Nyheter/Utrikes 07 januari, 2021

”Står staten verkligen med mössan i hand?”

Den moderna penningteorin, MMT, firar allt större triumfer, inte minst i kölvattnet av coronakrisen. Behöver monetärt suveräna stater verkligen bry sig om budgetunderskottet? Och var kommer pengar egentligen ifrån? Teorins ledande förespråkare Stephanie Kelton vänder upp och ned på några av våra djupast rotade föreställningar om ekonomin.

Vad är egentligen pengar för något?

– Pengar är ett känsligt ämne. Det sägs att ekonomen och nobelpris­tagaren Paul Krugman alltid avrått sina studenter från att befatta sig med frågan hur pengar uppstått och vad pengar är för något. Den som vill göra karriär inom de ekonomiska veten­skaperna gör bäst i att runda hela frågeställningen. Men jag ska göra ett försök ändå. Får man tro de national­ekonomiska läroböckerna började alltsammans på samma sätt som när två människor på en ensligt belägen ö ingår en bytesaffär. Om till exempel den ena personen har kokosnötter att erbjuda som han eller hon vill köpa fisk för, så kommer det bara fungera ifall den andra dels är i behov av kokosnötter, dels har fisk att erbjuda.

Dåliga förutsättningar för byteshandel.

– Det sägs vara av det skälet som så skilda föremål och resurser som snäckskal, boskap eller salt kom att spela en förmedlande roll – ett för­stadium till dagens pengar. Vid en given tidpunkt ska man sedan ha kommit på idén att använda ädelmetaller. Dessa är nämligen hållbara, delbara samt – till skillnad från en levande ko – transporterbara.

Men de väcker även begärliga tankar hos omgivningen.

– Det föreföll därför klokt att deponera pengarna hos inrättningar som så småningom kom att kallas banker. Bankernas guld­bestånd tjänade i nästa led som säkerhet för de pappers­pengar som de började trycka. Varje sedel kunde växlas in mot guld enligt en given växelkurs. I takt med att allt fler stater under 1800-talets lopp knöt sina nationella valutor till denna ädelmetall växte en guldmyntfot fram i det internationella betalningsväsendet. Berättar man historien om uppfinningen av pengar på det sättet så är det alltså som att berätta historien om metallpengarnas uppgång.

Det låter på det hela taget rätt rimligt.

– Den historieskrivningen förklarar dock inte vad som hände på 1900-­talet, då kopplingen till guldet upphävdes. I dag använder vi så kallade fiatpengar, en form av pengar som inte längre täcks av någon ädelmetall och som därför inte har något inre värde. Dessutom är denna berättelse på rent historiska grunder helt enkelt felaktig. Vi som företräder Modern monetary theory baserar oss i mycket högre grad än andra ekonomer på den forskning som gjorts av historiker, antropologer, sociologer och numismatiker. Denna forskning visar hur befängt det är att tro att pengar skulle ha uppstått ur byteshandel. Det verkligt avgörande var uppkomsten av staten. Den amerikanske antropologen David Graeber, som gick bort nyligen, har visat hur de första mer komplexa penningsystemen utvecklades för 4 000 till 5 000 år sedan. politiska makthavare – prästen i ett tempel eller härskaren i ett palats – tog ut skatter. Deras undersåtar kunde betala dessa skatter i form av spannmål eller andra varor. Mynt blev inte aktuella förrän 2 000 år senare.

Det väsentliga var alltså inte pengarnas materiella form?

– Det avgörande är den abstrakta räkne­enhet som ligger till grund för dessa tidiga pengar och som definierar vilka och hur många naturavaror som en individ eller dennes familj är skyldig att betala in till staten. Staten belägger alltså folket med en betalningsförpliktelse som endast kan regleras genom den penningstandard som staten själv definierat. De underlydande är nu tvungna att arbeta för staten, för att bli av med denna skuld. Detta förklarar också på ett mycket mer övertygande sätt vad det är som gör att pengar blir allmänt accepterade i ett samhälle. Pengarnas ställning garanteras av statens järnhand. Staten ”uppfinner” pengar så att den därefter kan ta ifrån folket dessa pengar i form av skatt. Pengar är först och främst ett index över den skuld vi står i. Staten själv behöver inga pengar. Det är de som lyder under staten som nu plötsligt är i behov av dessa för att fullgöra sina förpliktelser gentemot statskassan.

