Nyheter/Utrikes 07 januari, 2021

”Står staten verkligen med mössan i hand?”

Den moderna penningteorin, MMT, firar allt större triumfer, inte minst i kölvattnet av coronakrisen. Behöver monetärt suveräna stater verkligen bry sig om budgetunderskottet? Och var kommer pengar egentligen ifrån? Teorins ledande förespråkare Stephanie Kelton vänder upp och ned på några av våra djupast rotade föreställningar om ekonomin.

Vad är egentligen pengar för något?

– Pengar är ett känsligt ämne. Det sägs att ekonomen och nobelpris­tagaren Paul Krugman alltid avrått sina studenter från att befatta sig med frågan hur pengar uppstått och vad pengar är för något. Den som vill göra karriär inom de ekonomiska veten­skaperna gör bäst i att runda hela frågeställningen. Men jag ska göra ett försök ändå. Får man tro de national­ekonomiska läroböckerna började alltsammans på samma sätt som när två människor på en ensligt belägen ö ingår en bytesaffär. Om till exempel den ena personen har kokosnötter att erbjuda som han eller hon vill köpa fisk för, så kommer det bara fungera ifall den andra dels är i behov av kokosnötter, dels har fisk att erbjuda.

Dåliga förutsättningar för byteshandel.

– Det sägs vara av det skälet som så skilda föremål och resurser som snäckskal, boskap eller salt kom att spela en förmedlande roll – ett för­stadium till dagens pengar. Vid en given tidpunkt ska man sedan ha kommit på idén att använda ädelmetaller. Dessa är nämligen hållbara, delbara samt – till skillnad från en levande ko – transporterbara.

Men de väcker även begärliga tankar hos omgivningen.

– Det föreföll därför klokt att deponera pengarna hos inrättningar som så småningom kom att kallas banker. Bankernas guld­bestånd tjänade i nästa led som säkerhet för de pappers­pengar som de började trycka. Varje sedel kunde växlas in mot guld enligt en given växelkurs. I takt med att allt fler stater under 1800-talets lopp knöt sina nationella valutor till denna ädelmetall växte en guldmyntfot fram i det internationella betalningsväsendet. Berättar man historien om uppfinningen av pengar på det sättet så är det alltså som att berätta historien om metallpengarnas uppgång.

Det låter på det hela taget rätt rimligt.

– Den historieskrivningen förklarar dock inte vad som hände på 1900-­talet, då kopplingen till guldet upphävdes. I dag använder vi så kallade fiatpengar, en form av pengar som inte längre täcks av någon ädelmetall och som därför inte har något inre värde. Dessutom är denna berättelse på rent historiska grunder helt enkelt felaktig. Vi som företräder Modern monetary theory baserar oss i mycket högre grad än andra ekonomer på den forskning som gjorts av historiker, antropologer, sociologer och numismatiker. Denna forskning visar hur befängt det är att tro att pengar skulle ha uppstått ur byteshandel. Det verkligt avgörande var uppkomsten av staten. Den amerikanske antropologen David Graeber, som gick bort nyligen, har visat hur de första mer komplexa penningsystemen utvecklades för 4 000 till 5 000 år sedan. politiska makthavare – prästen i ett tempel eller härskaren i ett palats – tog ut skatter. Deras undersåtar kunde betala dessa skatter i form av spannmål eller andra varor. Mynt blev inte aktuella förrän 2 000 år senare.

Det väsentliga var alltså inte pengarnas materiella form?

– Det avgörande är den abstrakta räkne­enhet som ligger till grund för dessa tidiga pengar och som definierar vilka och hur många naturavaror som en individ eller dennes familj är skyldig att betala in till staten. Staten belägger alltså folket med en betalningsförpliktelse som endast kan regleras genom den penningstandard som staten själv definierat. De underlydande är nu tvungna att arbeta för staten, för att bli av med denna skuld. Detta förklarar också på ett mycket mer övertygande sätt vad det är som gör att pengar blir allmänt accepterade i ett samhälle. Pengarnas ställning garanteras av statens järnhand. Staten ”uppfinner” pengar så att den därefter kan ta ifrån folket dessa pengar i form av skatt. Pengar är först och främst ett index över den skuld vi står i. Staten själv behöver inga pengar. Det är de som lyder under staten som nu plötsligt är i behov av dessa för att fullgöra sina förpliktelser gentemot statskassan.

Okej, men varför grotta ned sig i denna tidiga historia om man som du intresserar sig för dagens ekonomier?

– Därför att vi endast på det sättet kan förstå varför vi alltjämt har en förvriden bild av i vilken ordning saker och ting kommer. Även i dag skickar staten ut pengar i samhället innan den suger in dem igen genom skatterna. Våra skattepengar måste ju trots allt komma någonstans ifrån. De kommer från staternas egna, valutautgivande centralbanker. Den insikten öppnar ett radikalt annorlunda perspektiv på statens utgifter. När det talas om offentliga utgifter görs det oftast i föreställningen att staten behöver våra pengar för att kunna agera – som om de offentliga finanserna matades med dropp från skattebetalarna. Följaktligen reduceras våra budgetdebatter till frågan: vem ska betala för alltsammans? Kommer skatterna att öka? Måste jag punga ut med mina surt förvärvade slantar för att finansiera offentliga verksamheter? Dessa frågor är dock felställda. Vårt monetära universum kretsar i själva verket inte alls runt skattebetalaren.

