Nuvarande ”marknadisering” av asylpolitiken har nått vägs ände. De kommuner som i dagsläget tagit emot flest flyktingar har inte längre råd att via den kommunala budgeten finansiera mottagandet. Det är staten som ska ta ansvar för asylpolitiken. Kommunerna äger inte frågan. Viljan att göra rätt för sig finns inte.
Den statliga etableringsersättningen till nyanlända utbetalas de två första åren. Därefter tvingas kommunerna ta över ansvaret. Mediantiden för att dessa människor kommer ut i sysselsättning är dock omkring sju år, enligt SCB:s statistik från slutet av 2013. Efter 15 år saknar fortfarande cirka 40 procent sysselsättning.
Enligt en kartläggning Dagens Nyheter tidigare i år gjorde, med hjälp av Skatteverkets siffror för de 15 470 personer som 2004 fick permanent uppehållstillstånd i Sverige, hade inte ens hälften en inkomst på över 13 000 kronor. Minst 30 procent fick ekonomiskt bistånd. De som kom hit som anhöriginvandrare 2004 hade tio år senare en medianinkomst på 4 500 kronor i månaden.
Den statliga etableringsersättningen täcker på inga vis de kostnader staten övervältrar på kommunerna. För att etableringsersättningen ens ska börja betalas ut måste den nyanlände vara inskriven på arbetsförmedlingen. Men arbetsförmedlingens resurser är för små, kompetens saknas och väntetiden för att ens bli inskriven ökar snabbt. Åter igen övervältras kostnader på kommunerna när biståndsbudgetarna dräneras.
När kommuner missköter sig är staten snabb att vifta med ett vitesföreläggande. När staten missköter sig är det bara för kommunerna att ta smällen. Bert Karlsson och andra aktörer i asylbranschen dammsuger landet i sin jakt på nya lönsamma boenden. Mest profitabelt är det att etablera sig i periferin.
I ett par av våra närkommuner är nu över tio procent av befolkningen asylsökande. I en tredje väljer kommunen att själva köpa upp ett före detta hotell för att blockera riskerna för ytterligare ett Bert Karlsson-boende. För pengar som skulle gått till vård, skola och omsorg i en redan hårt ekonomiskt drabbad kommun.
I dessa tre kommuner fick SD uppåt var fjärde till femte röst i kommunalvalet förra året. Det är varken Bert Karlssons eller Migrationsverkets huvudbry var barnen ska gå i skola och hur kommunen ska lösa lärarfrågan. Tidigare i våras föreslog Moderaterna att Migrationsverket ska ta över ansvaret för just skola och förskola under tiden i asylboendet. Det kan vid en första reflektion ses som en rimlig åtgärd, men skulle förmodligen bara öppna upp för ännu en bransch för hugade profitörer.
Ur kommunal synpunkt är den nuvarande asylpolitiken ett haveri. Det göder främlingsfientlighet när kommuner tvingas skära i omsorgen för att bekosta statens ovilja att ta ansvar för konsekvenserna av sin egen politik.
En solidarisk asylpolitik ifrågasätter givetvis inte människors rätt att söka asyl i vårt land. Det handlar i stället om hur vi får ett fungerande mottagande och hur det finansieras. För att förhindra en norsk eller dansk situation med ständigt växande rasistiska partier som direkt påverkar asylpolitiken på regeringsnivå föreslår vi följande åtgärder:
Stoppa ”marknadiseringen” och privatiseringen av asylpolitiken, nu! Staten måste ta ansvaret för asylpolitiken.
Full statlig ekonomisk kompensation till kommunerna för flyktingmottagande i tio år. Finansieringsprincipen måste gälla även detta område.
Alla länder i EU måste ta emot flyktingar.
Alla kommuner måste ta emot flyktingar.
