Det har skrivits mycket om hur cynisk och kallhjärtad Socialdemokraternas migrationspolitik är. Det förtjänar att sägas. Men minst lika allvarligt är att den är ogenomtänkt.

Förra veckans turer kring tonårsutvisningarna, där partiet först stödde och sedan tog avstånd från sin egen politik, visar att Socialdemokraterna överhuvudtaget inte har tänkt igenom konsekvenserna av den linje man slagit in på. De saknar strategi.

Socialdemokraterna har bestämt sig för att det bästa sättet att hejda väljarflykten till SD är att ”neutralisera” migrationsfrågan. Oavsett vad SD och Tidöregeringen föreslår ska man hålla med. Då kan man komma bort från den hemska gal-tan-skalan, där Socialdemokraterna aldrig har trivts, och i stället driva konflikt på den traditionella vänster-högerskalan, där Socialdemokraterna har en fördel.

Trodde man att när alla plötsligt håller med varandra i migrationsfrågan – den fråga som gett SD makt och identitet – så kommer partiet bara lägga sig ned och ge upp?

Problemet är att denna strategi bygger på en statisk syn på opinionen. Att många väljare i dag vill ha en hårdare migrationspolitik tolkas som att de alltid kommer att vilja ha det – oavsett hur långt politiken förskjuts.

Den bygger också på en naiv syn på Sverigedemokraterna. Partiet behandlas inte som en strategisk aktör, utan som ett stillastående hinder. Deras position antas vara fastfrusen.

I själva verket har SD alltid anpassat sin retorik efter vad som för tillfället är socialt acceptabelt. De placerar sig i ytterkanten av det möjliga, men inte utanför. Under 2010-talet sade de att det är bättre att hjälpa till på plats med bistånd än att släppa in dem i Sverige. Stängda gränser paketerades som ett sätt att förbättra integrationen.

Inget av detta var uppriktigt. De vill inte ha bistånd eller integration. De vill ha ett rasrent Sverige. Precis som de alltid har velat. Skillnaden är att de har blivit bättre på att dölja det.

Det är så de har gått från skinheads till Sveriges näst största parti.

När den politiska mitten flyttar sig högerut intar SD positioner ännu längre till höger. När det blir acceptabelt att tala om stängda gränser börjar de propagera för återvandring. När integration inte längre anses vara önskvärt kan de skriva om lagarna för att skicka ut människor som är fullt integrerade.

Det är exakt vad som har hänt under Tidöregeringen.

De lagändringar som Socialdemokraterna reflexmässigt har röstat för har nu fått konsekvensen att människor som vuxit upp i Sverige riskerar att skickas ut.

När de tre andra oppositionspartierna tog initiativ till att stoppa tonårsutvisningarna, och när Socialdemokraterna sade blankt nej nåddes en gräns. Det man hade försökt undvika mest av allt – konflikt om migrationspolitiken – uppstod nu i de egna leden.

Att sätta migrationspolitiken på autopilot fungerar bara om man är beredd att följa med hela vägen ut på extremhögerkanten. Där vinner man inga val.

Socialdemokraterna hade kunnat staka ut en egen position. De hade kunnat förespråka en stram migrationspolitik som ett medel för att uppnå integration. Stängda gränser, utan att sparka ut invandrare som har integrerats. Det hade inte varit svårt. Det hade inte krävt någon uppgörelse med sin egen åtstramande finanspolitik, och bristen på jobb och bostäder. Och det hade nog varit i linje med folkviljan.

I stället skrev man under på Sverigedemokraternas politik utan att tänka igenom vad den faktiskt innebar.

När konsekvenserna blev tydliga tvingades man vika sig för sina gräsrötter och samarbetspartier.

Kommentar/Kultur • 04 februari, 2026

Svaret ett år efter Risbergska är ”odjur” och ”pack”

I stället för att stå fast vid en egen position framstår man nu som svag och velig. Det underminerar den omsvängning man hoppades skulle locka tillbaka LO-medlemmar som har bytt till SD.

