För många år sedan jobbade jag på Årsta partihallar. Vi lastade frukt och grönsaker på  pallar för leverans till butikerna. En dag hade vi besök av ett filmteam från TV-nyheterna. Tullpersonalen strejkade nämligen. Införseln av frukt och grönsaker var stoppad. Inga bananer, apelsiner och andra livsnödvändigheter skulle släppas in i landet. Svält stod för dörren. Filmteamet skulle dokumentera den annalkande katastrofen.
Men nere på lagret var allt som vanligt. Tolv expeditörer for runt och lyfte lådor med frukt och grönsaker. Det var ingen brist på någonting. Vad gjorde filmteamet då?
Ett av lagerutrymmena var tömt för rengöring. Det skulle spolas rent med högtryckstvätten. Där riggade filmarna upp kameran. Reportern pekade och berättade för  TV-tittarna att frukten och grönsakerna var slut. Mycket av det som kallas nyhetsförmedling är i själva verket industriell massproduktion av förutfattade meningar. Vinklingen är klar redan när filmteamen skickas ut. Reporterns uppgift är att leverera den beställda varan på utsatt tid. Det gäller särskilt politiskt brännbara ämnen. När hangarfartygen börjar röra på sig gör man klokt i att stänga av TV:n. Inget vapen är så effektivt som den rörliga bilden i mobiliseringen för krigen.

Stefan Jarl arbetar i en annan tradition.
”Synliggöra världen, det är vad all konst handlar om”, säger han i den intervjubok som Cyril Hellman ställt samman. En övervakningskamera registrerar oavbrutet allt som linsen fångar upp, men den synliggör inte. ”Verkligheten kan bara skildras genom kreativ bearbetning.”
Min far var i många år lärare på en konstskola. Han hade ett motto som han brukade delge eleverna: ”En bra målning är inte summan av additionerna utan måttet på vad du avstått ifrån.” Det gäller också filmandet. Timmar av råfilm ska klippas ner till ett omfång räknat i minuter.
I klipprummet händer det ibland att det som kameran fångat skiljer sig från det filmaren avsåg att fånga. Då måste du lösgöra dig, säger Stefan Jarl. Det gäller ”att klippa fram den film som materialet säger att du filmat. Oavsett vad du tror att du har gjort.”
Så skiljer han sig från producenten av förutfattade meningar.

Jag har de senaste månaderna sett de flesta av hans filmer. En del av dem kom jag ihåg sedan tidigare, andra var nya för mig. Jag upptäckte något i dem som jag inte lagt märke till förut.
Karl Marx beskriver i Kapitalet hur maskinen i den kapitalistiska fabriken blir ett medel för exploatering och utarmning av arbetaren. En liknande utarmning pågår i jordbruket, påpekar han. Inte bara lantarbetarna utan också jorden sugs ut. Den industriella kapitalismen rubbar ämnesutbytet mellan människa och natur. Kapitalismen växer och utvecklas ”genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren”.
Förhållandet mellan människa och natur är ett tema i flera av Stefan Jarls filmer. Han synliggör det störda ämnesutbytet och varnar oss för följderna. Skogsbolagen dånar in med sina maskiner och kemikalier bland rådjur och skalbaggar, och det ljudlösa nedfallet från ett havererat kärnkraftverk slår sönder samernas förhållande till renen, fiskarna och fjällnaturen.

Arbetet utarmas, den kreativa bearbetningen försvinner och människan blir en utbytbar komponent i ett vinstmaximerande maskineri