Det ”moderna” i modern penningteori uppstod den 13 augusti 1971, när USA:s president Richard Nixon valde att överge det så kallade Bretton Woods-systemet som hade rått sedan andra världskrigets slut och som knöt de flesta av västvärldens valutor till dollarn. Det innebar att dollarns koppling till guld upphävdes och att så kallade ”fiatpengar” uppstod. Foto: HWG/AP/TT.

Det ”moderna” i modern penningteori uppstod den 13 augusti 1971, när USA:s president Richard Nixon valde att överge det så kallade Bretton Woods-systemet som hade rått sedan andra världskrigets slut och som knöt de flesta av västvärldens valutor till dollarn. Det innebar att dollarns koppling till guld upphävdes och att så kallade ”fiatpengar” uppstod. Foto: HWG/AP/TT.

Att så många satte värde på den internationella guldmyntfot som rådde från 1880 till 1914 och under mellankrigstiden berodde inte minst på att tvånget att hålla sig med tillräckligt stora guldförråd hade en disciplinerande inverkan på politiker och gjorde det omöjligt att bedriva en alltför våghalsig utgiftspolitik. Du sörjer dock inte guldmyntfoten – din moderna penningteori fungerar ju i slutändan endast utan den.

– Jag argumenterar här empiriskt. För att hålla nostalgin på behörigt avstånd räcker det med att ta sig en titt på statistiken. I USA har guldmyntfotens upplösning kommit att sammanfalla med mindre dramatiska fluktuationer i den ekonomiska utvecklingen. Recessioner inträffar mer sällan, återhämtningen är jämnare, berg-och-dalbanan har plattats ut. När stora kriser ändå uppstår varar de i genomsnitt inte så länge som vi var vana vid på den tiden då valutorna ännu var knutna till guldet. Efter guldmyntfotens försvinnande har en långvarig stabilisering av världsekonomin kunnat observeras. En så omfattande och utdragen depression som den som inträffade efter 1929 har vi hittills besparats.

Då USA:s president Richard Nixon år 1971 en gång för alla begravde guldmyntfoten ersattes denna av en ny monetär världsordning, som kommit att präglas av fiatvalutor, en rent ut sagt explosionsartad utvidgning av penningmängden och ett flytande växelkurssystem.

– I och med att det så kallade Bretton Woods-systemet gick i graven föddes den värld som mina kollegor och jag beskriver i vår penningteori. Modern monetary theory syftar inte till att störta den kapitalistiska ordningen, utan att verka inom denna. Vi blottlägger endast vissa myter om budgetpolitiken: står staten verkligen med mössan i hand och tigger om pengar? Länder som ger ut sina egen valuta och som skuldsätter sig i denna valuta – alltså monetärt suveräna stater – kan inte få slut på pengar bara sådär. De har råd med social­försäkrings- och utbildningssystem som är generösare än vad budgetkonsolideringens tuktmästare vill tuta i oss. De gigantiska konjunktur- och stödpaket som sytts ihop för att dämpa effekterna av coronakrisen visar att det politiska handlingsutrymmet är mycket större än vad man i allmänhet föreställer sig. Plötsligt laborerar staten med summor i en storleksordning som tidigare inte gick att föreställa sig.

Om stater inte alls behöver sina medborgares pengar, varför betalar vi då överhuvudtaget skatt?

– Ponera att den amerikanska staten skulle slopa alla skatter utan att samtidigt skära ned på sina utgifter. Om jag inte längre behöver betala någon skatt kan jag såklart göra av med mer pengar – problemet är bara att ekonomin och dess samlade arbetsstyrka samtidigt endast har en begränsad mängd extra varor och tjänster att erbjuda. Förr eller senare är kapaciteten förbrukad och då kommer inte utbudet längre kunna hålla jämna steg med den växande efterfrågan. I det läget blir varorna och tjänsterna dyrare och mina dollar tappar i värde. Om staten i en sådan situation inte ikläder sig rollen som skatteindrivare och suger ut pengarna ur ekonomin igen så stiger inflationstrycket.

Skatter har alltså en inflations- hämmande funktion?

– Ja. I Modern monetary theory står alltid inflationen i centrum. Att jag kämpar mot artificiella begränsningar – som budget­disciplinen – beror på att jag i stället vill kunna fokusera på det som verkligen begränsar vår budget – risken för inflation. Jag har jobbat i den amerikanska senatens budgetutskott, och under hela min tid där hörde jag inte en enda senator eller någon av senatorernas med­arbetare ta ordet ”inflation” i sin mun. De funderar överhuvudtaget inte över den saken. Men det måste man göra om man strör så astronomiska summor omkring sig!

Måste man verkligen fundera så mycket över inflationen? Det räcker väl med lite sunt förnuft för att inse att en valuta förlorar i värde om man trycker mer pengar?

