan flera år tillbaka nå upp till det officiella inflationsmålet på knappt två procent – men utan att lyckas. Varför det blivit så är oklart. Och för det andra kan inflationen skjuta i höjden utan att det går att hänvisa till en växande penningmängd som enda orsak. Ett välkänt exempel är oljekrisen på 1970-­talet, som ledde till stigande priser. Detta kallas för kostnads­inflation. Rent generellt borde vi nationalekonomer visa prov på betydligt mer ödmjukhet. Våra kunskaper om olika typer av inflation och deras orsaker är alltjämt alldeles för bristfälliga. Den vetenskapliga kunskaps­nivån är på detta område pinsamt låg.

Kongressledamöterna Rachida Tlaib (till vänster) och Alexandria Ocasio-Cortez (till höger) är två representanter för USA:s vänster som har visat intresse för MMT. Foto: Scott Applewhite/AP/TT.

Kongressledamöterna Rachida Tlaib (till vänster) och Alexandria Ocasio-Cortez (till höger) är två representanter för USA:s vänster som har visat intresse för MMT. Foto: Scott Applewhite/AP/TT.

Några av de tänkare som banat väg för Modern monetary theory har kommit från Tyskland, som till exempel filosofen Johann Gottlieb Fichte som redan vid sekelskiftet 1800 förespråkade fiatpengar, men också nationalekonomen Georg Friedrich Knapp som in sin bok Staatliche Theorie des Geldes föregrep några av era grundläggande idéer. Trots denna traditionslinje är det tveksamt om era förslag kommer att få något vidare genomslag i dagens Tyskland. När allt kommer omkring jämför sig förbundskansler Angela Merkel mer än gärna med en schwäbisk husmor.

– Att bete sig som om stater måste få pengarna att räcka till på samma sätt som privata hushåll är ett ödesdigert misstag. I stället för att fråga vem som ska betala för våra utgifter vore det bättre om vi frågade ifall tillräckligt många faktiskt existerande resurser kan ställas till förfogande för de projekt som vi vill genomföra. Har vi tillräckligt med arbetskraft, maskiner, know-how? Det är ett tillvägagångssätt som inte har någonting att göra med hur vi hanterar vår privatekonomi.

Ett privathushåll kan inte leva över sina tillgångar. En stat däremot kan vräka ut pengar hejvilt?

– Självfallet inte. Att rådgöra om budgeten i parlamentet är detsamma som att arbeta fram ett moraliskt kontrakt. Man måste välja mellan olika samhällsmål, prioritera vissa saker framför andra, och aldrig glömma att detta inte handlar om någon abstrakt sifferlek, utan om något som ska tjäna allmänheten, eller med en mer känsloladdad term: folket. Så länge en monetärt suverän stat förfogar över tillräckligt många resurser så kan också de finansiella medel som behövs ställas till förfogande. Den möjligheten har inte ett privat hushåll. Den som framställer staten som en husmor gör det omöjligt att fundera över vilka möjligheter politiken faktiskt besitter.

Du betonar hela tiden att dina idéer endast går att förverkliga i penningpolitiskt suveräna stater. Det verkar rentav som att dina förslag skräddarsytts för USA. Andra länder är inte så lyckligt lottade att deras nationella valuta samtidigt är världens ledande valuta. Dollarn ger USA unika förutsättningar. Går det verkligen att överföra de bärande idéerna i Modern monetary theory på eurozonen?

– Maastrichtfördraget föreskriver att en skarp åtskillnad görs mellan penningpolitik och budgetpolitik. Euroländer som hamnar i finansiellt trångmål har inte längre möjlighet att veva igång sedelpressarna, eftersom den överstatliga Europeiska centralbanken vakar över penningpolitiken. Enligt min mening var det ett stort misstag att sjösätta euron på de premisserna.

Euron är som du ser det därför dömd att misslyckas?