Okej, men varför grotta ned sig i denna tidiga historia om man som du intresserar sig för dagens ekonomier?

– Därför att vi endast på det sättet kan förstå varför vi alltjämt har en förvriden bild av i vilken ordning saker och ting kommer. Även i dag skickar staten ut pengar i samhället innan den suger in dem igen genom skatterna. Våra skattepengar måste ju trots allt komma någonstans ifrån. De kommer från staternas egna, valutautgivande centralbanker. Den insikten öppnar ett radikalt annorlunda perspektiv på statens utgifter. När det talas om offentliga utgifter görs det oftast i föreställningen att staten behöver våra pengar för att kunna agera – som om de offentliga finanserna matades med dropp från skattebetalarna. Följaktligen reduceras våra budgetdebatter till frågan: vem ska betala för alltsammans? Kommer skatterna att öka? Måste jag punga ut med mina surt förvärvade slantar för att finansiera offentliga verksamheter? Dessa frågor är dock felställda. Vårt monetära universum kretsar i själva verket inte alls runt skattebetalaren.

Det ”moderna” i modern penningteori uppstod den 13 augusti 1971, när USA:s president Richard Nixon valde att överge det så kallade Bretton Woods-systemet som hade rått sedan andra världskrigets slut och som knöt de flesta av västvärldens valutor till dollarn. Det innebar att dollarns koppling till guld upphävdes och att så kallade ”fiatpengar” uppstod. Foto: HWG/AP/TT.

Det ”moderna” i modern penningteori uppstod den 13 augusti 1971, när USA:s president Richard Nixon valde att överge det så kallade Bretton Woods-systemet som hade rått sedan andra världskrigets slut och som knöt de flesta av västvärldens valutor till dollarn. Det innebar att dollarns koppling till guld upphävdes och att så kallade ”fiatpengar” uppstod. Foto: HWG/AP/TT.

Att så många satte värde på den internationella guldmyntfot som rådde från 1880 till 1914 och under mellankrigstiden berodde inte minst på att tvånget att hålla sig med tillräckligt stora guldförråd hade en disciplinerande inverkan på politiker och gjorde det omöjligt att bedriva en alltför våghalsig utgiftspolitik. Du sörjer dock inte guldmyntfoten – din moderna penningteori fungerar ju i slutändan endast utan den.

– Jag argumenterar här empiriskt. För att hålla nostalgin på behörigt avstånd räcker det med att ta sig en titt på statistiken. I USA har guldmyntfotens upplösning kommit att sammanfalla med mindre dramatiska fluktuationer i den ekonomiska utvecklingen. Recessioner inträffar mer sällan, återhämtningen är jämnare, berg-och-dalbanan har plattats ut. När stora kriser ändå uppstår varar de i genomsnitt inte så länge som vi var vana vid på den tiden då valutorna ännu var knutna till guldet. Efter guldmyntfotens försvinnande har en långvarig stabilisering av världsekonomin kunnat observeras. En så omfattande och utdragen depression som den som inträffade efter 1929 har vi hittills besparats.

Då USA:s president Richard Nixon år 1971 en gång för alla begravde guldmyntfoten ersattes denna av en ny monetär världsordning, som kommit att präglas av fiatvalutor, en rent ut sagt explosionsartad utvidgning av penningmängden och ett flytande växelkurssystem.

– I och med att det så kallade Bretton Woods-systemet gick i graven föddes den värld som mina kollegor och jag beskriver i vår penningteori. Modern monetary theory syftar inte till att störta den kapitalistiska ordningen, utan att verka inom denna. Vi blottlägger endast vissa myter om budgetpolitiken: står staten verkligen med mössan i hand och tigger om pengar? Länder som ger ut sina egen valuta och som skuldsätter sig i denna valuta – alltså monetärt suveräna stater – kan inte få slut på pengar bara sådär. De har råd med social­försäkrings- och utbildningssystem som är generösare än vad budgetkonsolideringens tuktmästare vill tuta i oss. De gigantiska konjunktur- och stödpaket som sytts ihop för att dämpa effekterna av coronakrisen visar att det politiska handlingsutrymmet är mycket större än vad man i allmänhet föreställer sig. Plötsligt laborerar staten med summor i en storleksordning som tidigare inte gick att föreställa sig.