– Det är mer komplicerat än så. Sambandet mellan penningskapande och inflation är långtifrån så entydigt som många tror. För det första kan man öka penningmängden utan att det leder till inflation – det är ett fenomen som många centralbanker fått erfara på sistone. Alldeles oavsett om vi befinner oss i euro­zonen, i USA eller i Japan: på alla dessa platser försöker man sedan flera år tillbaka nå upp till det officiella inflationsmålet på knappt två procent – men utan att lyckas. Varför det blivit så är oklart. Och för det andra kan inflationen skjuta i höjden utan att det går att hänvisa till en växande penningmängd som enda orsak. Ett välkänt exempel är oljekrisen på 1970-­talet, som ledde till stigande priser. Detta kallas för kostnads­inflation. Rent generellt borde vi nationalekonomer visa prov på betydligt mer ödmjukhet. Våra kunskaper om olika typer av inflation och deras orsaker är alltjämt alldeles för bristfälliga. Den vetenskapliga kunskaps­nivån är på detta område pinsamt låg.

Kongressledamöterna Rachida Tlaib (till vänster) och Alexandria Ocasio-Cortez (till höger) är två representanter för USA:s vänster som har visat intresse för MMT. Foto: Scott Applewhite/AP/TT.

Kongressledamöterna Rachida Tlaib (till vänster) och Alexandria Ocasio-Cortez (till höger) är två representanter för USA:s vänster som har visat intresse för MMT. Foto: Scott Applewhite/AP/TT.

Några av de tänkare som banat väg för Modern monetary theory har kommit från Tyskland, som till exempel filosofen Johann Gottlieb Fichte som redan vid sekelskiftet 1800 förespråkade fiatpengar, men också nationalekonomen Georg Friedrich Knapp som in sin bok Staatliche Theorie des Geldes föregrep några av era grundläggande idéer. Trots denna traditionslinje är det tveksamt om era förslag kommer att få något vidare genomslag i dagens Tyskland. När allt kommer omkring jämför sig förbundskansler Angela Merkel mer än gärna med en schwäbisk husmor.

– Att bete sig som om stater måste få pengarna att räcka till på samma sätt som privata hushåll är ett ödesdigert misstag. I stället för att fråga vem som ska betala för våra utgifter vore det bättre om vi frågade ifall tillräckligt många faktiskt existerande resurser kan ställas till förfogande för de projekt som vi vill genomföra. Har vi tillräckligt med arbetskraft, maskiner, know-how? Det är ett tillvägagångssätt som inte har någonting att göra med hur vi hanterar vår privatekonomi.

Ett privathushåll kan inte leva över sina tillgångar. En stat däremot kan vräka ut pengar hejvilt?

– Självfallet inte. Att rådgöra om budgeten i parlamentet är detsamma som att arbeta fram ett moraliskt kontrakt. Man måste välja mellan olika samhällsmål, prioritera vissa saker framför andra, och aldrig glömma att detta inte handlar om någon abstrakt sifferlek, utan om något som ska tjäna allmänheten, eller med en mer känsloladdad term: folket. Så länge en monetärt suverän stat förfogar över tillräckligt många resurser så kan också de finansiella medel som behövs ställas till förfogande. Den möjligheten har inte ett privat hushåll. Den som framställer staten som en husmor gör det omöjligt att fundera över vilka möjligheter politiken faktiskt besitter.

Du betonar hela tiden att dina idéer endast går att förverkliga i penningpolitiskt suveräna stater. Det verkar rentav som att dina förslag skräddarsytts för USA. Andra länder är inte så lyckligt lottade att deras nationella valuta samtidigt är världens ledande valuta. Dollarn ger USA unika förutsättningar. Går det verkligen att överföra de bärande idéerna i Modern monetary theory på eurozonen?

– Maastrichtfördraget föreskriver att en skarp åtskillnad görs mellan penningpolitik och budgetpolitik. Euroländer som hamnar i finansiellt trångmål har inte längre möjlighet att veva igång sedelpressarna, eftersom den överstatliga Europeiska centralbanken vakar över penningpolitiken. Enligt min mening var det ett stort misstag att sjösätta euron på de premisserna.

Euron är som du ser det därför dömd att misslyckas?

– Nej. ECB-ordföranden Mario Draghi och hans efterträdare Christine Lagarde har sedan länge de facto påbörjat arbetet med att råda bot på denna strukturella brist. Det program för stödköp av privata och offentliga värdepapper som ECB beslutade om i slutet av mars 2020 för att dämpa pandemins effekter på eurozonen innebär att penningpolitik och finanspolitik binds ihop. 2011 fick ett land som Italien vackert se på när investerarna tvingade upp de riskpremier som landet fick betala på sina statsobligationer till svindlande höjder. I år hördes dock inte ett knyst från finansmarknaderna. Och detta fastän den offentliga skuldsättningen sedan dess ökat ytterligare i Italien! Christine Lagarde sjåpade sig visserligen i början, men nu håller ECB Italien stadigt under armarna och minskar trycket på de italienska statsfinanserna. Det finns ingen anledning att inte låta detta pandemiprogram bli en del av ECB:s reguljära arsenal.

Konservativa ekonomer är på den punkten av en annan uppfattning.

– De har under de senaste åren också konstant misslyckats med att förutspå inflationsutvecklingen. Under corona­krisens gång har europeiska makthavare hursomhelst fått slakta ett par heliga kor. EU har nu uppmanat sina medlemsstater att lätta på plånböckerna, unionens budgetregler har satts ur spel. Euro­zonen har ryckt upp sig och tack vare ECB har -dess medlemsländer återfått ett slags monetär suveränitet – åtminstone för stunden.

Texten är tidigare publicerad i Die Zeit.

Översättning: Johan Wollin.

Stephanie Kelton

Född: 1969.

Arbetsplats: State university of New York at Stony Brook.