– Nej. ECB-ordföranden Mario Draghi och hans efterträdare Christine Lagarde har sedan länge de facto påbörjat arbetet med att råda bot på denna strukturella brist. Det program för stödköp av privata och offentliga värdepapper som ECB beslutade om i slutet av mars 2020 för att dämpa pandemins effekter på eurozonen innebär att penningpolitik och finanspolitik binds ihop. 2011 fick ett land som Italien vackert se på när investerarna tvingade upp de riskpremier som landet fick betala på sina statsobligationer till svindlande höjder. I år hördes dock inte ett knyst från finansmarknaderna. Och detta fastän den offentliga skuldsättningen sedan dess ökat ytterligare i Italien! Christine Lagarde sjåpade sig visserligen i början, men nu håller ECB Italien stadigt under armarna och minskar trycket på de italienska statsfinanserna. Det finns ingen anledning att inte låta detta pandemiprogram bli en del av ECB:s reguljära arsenal.

Konservativa ekonomer är på den punkten av en annan uppfattning.

– De har under de senaste åren också konstant misslyckats med att förutspå inflationsutvecklingen. Under corona­krisens gång har europeiska makthavare hursomhelst fått slakta ett par heliga kor. EU har nu uppmanat sina medlemsstater att lätta på plånböckerna, unionens budgetregler har satts ur spel. Euro­zonen har ryckt upp sig och tack vare ECB har -dess medlemsländer återfått ett slags monetär suveränitet – åtminstone för stunden.

Texten är tidigare publicerad i Die Zeit.

Översättning: Johan Wollin.

Stephanie Kelton

Född: 1969.

Arbetsplats: State university of New York at Stony Brook.

Tidigare uppdrag: Rådgivare åt Bernie Sanders under hans presidentvals­kampanj 2016.

Böcker: The state, the market, and the Euro: Metallism versus chartalism in the theory of money (Edward Elgar, 2003)

Aktuell med: Underskottsmyten: modern penning­teori och konsten att bygga en bättre ekonomi (Verbal förlag, 2020)

Krönika 02 oktober, 2023

Fagersta kommun varnar för svinpesten. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Jag kan komma på få öden värre än det invånarna i Västmanland nu måste utstå. Att portas från de skogar där man brukar plocka svamp, rasta hunden eller jogga under den finaste tiden på året – det är en ordentlig inskränkning av ens fritid. Med rätta blir många arga, men ilskan behöver riktas åt rätt håll.

Kanske var det bara en tidsfråga innan smittan skulle komma till Sverige. I Europa har i alla fall svinpesten grasserat sedan 2014, främst i Östeuropa men också i Belgien och Tyskland. Under 2020 registrerade EU-kommissionen över 12 000 utbrott av afrikansk svinpest både bland vilda och tama grisar.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 02 oktober, 2023

Leonidas Aretakis får Vilks-stipendiet: ”Konsten är en antiauktoritär kraft”

Vinnare. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis mitt bland de segrande bidragen.

Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis är utsedd till årets Lars Vilks-stipendiat. “Yttrandefriheten attackeras från alla håll”.

Grattis Leonidas! Hur reagerade du när du fick beskedet?

– Jag blev oerhört stolt å vår tidnings vägnar. Vilken grej!

Tycker du att priset har en viktig funktion, och i så fall vilken?

– Definitivt. Yttrandefriheten attackeras från alla håll – radikala islamister och nationalister, lättkränkta autokrater, och värst av allt från våra folkvalda. Regeringen har genomdrivit en rad inskränkningar för det fria ordet bara i år, som den nya spionerilagen som ska stoppa granskningar som skadar Sveriges relation till andra länder, eller utredningen av ordningslagen. Fler är dessutom på väg.

Man kan tycka att det är skillnad på Lars Vilks, som kan sägas ha varit pionjär inom grenen kulturkrig med tvivelaktigt antimuslimskt sällskap, och att som vänstertidning satirisera en diktator med många liv på sitt samvete. Vad finns det för likheter, tänker du?

