1. Ingen har någonsin vunnit en fäktningsduell genom att enbart parera. Inte heller når man guld genom att slå mot motståndarens vapen. Det är kroppsstötar som ger poäng. Dålig politik ska förstås klandras, men det är först när man sätter fingret på angelägna samhällsproblem som folk spritter till. Uppmärksamma därför i första hand brännande samhällsproblem, inte ideologiska olikheter (än mindre enskilda politikers karaktärsfel eller uttalanden på sociala medier). Ge en bättre beskrivning av samhällets problem än högerpopulismen och föreslå relevanta reformer.
2. Vi kan inte bli förvånade om vi målar upp en bild av vanligt folk som inskränkta idioter och sedan får bevittna hur de röstar på ett parti lett av inskränkta idioter. Gör inte ”motstånd” mot högerpopulismen. Vi har världshistoriens mest progressiva befolkning. Tala till Sveriges medborgare utifrån den vetskapen. Om vi påtalar moraliska brister hos folkmajoriteten – såsom rasistiska, sexistiska och heteronormativa fördomar – underlåt då inte att samtidigt påtala vilken god väg vi genom svenska liberalers, socialdemokraters och kommunisters försorg har slagit in på. I Sverige finns fortfarande strukturell humanism.
Samma ”positiva” taktik bör tillämpas även på diskussionsområden där vänsterhjärtat bultar som intensivast. Om Sverigedemokraterna är världshistoriens första, helt unika, socialkonservativa parti som säger sig stå för jämställdhet och progressiva könsideal, fokusera inte på detta ställningstagande som förtäckt invandringskritik, utan gratulera dem till deras insiktsfulla och omdömesgilla sinne för moral. Be dem om förslag för att ytterligare förbättra kvinnornas ställning i Sverige. (Samma strategi anbefalles när nyliberalbossen Ulf Kristersson skriver att ”Den svenska jämlikheten och jämställdheten är två omistliga värden. Om tilliten mellan människor eroderar så fungerar också ekonomin och demokratin sämre. Sverige ska inte vara ett land med stora klyftor.”)
3. ”Vi är på er sida – även om ni inte är på vår.” Den socialistiska vänstern vill folkets, folkmajoritetens, arbetarklassens bästa. Den vill inte att någon enda människa ska känna sig trängd, onyttig, lurad eller ignorerad. Till och med efter nazisternas valseger i Tyskland 1932 ville de tyska socialdemokraterna och kommunisterna det tyska folkets bästa. I Sverige envisades några år senare kommunisten och veteranen från spanska inbördeskriget, Gustav Ericson, med att diskutera med de som han nyss skjutit mot: ”Det fanns en massa socialdemokrater på luckan och de ogillade nazisten högt och rent. Han vare verkligen ensam om sin övertygelse. Dom jävlades med honom. Men jag ville inte veta av det. Tyckte det var bättre att resonera, försöka få honom på andra tankar genom argumentation.”
4. Var inte mot saker, var för saker: humanism, rättvisa, njutning, demokratisk kontroll över ekonomin, gemenskap, kritiskt tänkande etcetera. Antipolitik fungerar bara om det som nyss varit uppfattas som något närmast perfekt. Men vänstern vill framåt. Var inte en bromskloss under färden mot den kapitalistiska klimatkrisen och det nyliberala samhällsförstörande – var en injektionsspruta mot ett samhälle som är överlägset det existerande vad gäller hållbarhet, rättvisa, demokrati och, tja, lycka.
5. Låtsas inte som om du äger något slags övermoral, ett slags finare och odiskutabel form av etik. Var istället medveten om och stolt över de humanistiska och socialistiska kämpar som gått före och som har gjort att ideal som du försvarar – mänskliga rättigheter, demokrati, jämställdhet, rätt till personlig utveckling med mer – i dag känns självklara för de allra, allra flesta svenska medborgare.
6. Var inte för mångkultur. Var för kulturer som gör folk lyckliga. Försvara inte muslimer eller andra religiösa och kulturella grupper (om du inte på goda grunder tillhör dem förstås) – försvara medborgare (oavsett vilka de är och vad du själv tillhör).
7. Ta hjälp av problemrutschkanor. För att gynna socialismens sak handlar det inte bara om att i samtal om samhällsproblem vinna det med rätta berömda ”problemformuleringsprivilegiet” (Lars Gustafsson), det vill säga förmånen att bestämma vad som ska diskuteras. Det handlar också om att identifiera problemrutschkanor, det vill säga problemområden som rätt preparerade får medborgarna att rutscha ner från sina höga bistra högerhästar till vänsterns vänliga, mjuka och varma sanddyner.
Med liberaler delar vänstern till exempel ett problemfält som handlar om att vi oroar oss för den individuella friheten. Men medan de regelmässigt väljer att lyfta fram hotet mot yttrandefriheten, frågar vi oss vad som händer med individernas reella frihet om marknadskrafterna till exempel hindrar dem från att bidra till det gemensamma arbete vårt samhälle kräver.
Det finns ett problemfält där mänsklig girighet kritiseras och som förenar oss med såväl miljöpartister som kristdemokrater. Med sverigedemokraterna delar vi ett problemfält som handlar om den avtagande känsla av gemenskap och ökade alienation som sprider sig i landet. Det är vår uppgift att bekräfta denna oro, men att peka på andra orsaker än invandringen.
Istället för att förneka att vänstern delar vissa gemensamma omsorgsområden med andra ideologier, måste vi alltså identifiera dessa problemfält och göra dem till problemrutschkanor. När de börjar glida måste vi passa på att övertyga meningsmotståndarna om att våra fundamentala problem har sin rot i ett galet ekonomiskt system.
8. Högerpopulismen har, skriver Chantal Mouffe, ”gett folket tillbaka sin röst, vilken hade blivit konfiskerad av etablissemangets eliter”. Denna röst är välkommen. Men vi måste få röstens avsändare att ta till sig andra synsätt. Gör i upplysningens anda bruk av förnuftiga argument, vetenskapliga rön, statistik och beräkningar, men minns samtidigt att ingen någonsin blivit övertygad av en meningsmotståndare enbart genom dennes dräpande argument och solida statistik. När allt kommer till kritan lever politik av känslor, viljor och ideal. Uttryck dem.
9. När socialister under tidigt 1800-tal började formulera sina drömmar om ett gott samhälle, byggde de dessa drömmar bland annat på minnen av en lyckligare tid, en barn- eller ungdomstid före storstadens slum, fabrikens tröstlöshet och familjemedlemmarnas tuberkoloshosta. I dag retar sig vänsterfolk ofta på högerpopulisternas oförblommade nostalgi, men det är dumt. Minnen av lyckliga stunder – vad kan vara bättre bränsle i kampen och vad kan fungera bättre som kompassriktning än de? Fånga dessa minnen. Gör om dem till politik för oss alla. Som det heter i riktlinjerna för Sveriges socialdemokratiska vänsterparti från 1917: ”de värmande, vägledande idealen” som vi formulerar efter ”naturens anvisningar” bör bli ”föremål för omedelbar politisk uppmärksamhet”.
10. Erbjud en annan vrede. Erbjud en annan fiende.
Texten är hämtad ur Stefan Arvidssons Socialismens själ.