Tidigare uppdrag: Rådgivare åt Bernie Sanders under hans presidentvals­kampanj 2016.

Böcker: The state, the market, and the Euro: Metallism versus chartalism in the theory of money (Edward Elgar, 2003)

Aktuell med: Underskottsmyten: modern penning­teori och konsten att bygga en bättre ekonomi (Verbal förlag, 2020)

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kommentar 03 mars, 2024

En kurdisk flagga hissad utanför Sinjar i norra Irak. Foto: Bram Janssen/AP.

För precis 100 år sedan förbjöds det kurdiska språket i det nybildade Turkiet. Men trots alla försök att utplåna det blomstrar det ännu.

Vad har kurdiska, belarusiska och katalanska gemensamt? Jo, de tre språken har intensivt motarbetats av olika regimer.

Katalanskan var förbjuden offentligt under en stor del av diktator Francos regim. Belarus är det enda landet i världen där den styrande regimen aktivt dödar den titulära nationens språk, belarusiska, genom att systematiskt eliminera språket från utbildning, administration och det dagliga livet samt utsätter dess talare för diskriminering och trakasserier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kurdo Baksi
Svensk-kurdisk journalist, aktuell med boken "Endast den som är turk är lycklig".
Kultur 03 mars, 2024

Ömsint om fattigskammen i Västerbotten

Anna Linders utställning ”Colere” visas på Haninge konsthall fram till 28 mars. Foto: Anna Linder, Colere (stillbild), 2023.

På Haninge konsthall ges nytt liv åt spåren efter kronotorpets hårda verklighet.

Jag stiger över en tröskel och blir omsluten av ett rum som ljuder av jojk och kulning. Skuggor rör sig över mitt huvud och längs väggarna. En fris av växter, lysande ur svartaste mörker, leder mig rakt fram mot en gammal kvinnas ansikte som tittar ut ur björkskogen. Ansiktet är Emmys, nummer nio av elva barn som växte upp på kronotorpet Laisheden i norra Västerbotten, inte långt från Sorsele. Hennes blick leder till motsatta väggen och en drönarbild från nutid av en glänta i skogen.

Emmy finns inte längre. Inte heller kronotorpet. Platsen finns kvar och spåren av liv som långsamt tonar bort i mörker. Laisheden, människorna och platsen står i fokus i Anna Linders utställning Colere. Platsen är Haninge konsthall och tiden vi befinner oss i är kolonisationen av Sverige under första halvan av 1900-talet. Det är en berättelse om de människor och den jord som skulle tömmas på sina rikedomar för att lyfta Sverige ur fattigdomen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Gunilla Lundahl
Författare, journalist och aktivist.
Rörelsen 02 mars, 2024

Flammans internationalism behövs

Flamman har inte rapporterat rättvist om demonstrationerna, enligt skribenterna. Foto: Fredrik Persson/TT.

Vi är djupt bekymrade över Flammans bevakning av Palestina. Chefredaktören Leonidas Aretakis skriver till exempel (6/2024) att protesterna mot folkmordet i Gaza framstår som ”dunkelt och toppstyrt, i kontrast till de tidigare folkrörelsernas demokratiska deltagande. Kopplingarna till Nyans och LVU-kritiska grupper gör inte saken bättre”.

Det är en häpnadsväckande sammanfattning av de största, mest välorganiserade demonstrationerna under flera decennier med tusentals deltagare som varje vecka deltar i över fyra månaders tid, oavsett väder. Vänsterns framtid finns hos dessa – ofta unga – aktivister. De förtjänar respekt, inte svartmålning. Arrangörerna har, i motsats till Aretakis analys, varit välkomnande och vädjat om deltagande från samtliga politiska partier. Flera har sökt ledningen för Vänsterpartiet för dialog utan resultat – däremot har representanter för partiet talat på demonstrationerna.

Aretakis tycks vilja ha ett vänsterlag att heja på, som om det vore en sport. Men i likhet med andra tidigare ockuperade eller kolonialiserade folk är motståndsrörelsen i första hand nationell. Det finns ingen rosaskimrande befrielsekamp. När motståndet tvingas gå under jord och människor i decennier fördrivs och mördas, används alla till buds stående medel för frihet. Om Sverige skulle bli ockuperat hade vi behövt göra gemensam sak även med politiska motståndare som KD och SD. Varje gång palestinska ledare från motståndsrörelsens olika delar kommer till tals, inbegripet Hamas, så framhåller de samstämmigt att målet för det palestinska motståndet (hadaf al-mokawameh al-falastinieyh) är ”vårt folks frihet” (huriyat shaebina).

Ockupationsmakter har i alla tider demoniserat motståndet hos de folk man vill kuva. Israel är inget undantag. Vad vi har framför oss är en ockupation som konsolideras med illegala bosättningar, murar, apartheid och nu folkmord. Och så finns det ett palestinskt motstånd som mot alla odds och med tusentals svek i bagaget kämpar för sin frihet.

Flamman saknar ledarartiklar som förklarar drivkrafterna bakom det pågående folkmordet i Gaza, vilket bekräftas av medieforskaren Helena Hägglund som har granskat tidningens ledarsidor (ETC, 8/2). Professor i freds- och utvecklingsfrågor Hela Lindholm skriver att man måste förstå Palestinafrågan som en kolonial fråga (Fempers, 10/2). Flamman har misslyckats med detta. I nummer två ifrågasätter Miriam Katzin på ytliga grunder, om Israel över huvud taget kan kallas en bosättarkolonial stat. I samma artikel riktas allvarliga anklagelser om antisemitism mot vänstern och Palestinarörelsen.

