SPORT Nu är det definitivt. Loch Ness-odjuret finns inte. Det är sant. Någon kom helt sonika på den briljanta idén att kolla i plurret med något slags modern satellitutrustning. Resultatet glasklart: ingen best i sjöns djup. Så nu vet vi det. Många hade anat det, vissa förnekat saken, alla hade undrat, men ingen varit riktigt säker. Med de gamla myternas undergång, följer de nya myternas födelse. När man inte längre tvingas undra vad som finns i sjön, börjar man undra nya saker. Ständigt nya föreställningar om mytiskt överjordiska fenomen.

År 2003 är det främst de saker, som till slut tog död på Nessie, som är föremål för mytbildandet: elektroniken. Man vet aldrig vad som kan komma ur en mobiltelefon, hemskheter kan inträffa på internet och om du är oförsiktig när du tar ut pengar eller använder miniräknare kan någon finnig hacker på några få minuter beröva dig både din hund och dina barn.
Samma sak, om än inte lika definitivt, sker inom idrotten. Vad som tidigare var en mytbildning kring kämpaanda och idrottarens själva person, har nu i viss utsträckning övergått i en övertro på det vårt samhälle kan bäst: detaljkontroll. Nu finns varje hopp, varje skott, varje passning och varje stöt på video, DVD och i någons telefon. Varje sekvens granskas och repriseras. Och ur det utvinns statistiken.
Alla dessa siffror börjar likna en religion. Varje aspekt av varje idrott finns nedtecknat. Men det är inte det som är illa på riktigt – det som är illa på riktigt är att siffrorna används av folk.
Och det på flera sätt. Är man den i staben kring ett lag eller en idrottare som har bäst koll på detaljerna, anses man vara särskilt nyttig. Är man den av supportrarna som vet exakt hur många skott på mål laget hade förr-förra säsongen får man cred. I Sverige är bara statistik-kollen i sin linda. Utomlands har man kommit betydligt längre. Dessutom: det påverkar på ett grundläggande sätt förklaringarna till vad som händer i tävlingar.
Idag kan nästan inte någon bara helt enkelt ”vara i form” eller ”på spelhumör”. För då finns det alltid en rationell förklaring, som kanske inte ens överensstämmer med verkligheten men som garanterat finns på en DVD någonstans. Visst är det jättebra med nya hjälpmedel, men ibland är det inte de små detaljerna det hänger på. Det är åtminstone orimligt att tro det precis hela tiden.
Det senaste exemplet är Kajsa Bergqvists fantastiska språng nyligen, och tidigare formsvacka. Den givna ingången blir nu att de där millimetrarna som var fel i ansatsen eller vinklingen på foten som rättats till. Kan hon inte lika gärna varit på ”hopp-humör”?
Lite svårt att veta vad som är sanningen, det medges. Men klart är att mystik ännu omger idrotten. Om än i mer elektroniserad form.