Den allt mer Den allt mer dominerande ”det måste löna sig att arbeta”-linjen bygger på antagandet att alltför generösa trygghetssystem förslöar människor. Men forskare har i själva verket kommit fram till motsatsen. Ett exempel är sociologen Ingrid Esser som lagt fram en doktorsavhandling på temat vid Stockholms Universitet. Hon har jämfört 35 länders välfärdssystem med medborgarnas inställning till arbete genom att kombinera internationella attitydundersökningar med socialförsäkringssystem generositet.
– Jag har jämfört vad människor i olika länder med olika försäkringssystem har för inställning till arbete, för att ta reda på om generösa välfärdssystem verkligen skapar svagare arbetsmotivation.
Inte slö av god välfärd
Essers resultat visar att omfattande välfärdssystem inte alls gör människor slöa. Istället finns ett helt omvänt samband. Ju generösare trygghetssystem länderna i Essers undersökning hade, desto mer motiverade var deras medborgare att söka och ta arbete.
– Människor är mer motiverade att delta i arbete av mer än ekonomiska skäl i länder med mer generösa socialförsäkringssystem som Danmark, Norge och Sverige, än i länder med väldigt låga ersättningsnivåer, som England, Kanada, Nya Zeeland, och USA.
Essers resultat gäller så väl för de som har arbete som för de arbetslösa.
– Även bland arbetslösa var motivationen att delta i betalt arbete starkare i länder med mer generösa välfärdssystem. Utifrån resultaten tycker jag att diskussionen om risken med höga ersättningsnivåer i social försäkringssystemen är överdriven.
Folk vill inte ha bidrag
Samma resultat har Bengt Starrin, professor i socialt arbete vid Karlstads universitet, kommit fram till, efter mångårig forskning inriktad på känslor och attityder hos socialbidragstagare.
– Den forskning som jag har gjort är entydig. Folk vill arbeta, inte gå på bidrag.
– Folk upplever det som väldigt jobbigt att leva på socialbidrag. Dels känner man en stor ekonomisk stress eftersom man hela tiden lever på marginalen. Men det är också plågsamt känslomässigt. Man bär hela tiden på en gnagande skamkänsla och upplever att man ständigt böjer rygg. Man ser sig som misslyckad och mår dåligt.
Människan går inte att reducera till en vinstmaximerande varelse, en homo economicus, menar Starrin.
– Människor vill ingå i ett sammanhang, känna att tillvaron är meningsfull. Man vill ha arbete och egna pengar och ingå i samhället. Även om jobben är tråkiga och hälsovådliga föredrar man arbete framför bidrag.
Han konstaterar att det här inte bara gäller för socialbidragstagare.
– Så här är det ju också för långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna också.
Så långt om slöhetsmyten i den utbudspolitik som socialdemokrater driver i Sverige och EU. Men hur är det med själva arbetsmarknaden? Fungerar den bättre om man pressar ut folk? Är det bra att ”incitamenten och sökbeteendet förstärks” med ökad otrygghet?
– Det där med sökbeteende är helt horribelt, menar Stefan Carlén, förbundsekonom på Handels. Varje arbetsgivare får numera in hundratals ansökningar till varje plats eftersom de arbetslösa skall söka massor med jobb bara för sakens skull.
Folk verkar föredra trygghet
Istället kanske det är så att arbetsmarknaden fungerar sämre med utbudspolitiken. För jobben skapas ju inte på Försäkringskassan.
– Arbetsmarknadspolitiken med sin matchning förlorar sin funktion när arbetsgivarna dränks i ansökningar. Att skapa arbeten skall inte skötas av socialtjänsten eller försäkringskassan, den skall skötas inom arbetsmarknadspolitikens ramar, menar Stefan Carlén.
Ingrid Esser ser samma sak i sina studier.
– Jag tror att vi måste förstå att arbetsmarknadens funktioner inte bara handlar om ersättningsnivåer. Folk verkar föredra att söka jobb på trygga och reglerade arbetsmarknader.
Och det är ju så det ser ut idag. Det finns inga arbetstillfällen. Så ekvationen går inte ihop, menar Bengt Starrin.
– Jag har väldigt svårt att tro att beslutsfattande människor tror att jobben kommer om man gör det svårare för människorna. Man kan inte skapa jobb som inte finns genom att tvinga ut folk från trygghetssystemen.
Stefan Carlén konstaterar att de länder som har generösa system inte har lägre sysselsättning än dem som har sämre.
– Under 80-talet hade Sverige världens högsta sysselsättningsnivå. Vi var uppe runt 86 procent om man räknar gruppen 20-64 åringar, vilket är unikt i en kapitalistisk ekonomi. Samtidigt hade vi 90 procent i grundnivå och inga karensdagar. Bara det skulle strida mot teorin att vi måste försämra för att få fler i arbete.
Ingrid Esser håller med och menar att högerns syn på människor som slöa avslöjar mer om dem själva än om vanligt arbetande människor.
– När högern talar om att vanligt folk är lata, så dömer man andra som man själv lever. Folk är arbetslösa för att det inte finns arbete, sjukskrivna för att de är sjuka, och röstar som de gör för att de tycker som de tycker. Men högern säger att folk är arbetslösa för att de är lata, sjukskrivna för att de fuskar, och röstar som de gör för att de är dumma. Det avslöjar högerns egen förvridna människo- och demokratisyn.
Bengt Starrin fyller i:
– Hela den här diskussionen kan beskrivas med ekonomen Kenneth Galbraiths ord: ”I den moderna historien har de rika alltid sagt att de själva måste ha mer pengar för att arbeta. Men om de fattiga har de rika alltid sagt att de måste ha mindre för att arbeta.”