Ockupationsmakter har i alla tider demoniserat motståndet hos de folk man vill kuva.

Vi undertecknade har – oberoende och ovetandes om varandra – skrivit till Flamman för att bemöta dessa påståenden, men utan framgång. Det gäller även för en tredje person, forskaren Hansalbin Sältenberg. Inläggen finns nu i stället publicerade i Parabol respektive Internationalen.

Vi förväntar oss mer av en redaktion som förvaltar Sveriges äldsta vänstertidning.

Leonidas Aretakis svarar direkt:

Israels massmord på palestinier är ett brott mot mänskligheten. Demonstrationerna mot kriget i Gaza som vi ser i hela världen är heroiska och jag deltar själv i dem.

Syftet med den artikel som ni syftar på, ”Hamas är resultatet av folkrörelsernas död”, är inte att svartmåla rörelsen, utan är tvärtom ett kärleksbrev. Jag uppmuntrar till deltagande, skriver att den har rätt, samt beklagar Vänsterpartiets tvekan. Samtidigt pekar jag på en ofrånkomlig sanning: det är inte längre sekulära socialister som leder världens befrielsekamper. Konsekvenserna av det borde vänstern klara av att diskutera, samtidigt som vi tågar sida vid sida.

Jag är glad att ni lyfter den centrala frågan: står Hamas för ett legitimt motstånd? Helena Hägglund (som jag svarar i ETC 12/2) gav sitt bud den 8 oktober, när hon skrev att ”motstånd är rättfärdigt för ockuperade folk”. Samma helg skrev jag i en ledare att mord och våldtäkter mot civila aldrig är legitimt, oavsett maktförhållanden, men att ”den enda part som kan avsluta konflikten är Israel.” Tro mig, jag önskar att jag slapp skriva sådana självklarheter, men inlägg som Hägglunds gjorde mig illa tvungen.

Det betyder inte att vi ser sidorna i kriget som likvärdiga. Slå upp vilket nummer som helst och du hittar kritiska artiklar mot Israel, inklusive i detta nummer. Vad gäller insändarna låg en begravd i andra mejl, och de andra två drogs tillbaka av skribenterna själva.

Jag är glad att ni bryr er om Flammans rapportering, och ser fram emot fler kamratliga utbyten om den. Den kommer dock att fortsätta vara mångfacetterad och utmanande. Inte av illvilja, utan just för att vi vill folkrörelserna väl.

Kultur 02 mars, 2024

Vi måste göra våra läppar för att höras

Bianca Ingrosso är grundare av ett företag som säljer hudvårds- och skönhetsprodukter. Foto: Tim Aro/TT.

Erik Galli har rätt: det är rationellt att ha medelålderspanik. För det är omöjligt att stoppa människors dröm om att få bli vackrare.

”Du är nog inte gjord för bus”, tröstade min vän i telefonen. Hon syftade på fillern i mina läppar som oväntat svullnat upp till en anknäbb. Flera veckor efter det som jag hoppades skulle bli en perfekt diskret föryngring av min normalstora mun, hade kroppen reagerat på den gel som sköterskan på omsorgsfullt sprutat in med ett tjugotal stick i mina läppar. Den första som anmärkte var min 20-åriga bonusdotter.

– Har du gjort läpparna, eller?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 01 mars, 2024

Upplagt för stök i Venedig

Bild ur serien ”The missing negatives of the Sonnenfeld collection” (2008) med israeliska nybyggare utbytta av palestinska modeller. Foto: Yael Bartana.

Den Israel-födda stjärnprovokatören Yael Bartana representerar Tyskland i årets redan kontroversiella konstbiennal i Venedig. Ska även hon stämplas som antisemit?

Om en och en halv månad öppnar den 60:e upplagan av Venedigbiennalen som har titeln Foreigners everywhere, främlingar överallt. Jag antar att det ska läsas ironiskt, som att vi alla ses som främlingar av någon. Men den internationella konstfesten har inte oväntat drabbats av turbulens ifråga om Israels deltagande.

Det är ett mönster vi känner igen från Eurovision och nu senast filmfestivalen Berlinale, där den israeliska filmregissören Yuval Abraham i sitt tacktal vid prisutdelningen för hans film No other land adresserade sitt lands apartheidpolitik och krävde eldupphör. Abraham är själv jude med en mormor som föddes i ett tyskt koncentrationsläger, men har ändå anklagats för antisemitism av politiker, och därtill av så allvarliga dödshot att han inte kan resa hem till Israel. I en intervju i The Guardian sade han: ”Att stå på tysk mark som son till Förintelsens offer och kräva eldupphör – och för detta bli anklagad för antisemitism är inte bara skandalöst, det är också att bokstavligen försätta judiska liv i fara.” 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika 01 mars, 2024

Trötta demonstranter från Göteborg återhämtar sig i Amsterdam 1997. Foto: Privat.

Mathias Wåg: Blondinbella förstår inte hur skönt det är att sova på golvet.