Om stater inte alls behöver sina medborgares pengar, varför betalar vi då överhuvudtaget skatt?

– Ponera att den amerikanska staten skulle slopa alla skatter utan att samtidigt skära ned på sina utgifter. Om jag inte längre behöver betala någon skatt kan jag såklart göra av med mer pengar – problemet är bara att ekonomin och dess samlade arbetsstyrka samtidigt endast har en begränsad mängd extra varor och tjänster att erbjuda. Förr eller senare är kapaciteten förbrukad och då kommer inte utbudet längre kunna hålla jämna steg med den växande efterfrågan. I det läget blir varorna och tjänsterna dyrare och mina dollar tappar i värde. Om staten i en sådan situation inte ikläder sig rollen som skatteindrivare och suger ut pengarna ur ekonomin igen så stiger inflationstrycket.

Skatter har alltså en inflations- hämmande funktion?

– Ja. I Modern monetary theory står alltid inflationen i centrum. Att jag kämpar mot artificiella begränsningar – som budget­disciplinen – beror på att jag i stället vill kunna fokusera på det som verkligen begränsar vår budget – risken för inflation. Jag har jobbat i den amerikanska senatens budgetutskott, och under hela min tid där hörde jag inte en enda senator eller någon av senatorernas med­arbetare ta ordet ”inflation” i sin mun. De funderar överhuvudtaget inte över den saken. Men det måste man göra om man strör så astronomiska summor omkring sig!

Måste man verkligen fundera så mycket över inflationen? Det räcker väl med lite sunt förnuft för att inse att en valuta förlorar i värde om man trycker mer pengar?

– Det är mer komplicerat än så. Sambandet mellan penningskapande och inflation är långtifrån så entydigt som många tror. För det första kan man öka penningmängden utan att det leder till inflation – det är ett fenomen som många centralbanker fått erfara på sistone. Alldeles oavsett om vi befinner oss i euro­zonen, i USA eller i Japan: på alla dessa platser försöker man sedan flera år tillbaka nå upp till det officiella inflationsmålet på knappt två procent – men utan att lyckas. Varför det blivit så är oklart. Och för det andra kan inflationen skjuta i höjden utan att det går att hänvisa till en växande penningmängd som enda orsak. Ett välkänt exempel är oljekrisen på 1970-­talet, som ledde till stigande priser. Detta kallas för kostnads­inflation. Rent generellt borde vi nationalekonomer visa prov på betydligt mer ödmjukhet. Våra kunskaper om olika typer av inflation och deras orsaker är alltjämt alldeles för bristfälliga. Den vetenskapliga kunskaps­nivån är på detta område pinsamt låg.

Kongressledamöterna Rachida Tlaib (till vänster) och Alexandria Ocasio-Cortez (till höger) är två representanter för USA:s vänster som har visat intresse för MMT. Foto: Scott Applewhite/AP/TT.

Kongressledamöterna Rachida Tlaib (till vänster) och Alexandria Ocasio-Cortez (till höger) är två representanter för USA:s vänster som har visat intresse för MMT. Foto: Scott Applewhite/AP/TT.

Några av de tänkare som banat väg för Modern monetary theory har kommit från Tyskland, som till exempel filosofen Johann Gottlieb Fichte som redan vid sekelskiftet 1800 förespråkade fiatpengar, men också nationalekonomen Georg Friedrich Knapp som in sin bok Staatliche Theorie des Geldes föregrep några av era grundläggande idéer. Trots denna traditionslinje är det tveksamt om era förslag kommer att få något vidare genomslag i dagens Tyskland. När allt kommer omkring jämför sig förbundskansler Angela Merkel mer än gärna med en schwäbisk husmor.

