För två veckor sedan ställdes brittiska Labour inför sitt första stora prov sedan Jeremy Corbyn ersattes av Keir Starmer på partiledarposten. Efter ett år av lockdowns och extrem överdödlighet bland äldre och sköra var det ett gyllene tillfälle att gå på offensiven mot regeringen och vinna tillbaka några av de fästen som förlorats i de senaste valen.

Som man hade kunnat vänta sig blev det inte fallet. De konservativa, som nu har suttit vid regeringsmakten i över tio år, vann 13 nya distrikt och kunde addera 235 nya så kallade councillors (ungefär kommunfullmäktigeordförande) till sin redan digra lista. Labour däremot förlorade åtta distrikt och 327 councillors. Bland dem ingick den traditionellt Labour-röstande kuststaden Hartlepool samt det historiskt viktiga Durham, där arbetarfestivalen Durham Miners’ Gala hålls varje år.

Efter att han under ett år ägnat mest tid åt att bekämpa vänsterfalangen i partiet och därmed den politik som gjorde Corbyn så framgångsrik i delar av landet, var det nog få som trodde att Keir Starmer skulle göra något succéval. Men så här dåligt hade nog inte heller många förväntat sig att det skulle gå. Trots ett gyllene läge lyckades Labour framställa sig som bättre representanter för status quo än de konservativa, som styrt i ett årtionde. Det faktum att Starmer utsåg den tidigare Blair-protegén Peter Mandelson till rådgivare borde fått varningslamporna att börja blinka.

Det ska tilläggas att Labour i val efter val de senaste årtiondena har haft allt svårare att hålla fast vid valkretsarna i partiets traditionella fästen i norra och rurala Stor­britannien. 2015 förlorade man under Ed Milibands ledning Skottland, trots att han stod för ett blygsamt vänsterkliv. Och 2019 kollapsade den så kallade röda väggen i norra England när flera Labour-trogna valkretsar föredrog Johnsons brexit före Corbyns löfte om en ny omröstning.

Men däremellan kom valet 2017, då Labour gjorde slarvsylta av opinionsmätningarna och uppnådde sitt bästa resultat sedan 1945. Corbyns socialdemokratiska politik gick bevisligen hem i stugorna, speciellt när den kombinerades med ett klart besked om utträde i brexit-frågan. Även i år gick partiet framåt på de ställen där deras kandidater erbjöd oförblommerad vänsterpolitik: Wales, Manchester, Salford, Preston.

Att den av partiets företrädare som kanske förknippas starkast med remain-sidan skulle få det svårare var inte oväntat. Men rent taktiskt är det svårt att förstå hur Starmer resonerade. Parlaments­valen har varit svåra för partiet då man måste få ihop en koalition av leave- och remain-anhängare. Men i lokalval finns det inget som hindrar partiet från att ställa upp med en lokal kandidat som motsvarar hur majoriteten av befolkningen, eller i alla fall partiets bas, röstade i brexit-omröstningen. Det gjorde man inte. I Hartlepool utsågs till exempel en remain-anhängare till lokal kandidat, trots att nästan 70 procent av invånarna hade röstat för att lämna EU. Av de få instruktioner som kandidaterna fick var den viktigaste att de skulle hänga stora Union Jack-fanor utanför partilokalerna, i ett tafatt försök att spela på invånarnas påstådda patriotism.

I intervjuerna efter valet betedde sig Starmer som ett paralyserat rådjur i den annalkande lastbilens strålkastarljus. I linje med hans instinkter visade sig hans totala icke-svar på hur partiet skulle reagera på förlusten betyda att det tänker gå åt höger. Strax efteråt kom beskedet att Rachel Reeves utsetts till ny finansskuggminister, en politiker som gjort sig ökänd för sin föraktfulla syn på bidragstagare. Partiet har redan tappat omkring 100 000 av sin halv miljon medlemmar sedan Starmers tillträde och dessa förändringar bekräftar bara att den nya ledningen inte har något intresse av att behålla partiets vänsterfalang eller gräsrötter. Tvärtom, oavsett konsekvenserna tycks det vara viktigare att göra sig av med varenda liten beståndsdel av Corbyns arv än att faktiskt vinna val.

Samtidigt meddelade Johnsons regering i förra veckan att det privatiserade brittiska järnvägssystemet kommer att förstatligas. Det var i princip en nödvändighet sedan staten redan hade tvingats ta över driften av det under pandemins första månader då tågtrafiken i princip upphörde. Men det är också ett strategiskt drag. På detta sätt har den nya statsinterventionistiska högern lyckats beröva Labour en av dess mest populära valfrågor. Det stör nog inte Starmer i hans korståg mot vänstern.