Jag minns golvet i nunneklostret. Jag hade rullat ut mitt liggunderlag och placerat ut sovsäcken. Mutat in en liten plats som min. Vi hade fått låna en av klostrets matsalar som sovsal. Aktivister från när och fjärran skulle sova där, däribland en hel Kontrabuss lastad med anarkister från Stockholm.

Det var min första toppmötesprotest. I september 1994 hade Världsbanken och Internationella valutafonden ett gemensamt toppmöte i Madrid för att diskutera frihandelsavtalens framtid. Vi var där för seminarierna på universitetet, på en studieresa för Färnebo folkhögskola. Men den kunskap vi kom hem med var spanska slagord som ”Ett förenat folk kan inte besegras” (El pueblo unido jamás será vencido), att gå i kedjor, skölja bort tårgas ur ögonen, göra nedräkningar och rusningar i demonstrationer. Lärdomar man fick på gatan. Men också i de nattliga samtalen på sovsalsgolvet, med aktivister från andra länder. Vi lyssnade uppmärksamt på de spanska aktivister som berättade om hur de besökt det nystartade Zapatistupproret i Chiapas, Mexiko.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Inrikes 01 mars, 2024

Kurdisk radioskugga: ”Exiljournalister inte säkra längre”

Aktivister demonstrerar mot Turkiets krav på utlämningar av kurder. Foto: Ali Lorestani/TT.

Kurdiska Aryen TV sänder till 27 länder från Sverige, och är avskydd av såväl Irans som Turkiets regeringar. På begäran av Säpo utvisar Migrationsverket nu en av kanalens journalister.

”Exiljournalister är tyvärr inte säkra i Sverige längre.” Så avslutar advokaten Miran Kakaee (bilden) ett Instagraminlägg där han berättar om Migrationsverkets beslut att utvisa journalisten Beritan, verksam på den kurdiska nyhetskanalen Aryen TV. Beslutet sker på en direkt begäran av Säpo, som klassat henne som ett säkerhetshot.

Hon är inte den första. I en artikel från ETC i höstas intervjuas flera svenska kurder som blivit stämplade som hot mot rikets säkerhet efter att Säpo granskat dem, utan att de själva fått veta varför. En av de medverkande i artikeln, pizzabagaren Tohildan Acet, misstänker dock att det har att göra med att han samlat in pengar till stiftelsen som driver Aryen TV. En ekonom, som arbetat med Tohildan och flera andra kurdiska småföretagare, berättar att flera av hans klienter som hamnat på Säpos radar sett samma mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Veckobrev 29 februari, 2024

Är din mamma lika tuff som min mamma?

Jag och mamma under firandet i måndags. Foto: Privat.

I måndags firade familjen att min mamma Astrid jobbat 50 år som sjuksköterska med en restaurangmiddag i Uppsala, med barn och barnbarn. Jag bestämde mig för att intervjua henne för att höra hur sjukvården har förändrats under dessa år. Jag fick fria händer bara jag lovade inte ta med några svordomar, då hon är ”en gudfruktig dam”.

***

Trots att hon snart fyller 72 tar Astrid Näslund Aretakis på sig fyra nattpass i månaden. Hon tycker fortfarande att det är kul, och hon inser också att de behövs för att vården ska hålla ihop. Det bästa är alla människor hon träffar.

– Det är ju en sak med att jobba natt också, ofta har man mer tid. Alla är ju olika, bara man ger dem tid så får man ju höra deras livshistoria och det är ju ofta otroliga berättelser. Nu är det också intressant att träffa alla nya medarbetare från jordens alla hörn. Hur skulle sjukvården fungera utan dem?

Hon tror inte att dagens unga skulle stanna kvar så länge på en arbetsplats.

– De går ju inte in på en låg lön, tar ett schema och jobbar i 50 år. Och tur är väl det, att de inte accepterar vad som helst. Det är ju ingen på avdelningen som har jobbat länge, de var knappt födda när jag började jobba. Så jag är en utrotningshotad sort. Man blir snarare idiotförklarad om man stannar så här länge. Vi räknas ju inte som specialister som läkarna, och får något erkännande, fast vi är ju det. Ska man bli specialist ska man ta på sig någon administrativ uppgift och bli chef. Man ska komma långt från patienterna för att få hög lön.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Astrid föddes i Gottne, i inlandet nära Örnsköldsvik. Hennes pappa var banarbetare och flyttade dit jobben fanns, som Mellansel, medan mamma var hemmafru.

– Pappa gick en kurs så att han kunde bli banmästare, men mamma var inriktad på att jag skulle studera, då hon själv inte hade råd med det. Så då sökte han jobb i Vännäs nära Umeå, där skolorna låg.

Hon var fem år när de flyttade in i järnvägsarbetarnas lägenheter nära tågstationen. Varje helg åkte de till Astrids mormors och hennes tvillingbrors torp nära Gottne för att hjälpa till. På den tiden gick tågen alltid punktligt.

– De hade kor och jordbruk, men inga moderniteter som traktorer. Vi tog med oss mat för de hade det inte så fett. Mormor var sömmerska och hennes make hade svårt att få jobb. Han var döv och kunde inte utbilda sig, så han målade och gjorde vad han fick.

Astrids mamma hade också velat studera men hade inte råd. Så hon jobbade i den lokala affären i stället i tio år, tills hon gifte sig. Då kunde hon också ta sig hem om det var något med en sjuk faster som behövde mycket hjälp. På den tiden fanns det ingen äldrevård.