– Att bete sig som om stater måste få pengarna att räcka till på samma sätt som privata hushåll är ett ödesdigert misstag. I stället för att fråga vem som ska betala för våra utgifter vore det bättre om vi frågade ifall tillräckligt många faktiskt existerande resurser kan ställas till förfogande för de projekt som vi vill genomföra. Har vi tillräckligt med arbetskraft, maskiner, know-how? Det är ett tillvägagångssätt som inte har någonting att göra med hur vi hanterar vår privatekonomi.

Ett privathushåll kan inte leva över sina tillgångar. En stat däremot kan vräka ut pengar hejvilt?

– Självfallet inte. Att rådgöra om budgeten i parlamentet är detsamma som att arbeta fram ett moraliskt kontrakt. Man måste välja mellan olika samhällsmål, prioritera vissa saker framför andra, och aldrig glömma att detta inte handlar om någon abstrakt sifferlek, utan om något som ska tjäna allmänheten, eller med en mer känsloladdad term: folket. Så länge en monetärt suverän stat förfogar över tillräckligt många resurser så kan också de finansiella medel som behövs ställas till förfogande. Den möjligheten har inte ett privat hushåll. Den som framställer staten som en husmor gör det omöjligt att fundera över vilka möjligheter politiken faktiskt besitter.

Du betonar hela tiden att dina idéer endast går att förverkliga i penningpolitiskt suveräna stater. Det verkar rentav som att dina förslag skräddarsytts för USA. Andra länder är inte så lyckligt lottade att deras nationella valuta samtidigt är världens ledande valuta. Dollarn ger USA unika förutsättningar. Går det verkligen att överföra de bärande idéerna i Modern monetary theory på eurozonen?

– Maastrichtfördraget föreskriver att en skarp åtskillnad görs mellan penningpolitik och budgetpolitik. Euroländer som hamnar i finansiellt trångmål har inte längre möjlighet att veva igång sedelpressarna, eftersom den överstatliga Europeiska centralbanken vakar över penningpolitiken. Enligt min mening var det ett stort misstag att sjösätta euron på de premisserna.

Euron är som du ser det därför dömd att misslyckas?

– Nej. ECB-ordföranden Mario Draghi och hans efterträdare Christine Lagarde har sedan länge de facto påbörjat arbetet med att råda bot på denna strukturella brist. Det program för stödköp av privata och offentliga värdepapper som ECB beslutade om i slutet av mars 2020 för att dämpa pandemins effekter på eurozonen innebär att penningpolitik och finanspolitik binds ihop. 2011 fick ett land som Italien vackert se på när investerarna tvingade upp de riskpremier som landet fick betala på sina statsobligationer till svindlande höjder. I år hördes dock inte ett knyst från finansmarknaderna. Och detta fastän den offentliga skuldsättningen sedan dess ökat ytterligare i Italien! Christine Lagarde sjåpade sig visserligen i början, men nu håller ECB Italien stadigt under armarna och minskar trycket på de italienska statsfinanserna. Det finns ingen anledning att inte låta detta pandemiprogram bli en del av ECB:s reguljära arsenal.

Konservativa ekonomer är på den punkten av en annan uppfattning.

– De har under de senaste åren också konstant misslyckats med att förutspå inflationsutvecklingen. Under corona­krisens gång har europeiska makthavare hursomhelst fått slakta ett par heliga kor. EU har nu uppmanat sina medlemsstater att lätta på plånböckerna, unionens budgetregler har satts ur spel. Euro­zonen har ryckt upp sig och tack vare ECB har -dess medlemsländer återfått ett slags monetär suveränitet – åtminstone för stunden.

Texten är tidigare publicerad i Die Zeit.

Översättning: Johan Wollin.

Stephanie Kelton

Född: 1969.

Arbetsplats: State university of New York at Stony Brook.

Tidigare uppdrag: Rådgivare åt Bernie Sanders under hans presidentvals­kampanj 2016.

Böcker: The state, the market, and the Euro: Metallism versus chartalism in the theory of money (Edward Elgar, 2003)

Aktuell med: Underskottsmyten: modern penning­teori och konsten att bygga en bättre ekonomi (Verbal förlag, 2020)

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)