– Det tycker jag är en förminskande beskrivning av en upprorisk konstnär som har varit verksam sedan 1970-talet. Med verket ”Nimis” visade han ju hur man kan skapa kultur ur ett bråk med myndigheterna, och hur konsten är en antiauktoritär kraft. För ju mer byråkraterna försöker stoppa en, desto mer växer motståndsviljan. Det passar väl in på regeringens fördömande av Rojavakommittéernas dockprotest i januari – det triggade ju igång oss på tidningen! 

– Vilks medverkan i antimuslimska miljöer mot slutet av livet är jag förstås kritisk till. Men det motiverar inte att han tvingades leva under dödshot. Konsten måste få vara fri. Det var fegt av Moderna museet att inte köpa in hans rondellhund, som oavsett vad man tycker, är ett betydande verk.

Hur fick du idén till tävlingen i januari i år som ledde till världspressens uppmärksamhet, utställning och Erdogans vrede?

– Det var vår ledarskribent Per Sicking som lyfte idén på X sent en fredag, och jag insåg hur briljant det var och började jobba direkt. På måndagen var tävlingen igång.

Vad ska du göra med pengarna?

– Täppa till några hål i min privatekonomi!

Du är den andra pristagaren av det här relativt nyinstiftade stipendiet på 25 000 kronor. Den första var professorn på Konstfack Sara Kristoffersson som var den som startade kriget mot konstgruppen Brown Island och gjorde Konstfacks stora sal Vita havet till en känd plats. Vad tycker du om den debatten?

– Min bild är att hon utsattes för mobbning på skolan för att ha uttryckt sina åsikter, och jag lyckades aldrig förstå varför rummet behövde byta namn. Däremot skrev hon ju i DN och hade all möjlighet att göra sin röst hörd.

Vilken konst har kränkt den svenska högern mest i år tror du?

– Vårens och sommarens attacker mot sagostunder med dragqueens visade hur mycket extremhögern och den radikala jihadismen förenas i avskyn mot mångfald. Något som bekräftades ytterligare när både Erdogan och Björn Söder blev arga på Pridetåget.

Vad gäller konsten mer specifikt rörde ju en konstnärsgrupps verk ”Drömmarnas monument” upp känslor i Göteborg, ett allkonstverk som tog plats på trappan till konstmuseet och mitt i blickfånget på Götaplatsen. Där var politikernas fingrar nedsyltade långt bortom vad som kan anses ligga inom gränserna för armlängds avstånd. Moderatpolitikern Hampus Magnusson kallade i GP verket för ett ”migrantläger” och krävde att det skulle föras bort. 

16 av de 400 verk som skickades in till Flammans satirtävling kan du se här.

Vill du hänga satiren som skakade världen på väggen i vardagsrummet? Missa inte Flammans webbutik, där två av de mest uppmärksammade verken från satirtävlingen går att köpa.

Så lyder juryns motivering

Under en tid där yttrandefriheten i Sverige ifrågasätts har Leonidas Aretakis varit en välbehövlig vakthund. Tidningen Flammans satirtävling synliggjorde svassandet för Turkiets auktoritära president och den plötsliga tystnaden om hans brott mot det fria ordet. 

Huvudstadens konstmuseer erbjöds att visa karikatyrerna men försatte chansen.

Aretakis är en kandidat som arbetar i Lars Vilks anda.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Rörelsen 01 oktober, 2023

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

Sverige har fastnat i 90-talets åtstramningsiver, menar fem V-debattörer. Foto: Jessica Gow/TT.

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Kultur 30 september, 2023

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Simon Ferner i arbete med sin masterutställning ”Av jord är du kommen”. Foto: Privat.

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 30 september, 2023

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 29 september, 2023

Klassens minst populära

Geografen Christophe Guilluy tar i sin bok sikte på de undanträngda. Foto: Michel Euler/AP.

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]