Det blir övertydligt att Socialdemokraterna inte själv tror på sin egen migrationspolitik. Sverigedemokraternas Martin Kinnunen skriver på Twitter att ”man inte kan lita på S när det kommer till migrationspolitiken. De låter sig i dag enbart styras av taktik och trianguleringsstrategi. Vad de egentligen tycker har de glömt bort för länge sen.”

Han har inte fel.

Migrationspolitiken kommer att bli en huvudfråga i valet 2026. Tror Socialdemokraterna på allvar att Sverigedemokraterna skulle stå och se på när deras enda politiska fråga ”neutraliseras”?

Trodde man att när alla plötsligt håller med varandra i migrationsfrågan – den fråga som gett SD makt och identitet – så kommer partiet bara lägga sig ned och ge upp?

Det är inte bara cyniskt att tro det. Det är ansvarslöst.

Max Jerneck

Utredare på Katalys.

I höstas tog det fyra rånare mindre än sju minuter att i en spektakulär juvelkupp dra ned byxorna på en institution som länge ansetts vara oantastlig. Under flykten från Louvren gled kejsarinnan Eugénies prinsesskrona ur händerna på rånarna och landade på trottoaren. Nu har museet släppt bilder på den gravt tilltufsade regalien. Kejsarinnan var en modeikon och hade säkert hävt ur sig ett skrik om hon sett kronans tillstånd.

Men den som vill beskåda en kunglighet som vanärats i Paris behöver inte åka ända till Frankrike. Det räcker att besöka vårt grannland. ”Paris är bra för otrohet”, skrev den norska kronprinsessan Mette-Marit i ett av de många mejl till pedofilmiljardären Jeffrey Epstein som nu offentliggjorts av USA:s justitiedepartement.

Ärvd makt är lika fel oavsett hur sympatisk arvtagaren råkar vara.

Sveriges prinsessa Sofia nämns också i dokumenten. Och Storbritanniens prins Andrew utreds av brittisk polis för att ha lämnat hemliga uppgifter till Epstein. Men just Mette-Marits relation med Epstein verkar ha varit särskilt intim. Totalt nämns hon runt 1 000 gånger i Epsteindokumenten.

”Är det olämpligt av en mamma att föreslå två nakna kvinnor som bär en surfbräda som bakgrundsbild till min 15-årige son?”, skrev kronprinsessan i ett annat mejl. Och samtidigt som hennes vänskap med vår tids mest ökända sexförbrytare blottläggs sitter samma son, Marius Borg Höiby, i rättegång. Han är anklagad för 38 brott. Bland annat fyra våldtäkter och en misshandel av en tidigare flickvän.

Nu tycker färre än var femte norrman att Mette-Marit är lämplig som drottning, enligt en opinionsmätning från Aftenposten. Och bara drygt hälften av befolkningen vill ha kvar monarkin.

Louvren skriver i ett pressmeddelande att de räknar med att kunna restaurera kejsarinnan Eugénies deformerade krona. Norges monarki tycks ungefär lika kvaddad. Kommer förtroendet gå att rädda?

Som dansk är jag uppväxt med drottning Margrethes tal varje nyårsafton. Hon var en folkkär och ödmjuk monark. Med värme, humor, och ibland en cigg i mungipan, enade hon landet. Det är lätt att förstå danskarnas kärlek för henne.

Margrethe abdikerade för två år sedan och efterträddes av sonen Frederik, men danskarna har fortsatt högt förtroende för kungahuset. I Danmarks Radios mätning från december förra året ville hela 72 procent bevara monarkin. I Sverige är stödet för kungahuset nästan lika stort. Personligen har jag svårt att förstå varför. Sveriges kung framstår varken som särskilt folklig, ödmjuk eller enande. Kungen skrattar man åt, inte med.

Egentligen spelar det ingen roll om monarken är en Margrethe eller en Mette-Marit. Ärvd makt är lika fel oavsett hur sympatisk arvtagaren råkar vara. Men nu är de norska byxorna neddragna. Kan inte någon ta vara på det?