Mindre uppmärksammat är något annat: hans intresse för arbetet.
Stefan Jarls filmande börjar i en missriktad revolt mot löneslaveriet. De två modsen Kenta och Stoffe hånar karlarna som är på väg till sina jobb: ”Små knegarna, små knegarna, är lustiga att se” sjunger de. Men ångrar sig genast: ”Äh, det var larvigt”, säger Stoffe.
I nästa film i modstrilogin knegar Kenta i skogen, och i den sista följer Stefan Jarl hur han rustar upp huset han flyttat till ute på vischan. Med yrkesarbetarens självklarhet skär det gamla modset till tapetvåder och fäster dem på väggen.
Det är inget som hastigt fladdrar förbi. Det är något filmaren vill synliggöra.
På samma sätt i mötet med samerna och med de gamla lantbrukarna ute på slätten. Människor arbetar i Stefan Jarls filmer. Det är ovanligt. I ädelkulturen och underhållningsindustrin är arbetet oftast frånvarande. Vi ser kärleksförvecklingar och poliser som far omkring men hur arbetslivet levs får vi sällan veta.
Gästgivargår’n tänkte sig Stefan Jarl som en hyllning till en förtalad landsbygd. Den är också en hyllning till det skapande arbetet, den kreativa bearbetningen av det naturen kan ge.
Även i spelfilmerna har arbetet en framträdande roll. Pojken i Goda människor betraktar pappan som donar i huset. Han vill hjälpa till men farsan säger åt honom att springa ut och leka.
Det är en scen från Stefan Jarls egen barndom. Han såg sin far bagaren arbeta. Han ville hjälpa till och vara en del av ämnesutbytet med naturen. Med samma blick skildrar han nu arbetet i sina filmer.

Lagerjobbet i Årsta var också en konst. Det fanns ingen automatik i lastningen av pallarna. Varje order krävde kreativ bearbetning. Det gällde att minnas varornas placering längs hela linjen och planera pallarna så att ömtåliga lådor med druvor och tomater hamnade överst. Du måste känna till knep och genvägar, lita till hjälp från truckförarna och aldrig tveka. Vi jobbade på ackord.
I dag är lagerarbetaren en mänsklig robot styrd och övervakad av GPS och datasystem. En automatröst i ett headset talar om för dig exakt vad du ska göra i varje ögonblick under arbetsdagen. Står du still och snackar med en kompis i fem minuter kan förman komma springande och undra vad du håller på med.
På liknande sätt är det på många håll. Arbetet utarmas, den kreativa bearbetningen försvinner och människan blir en utbytbar komponent i ett vinstmaximerande maskineri.
Det gäller också filmen. Stefan Jarl har jobbat hårt för att skapa materiella förutsättningar för de synliggörande filmerna. Med Folkets Bio finns öppningar, men fördumningsindustrin fortsätter att växa.

Den mest sedda dokumentärfilmen i dag är dokusåpan. Mobbning på TV, kallar Stefan Jarl det. Först ”övergreppsunderhållning” hemma i vardagsrummet, sedan kan Pär Nuder tala Big Brother-språk och kalla pensionärerna ”köttberg”.
Ju fler jobb som utarmas, desto mer förunderligt blir det kvarvarande skapande arbetet. Konstnärer, artister och elitidrottsmän framstår som övermänniskor försedda med gudomliga företräden.
Men Stefan Jarl avmystifierar dem, gör folk av dem. Han följer diskuskastaren Ricky Bruch och fram träder en hårt arbetande människa, lika noggrann och allvarlig i sina förberedelser som renskötarna uppe på fjället och krögaren på Gästgivargår’n.
Han porträtterar kollegan Bo Widerberg och skådespelaren Thommy Berggren, och det kretsar återigen kring arbetet. Hantverket, den kreativa bearbetningen. I en scen i filmen om Widerberg berättar Thommy Berggren hur han svårt bakfull somnar, när han sitter på Ingmar Bergmans rum för att tala om en roll i filmen Tystnaden. Det kunde vara vilken jobbintervju som helst. Sådana historier cirkulerar överallt där människor arbetar.

Flabbet som fördumningsindustrin producerar är något annat. Vi skrattar uppifrån och ner. Thommy Berggren rotar i sitt inre när han ska gestalta Erik XIV på teatern. Vad hittar han? Ingen gudomlig inspiration utan en replik från gatan i Göteborg:
– Står du och ler din jävel?
– Hela grejen, hela ansatsen, säger han, är vriden ur min klass.
Samma bearbetning gör Stefan Jarl. Då blir det ibland trassligt med de högre makter som sitter på pengarna och distributionskanalerna. Dom kallar oss mods hade premiär på en porrbiograf. Godheten fick inte visas på TV under valrörelsen.
Det är ett gott betyg, sa jag till Stefan. Nu får han ett till.
Det är vi som ska tacka.