På parkeringen utanför min högstadieskola i Svalöv stod eporna ständigt på rad. På håltimmen lät de oss köra till Mcdonalds i Landskrona och bara bli fem minuter sena till lektionen efteråt. Efter skolan fyllde de parkeringen utanför Netto, omgivna av tjuvrökande ungdomar med Obey-keps bak och fram. När jag var 15 så hatade jag dem nästan. Både eporna, och killarna som körde dem.
Jag var en femtonårig vänsterbrud i en kommun där SD fick över 23 procent redan 2014 och ville bort från en plats där framtiden kändes blek. Jag var trött på att tjafsa om feminism med killarna, och på hakkorsklottret på toaväggarna och Refugees go home-klibborna som satt i centrum. När jag började gymnasiet blev jag snabbast på att skoja om att jag kom från ett ställe där ”det bara finns rasister och kor”, log tyst åt skämten om att det inte var värt att slösa vänsteraffischer på inavlade epabönder, och ignorerade att det tog emot.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Egentligen, insåg jag många år efteråt, ville jag vara stolt över min hemby. Det gjorde ont att mina nya kompisar verkade tycka att människor som kom från samma ställe som jag redan var förlorade, och därför inte värda att organisera. De syftade aldrig på mig, som lyssnade på indiemusik och var feminist. Men de verkade aldrig förstå att det var mina bröder, vänner, eller grannar som de såg ned på.
För sanningen är ju att såväl epakidsen som förortsungarna är just det – ungdomar, som oavsett var de bor ska ha samma möjligheter.
För när de skojade om bönder kunde jag bara tänka på hur lantbruksgymnasiet (eller ”lantan” som det kallades) håller byn levande. När mina klasskompisar på akademiker-lundensiska skojade om grötiga dialekter hörde jag bara mina bröder och deras vänner. När de klagade på epakillar som tar över vägarna, så såg jag i stället grabbar som fyllde tomrummet efter nedlagda busslinjer. Eporna var ofta det enda sättet att träffa vänner, och när det var fest i någon av byarna brukade de ibland köra rundor där bussarna inte gick, så att alla tog sig hem säkert. Både epakidsen där jag växte upp, och de som såg ned på dem i stan, hade tjänat mer på att solidarisera sig med varandra än att falla offer för högerns retorik av klassförakt eller rasism.
För det finns inristade hakkors och flyktingfientliga klistermärken i större städer också, och även där tjafsar arga tjejer med killar om feminism i korridorerna. Den högerpolitik som skär ned i vården och skolan har gjort det såväl på landsbygden som i förorten och i stan.
Jag vurmar inte på något sätt för den högerextremism som greppat många av mina klasskompisar från den tiden, men den avsaknad av framtidstro även jag har känt ger mig en klump i magen. För sanningen är ju att såväl epakidsen som förortsungarna är just det – ungdomar, som oavsett var de bor ska ha samma möjligheter. Som förtjänar att känna att det finns en framtid för dem, och en politisk rörelse som kämpar för att bygga den.
Jag minns inte senast jag satt i en epa, och även om min mest spelade lista i sommar var epadunk, så var det länge sedan jag hörde det från en bergsprängare bak på en ombyggd Volvo. Men när eporna rullar förbi på Sveavägen i Stockholm, strögar nedför Amiralsgatan i Malmö, eller när epadunken ekar utanför Svalövs tågstation – då känner jag att det här är mitt folk.