De skandinaviska länderna är några av världens mest moderna. Vi har väloljade val, låg korruption, hög levnadsstandard och stor frihet. Samtidigt har vi monarker som föds in i ämbetet, som inte får tro eller tycka vad de vill, inte kan dömas för brott och kostar skattebetalarna hundratals miljoner kronor per år.

En av kostnaderna för kungahuset är apanaget, deras fickpengar, som förra året låg på 190 miljoner kronor i Sverige. Men de totala kostnaderna för monarkin är långt högre än så. Enligt en rapport framtagen av Republikanska föreningen kostade kungahuset år 2020 totalt 1,5 miljarder kronor. De pengarna skulle komma till bättre användning i välfärden.

Kommentar/Kultur • 03 februari, 2026

Epsteins gäster såg sig som övermänniskor

Ungefär samtidigt med juvelkuppen mot Louvren marscherade miljontals amerikaner mot Trump. ”Inga troner, inga kronor, inga kungar”, skanderade de. Är det inte dags för en skandinavisk ”No kings”-rörelse?

Monarkin är en kvarleva från en tid då vi hade trälar, kroppsstraff och åderlåtning. Tre saker som lyckligtvis endast lever kvar i historieböcker och på museer. Frågan är hur lång tid det tar innan även kungahuset flyttar dit?

Magnus Bjerg Sturm

S-debattör.

En blåsig försommardag gav vi oss ut på en gammal fiskebåt från kajen vid Köpenhamns modernistiska kraftverk Svanemøllen. Det kollegiala småsnackandet ersattes snart av en guide i hörlurarna som berättade om hamnen, regionen och så till sist om vårt resmål: havsvindparken Middelgrunden. Trots allt högre vågor kunde båten lägga till vid betongfundamenten som håller de 105 meter höga verken på plats. 

”Jäklar” tänkte jag när jag såg vingarna svepa över oss. ”De är högre än Skara domkyrka.” (Som är 65 meter högt och min ständiga referens för höjder.) Bara rotorbladen är 40 meter långa.

Parken består av 20 vindkraftverk på 2 megawatt styck, och var en av världens största havsvindparker när den byggdes för ett kvartssekel sedan till en kostnad av motsvarande skyhöga 11 740 kronor per kW.

I digitaliseringens rus har både höger och vänster glömt att mjukvara förutsätter hårdvara.

I dag är den en liten plutt. Danmarks senaste park Thor är med sina 1 000 megawatt 25 gånger större. Moderna verk ligger på 20 megawatt och har redan installerats i Kina, och testas nu i Danmark. Rotordiametern ligger på 292 meter – en bra bit över Sveriges högsta byggnad Turning Torso. Samtidigt har kostnaden pressats ned till 60–70 öre per kWh. 

Hur lyckades vi göra en extremt dyr energikälla prisvärd? För den som vill bygga ett fossilfritt överflödssamhälle är detta en knäckfråga. 

Ett bra svar hittar jag i boken Breakneck av Dan Wang som handlar om varför Kina kan bygga så mycket snabbare och bättre än USA. 

Wang menar att det finns tre typer av innovationer. Först enskilda tekniker som GPS, pekskärm och internet. Det andra är processinnovationer – att kunna smälta glas, limma ihop komponenter och tillverka telefonernas chip.

Men den avgörande tredje typen är processkunskap: att veta hur man bygger en halvledarfabrik, de kemiska processerna bakom en pekskärm, och hur man sätter ihop telefonen. Wang jämför med ett recept: även det tydligaste blir meningslöst för den som aldrig stått i ett kök. 

När industrierna flyttade till Kina krävde landets regering samarbeten med kinesiska bolag och ingenjörer. Resultatet blev en massiv kunskapsuppbyggnad – samtidigt som motsvarande kompetens försvann från väst.

Sedan arbetarrörelsens motståndare tog över politiken i väst har den kunskap och erfarenhet som arbetare besitter nedvärderats.