Astrid var ett sjukligt barn, och förstod redan som femåring sitt kall.

– Jag hade reflux så jag var mycket på sjukhus och tyckte att det var spännande. Mamma ville inte det, hon trodde att jag inte skulle orka. Men jag har aldrig tänkt något annat.

Hon gick gymnasiet i Umeå och läste där vidare till sjuksköterska och fick jobb på Akademiska sjukhuset i Uppsala tillsammans med sin studiekompis Ingrid. De delade på en landstingsduplett för 281 kronor i månaden, där det ingick städning och sängkläder, och på jobbet tjänade de 2699 kronor var före skatt, vilket motsvarar 20 100 kronor i dag.

– Det var tuffare på ett sätt. Man jobbade som ensam sjuksköterska på en vårdavdelning, med sammanlagt 2,5 tjänster som täckte upp dags- och kvällsskiftet med 23 patienter. Nu har vi minst två sjuksköterskor per pass, på tolv patienter. Men då var vi med patienterna hela tiden. Nu är det så mycket dokumentation som ska skötas på datorerna.

Hon beskriver datoriseringen som den stora förändringen. Det är praktiskt på många sätt, då man slipper skriva för hand, eller springa ned till labbet och hämta papperskopior på prover.

– Men administrationen har också svällt något kopiöst. Jag träffade min chef på affären häromdagen. Då sade vi att ju mer vi måste dra ned, desto fler HR-personer och kommunikatörer skaffar vi. Förut satt de på sjukhuset men nu vet vi inte ens var de sitter någonstans. De kanske inte ens finns, säger hon och skrattar.

På 1980-talet började Astrid jobba fackligt.

– Jag blev mer insatt i våra rättigheter och skyldigheter. Det måste finnas en sådan person, annars tror cheferna att ingen känner till rättigheterna och försöker köra över folk. Utan facket är folk skyddslösa.

När hon fick sitt fjärde barn, min lillebror Andreas, började hon jobba natt.

– Vi hade inga föräldrar som kunde hjälpa till så det blev enklare så. Om barnen var sjuka kunde ni ligga bredvid mig när jag sov, eller spela tv-spel. Det hade inte fungerat att vabba när vi är så få i personalen. Och så var jag hemma när ni kom från skolan. Det var då man kunde få höra vad som hänt, senare på kvällen var det inte lätt att få fram någonting.

En annan skillnad mot förr är de utlokaliserade patienterna. Förut hade de bara patienter som hörde till avdelningen, men nu får de samtal från andra håll – kirurgen, medicinen, infektionen – så snart det finns en ledig vårdplats.

Dessutom blir människor allt äldre, vilket försvårar för 1992 års Ädelreform, som sade att kommunen skulle lätta på landstingens vårdbörda. Men då människor närmar sig hundra får de allt fler sjukdomar och måste ändå in till sjukhusen, för kommunerna har inte resurser att ta hand om urinvägsinfektioner eller lunginflammationer i hemmet.

Men mest av allt plågas vården av de ständiga besparingarna.

– Ett tag trodde man ju att det skulle bli bättre och bättre. Men nu är det bara ”si och så många måste gå”, år efter år. Det finns pengar till hyrpersonal men inte att anställa fast på rimlig lön. Nu ska de ju ha bort 90 procent av hyrpersonalen på Akademiska, och tydligen har de dragit ned 25 procent sedan november, så det verkar ju gå om man lägger manken till.

Hon säger att hyrpersonalen undviker helger och byter arbetsplats ofta, vilket gör att den fasta personalen får stå för kontinuitet.

– Går man på schema så får man jobba vare sig man vill eller inte. Jag jobbade nyår senast, och den personalansvarige säger att han bokat in mig till nästa nyår också, säger hon och skrattar.

– Jag försöker vara ledig på jul men annars har jag jobbat många påskar och nyår. På nyårsafton vid millennieskiftet var vi två stycken, Marie och jag.

Samtidigt tjänar hyrsköterskorna minst dubbelt så mycket, säger hon.

– De får inte berätta vad de tjänar för firmorna vet att folk skulle bli tokiga, men till mig säger de att de har 100 000 i månaden. Dessutom ska firman ha betalt. Det är vansinne. Ingen vettig människa tycker väl att det är ett bra system att ge våra skattepengar till kapitalister i stället för vården, det är ju precis som med skolan och allt annat som de har sålt ut.

Om lönerna hade höjts med några tusenlappar tror Astrid att fler hade stannat. Själv hade hon 38 000 i månadslön vid pensionen. Nu tjänar hon mer, då sjukhuset slipper betala arbetsgivaravgift.

– Jag vill veta varför regionen går med överskott och ändå drar ned 1,5 miljarder på vården. Sedan finns Kry, som tar oerhörda resurser. De skickar räkningen till vårdcentralen som personen är skriven på. I stället borde pengarna gå till vårdcentralen så att den kan utvidga sin verksamhet, men där är det ju omöjligt att få tid.

Astrid säger att uppskattningen framför allt kommer från patienter och medarbetare.

– Patienterna kan säga saker som: ”Ni är fantastiska, hur orkar ni?” Men om de har fått vänta flera år på en operation i flera år och kommer med kritik så hänvisar jag dem till politikerna. De borde gå ut och säga: ”Ni får räkna med att vänta tre, fyra år.” Men det törs de inte, för då hade väl ingen röstat på dem.

