I helgen bläddrade jag i det senaste numret av min facktidning Dagens Arbete. En proffsig tidning med välskrivna artiklar, krönikor och reportage. Numret handlar om alltifrån strategier för att locka ungdomar till industrins utbildningar till vilka utmaningar vi står inför i och med den ökade automatiseringen. Redaktionen beskriver svårigheterna med att organisera sig fackligt på en arbetsmarknad där fler och fler rör sig mellan påhugg och återkommande visstidsanställningar i vitt skilda branscher för att skrapa ihop till en heltidslön. Läsningen gav mig en ögonblicksbild av en arbetsmarknad som för 15 år sedan endast existerade som argument mot en borgerlig politik.
I dag slår 7 av 10 av a-kassans medlemmar i inkomsttaket som vid arbetslöshet får ut en ersättning som motsvarar mindre än 80 procent av lönen. Hur kan det inte vara en större nyhet att det gemensamt finansierade skyddet mot negativ lönekonkurrens inte håller måttet? Vid närmare eftertanke blir frågan oundvikligen retorisk. För det här var ett problem redan i början av 2000-talet, då den fackliga anslutningsgraden och anslutningen till a-kassan var högre. Långt innan den bedrägligt effektiva kommunikationsstrategin, ”Allians för Sverige”, lyckades luckra upp en bred legitimitet för de fackliga värnen och i slutändan ändrade maktbalansen på arbetsmarknaden.
Den tidigare legitimiteten byggde på att även högre inkomstskikt via inkomstbortfallsprincipen och generösa ersättningsnivåer tjänade på att upprätthålla ett system som inte bara gav skydd mot lönedumpning, utan också möjligheten till ett hyggligt liv under perioder av arbetslöshet. A-kassan och socialförsäkringen var grunden i ett samhällskontrakt som hantverksmässigt utformats för att under många år ge handlingsutrymme åt en socialdemokrati vars stadigt nedåtgående ambitionskurva tillåtits begränsa den sociala ingenjörskonsten; och lovat mer än den hållit.
När sociala kompromisser attackeras från höger måste svaret vara en ännu tydligare omfördelning och inte ett krampaktigt försvar av status quo
Alliansens strategi gjorde att svensk borgerlighet för första gången, genom ett smart kommunicerat badtunnebad i Högfors, en retorisk nyorientering och taktisk pragmatism, hade lyckats förpacka i stort sett samma politik som förr i en mer lättsmält produkt. Produkten innehöll dock samma iver att reformera bort den nagel i ögat som den svenska modellen länge varit för kapitalet. Borgerligheten agerade i tomrummet som uppstått när de gemensamma systemen inte längre infriade de löften som socialförsäkringarna och A-kassan utgjort.
Frågan om A-kassan sträcker sig längre än att vara ett skydd mot dumpning av löner och villkor. Den är också central för att förstå hur borgerlighetens strategi så effektivt kunde vinna mark långt in i LO-leden. A-kassan kunde av en högerregering användas som inkörsport till ett systemskifte vars effekt bland annat blivit att det på svensk arbetsmarknad finns de som jobbar under villkor som liknar moderna daglönare.
En lärdom för arbetarrörelsen att dra är hur skört handslaget mellan skiktningar av arbetarklassen är. Men också att detta handslag är vad som krävs för att lyckas med en politik som på allvar utmanar klass- och könsorättvisor över tid.
En slutsats bör i alla fall vara självklar; När sociala kompromisser attackeras från höger måste svaret vara en ännu tydligare omfördelning och inte ett krampaktigt försvar av status quo. Det kräver å sin sida en vilja och förmåga att formulera långsiktiga mål för att omfördela resurser i samhället. En förmåga jag på allvar undrar ifall dagens socialdemokrati äger.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.