Det bästa sättet att höja yrkets status tror hon är lönerna.

– Det spelar ingen roll att de applåderar som under pandemin. Vi kan väl applådera åt direktörerna i stället för deras höga lönehöjningar, jag undrar om de skulle vara nöjda då.

I stället har stora pengar lagts på att sjuksköterskorna ska jobba ”smartare”.

– Så har de hållit på sedan McKinseygruppen skulle reformera sjukhusen. Personalen gjorde listor över förbättringar och de tog betalt för kalaset. En dag skulle vi jobba som en bilfabrik, om det var Fiat: sitta med legobitar och flytta vem som gör vad i olika arbetsgrupper. Vad kostade det där? Man kan inte jämföra en bilfabrik med ett sjukhus, det finns ju inte två människor som är lika. Så fort det kommer en ny sjukhusdirektör ska de komma med idéer så att man ska komma ihåg dem allihop. Sedan flyttar de mellan olika sjukhus och vi blir kvar.

***

Låt mig avsluta med mitt varmaste tack till mamma och alla andra kvinnor som håller välfärden igång.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 29 februari, 2024

Kreab väckarklocka för V: ”Betalda intressen ska inte påverka”

Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Vi behöver ha en diskussion om karens” säger Aron Etzler till Flamman.

I onsdags meddelades att Vänsterpartiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl fått nytt jobb på pr-byrån Kreab, känd för sitt arbete med att främja privatisering av välfärden. 

Övergången har mött hård kritik, och från både höger- och vänsterhåll har det spekulerats om att det kan öppna tidigare låsta dörrar mellan Vänsterpartiet och Kreab. Skoldebattören Marcus Larsson beskrev för Flamman hur ”en möjlig utveckling är att det blir lättare för Kreab att komma in i samtal även med Vänsterpartiet”. På X kommenterade Timbros tidigare vd Markus Uvell gillande: ”Bra om Lindahl kan bidra till att öka näringslivets kunskap om V”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 29 februari, 2024

Vänsterpartiet måste hålla avstånd till klägget

Dörröppnare. Peje Emilsson har slagit upp många portar för välfärdskapitalet. Här tar han emot pris som årets nybyggare, den 21 november 2022. Foto: Anders Wiklund/TT.

Inget skadar Vänsterpartiets ambition att bli ett folkligt arbetarrörelseparti mer än öppna dörrar till lobbybranschen.

I bananmonarkin Sverige har svängdörrarna mellan politiken och det privata näringslivet sedan länge monterats ner. Numera är det knappt någon som höjer på ögonbrynen när tunga makthavare eller politiska tjänstemän blir lobbyister. Det har gått så långt att det i dag anses fullt normalt att vara aktiv som kommunpolitiker och samtidigt ha uppdrag för företag som mjölkar den gemensamma välfärden på pengar.

Vänsterpartiet har hittills varit ett undantag. Att partiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl tar jobb på Kreab – pr-branschens svarta får med starka kopplingar till välfärdsföretagen – riskerar därmed att få stora efterverkningar. Som Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans, en av Sveriges främsta lobbyistgranskare, säger till Flamman är det inte otänkbart att ”en dörr öppnades åt båda hållen där”.

Från interna kritiker har krav på uteslutning på den tidigare förbundsordföranden för Ung vänster som ett brev på posten. Men diskussionen bör breddas till att handla om partiets utveckling i stort. Dörren till pr-branschen ställdes ju faktiskt på glänt redan när Jenny Lindahl först anställdes – hon hade redan under 2000-talet arbetat för pr-byrån Hill & Knowlton. Uppenbarligen såg ledningen ett behov av att slipa partiets kommunikation.

Vänsterpartiet är på väg att bli de nya sossarna, i ordets sämsta bemärkelse

Kreab-kopplingen ger nu vatten på de interna kritikernas kvarn: den cementerar bilden av att Vänsterpartiet är på väg att bli de nya sossarna, i ordets sämsta bemärkelse – inte ett reformistiskt massparti, utan ett dominerat av principlösa karriärister. Man behöver inte vara pr-expert för att se problemet. I en tid då kommunikation är allt spelar det ingen roll om kritikerna har rätt eller inte, om detta är bilden som förmedlas av Jenny Lindahls karriärval.

Alla som stödjer ambitionen att bygga ett folkligt arbetarparti har därmed skäl att ta sig en funderare i dag. Om ambitionen är att tvätta bort stämpeln som ett elitistiskt vänsterparti för en urban medelklass är öppna dörrar mellan partiet och lobbyistbranschen naturligtvis fel väg att gå. Så vad bör göras?

Två saker är nödvändiga. För det första måste vänstern och arbetarrörelsen i stort fortsätta utveckla sin kommunikation. Men det bör göras genom att stärka och bygga upp rörelsens egna institutioner för idéutveckling och opinionsbildning, i form av tankesmedjor, studieförbund, medier. Inte genom att göra sig beroende av expertis från det privata näringslivet.

För det andra är det dags för Vänsterpartiet att skifta fokus, från kommunikationsplaner till att bygga upp partiorganisationen, i synnerhet på de platser där partiet säger sig vilja vinna nya väljare. Ett bredare vänsterparti måste byggas nedifrån och upp, inte minst för att få fram de politiska företrädare med olika bakgrunder som ett sådant parti behöver. För även om kommunikation är viktigt så är det inte allt.