Det var därför som Apples vd Tim Cook förklarade att företag inte flyttar till Kina för billig arbetskraft, då det ”slutade vara ett låglöneland för många år sedan.” I stället handlar det om att landet till skillnad från väst fortfarande satsar på utbildning och industriellt kunnande hos både arbetare och ingenjörer. Det här är ett verkligt problem för Apple, som dagligen måste flyga ingenjörer från tillverkningen tvärs över Stilla havet till deras labb i Kalifornien.

Sedan arbetarrörelsens motståndare tog över politiken i väst har den kunskap och erfarenhet som arbetare besitter nedvärderats. Politikerna började bry sig mer om hur varor och tjänster konsumeras än hur de produceras. Då kunde de lika gärna produceras i Kina – så länge det var billigt. 

Det är ett centralt problem för Sveriges omställning. På Northvolt saknades processkunskap, erfarenhet av industriell drift och kunskaper om den svenska modellen. Långa underentreprenörled gjorde verksamheten oöverskådlig. Maskiner köptes in som inte var kompatibla med europeisk standard och som saknade instruktioner på svenska. Företaget gick i konkurs. 

Det finska kärnkraftverket Olkiluoto som blev 14 år försenat hade liknande problem, och nu ser vi samma utveckling hos Stegra och Preem. Omställningsprojekt har blivit magneter för arbetslivskriminalitet i stället för arenor för lärande för de betonggjutare, byggarbetare, rörläggare, elektriker och ingenjörer som skulle kunna bygga nästa projekt ännu bättre.

Samtidigt har progressiva börjat återupptäcka produktionens roll i samhället. Rödgröna partier pratar om att bygga energi och industri, och inte bara om att omfördela. I USA engagerar debatten om ”överflöd” både liberaler som Ezra Klein och socialister som Zohran Mamdani. Men ofta reduceras problemet till regleringar. Svaret blir då att ta bort regleringar, eller ta över verksamheter i offentligt ägarskap.

Men som geografen Matt Huber påpekat missar de att arbetarklassen sitter på central kunskap som behövs för att bygga nytt.

Rödgröna partier pratar om att bygga energi och industri, och inte bara om att omfördela.

Poängen är inte att romantisera traditionella arbetaryrken. Men i digitaliseringens rus har både höger och vänster glömt att mjukvara förutsätter hårdvara. Att nästan allt modernt mänskligt liv förutsätter byggande och tillverkning. Den parallella avindustrialiseringen har också skapat ett växande avstånd mellan arbetarklassen och politiken som möjliggjort ett politiskt ointresse. Medan andra underrepresenterade grupper har stärkt sin representation i svensk politik är arbetare kraftigt politiskt underrepresenterade. 

Tillbaka till vindkraften. Den har utvecklats i EU och visat att processkunskap går att bygga. Hur blev det så?

Enligt både tidigare energiminster Dan Jørgensen och Anders Eldrup, vd för företaget Ørsted under åren som bolaget skiftade över från olja och gas till att bli världens största vindbolag, handlar det om statliga satsningar. Genom att utveckla teknik i stället för att snåla, har arbetare och ingenjörer i Danmark blivit väldigt duktiga på vindkraft (processkunskap) och pressat ned kostnaderna. Deras bolag är världsledande och motsvarar 11 procent av dansk export.

Först när regeringen tog bort stödet avstannade utbyggnaden, anställda sparkades och kinesiska bolag tog över det tekniska ledarskapet. Lärdomen är enkel: det är inte dyrt att investera, det är dyrt att snåla.

Ledare • 01 januari, 2026

Är detta Buschs julklapp till Xi Jinping?

Visst måste statsstöd kombineras med krav. Pengarna måste gå till teknologiutveckling och inte aktieutdelning. Högre skatter kan behövas för att riktade stöd inte ska öka ojämlikheten.

Men som Harvardekonomen Dani Rodrik konstaterat: med tanke på teknologiskt lärande och hotet från klimatkrisen är det en självklarhet att subventionera gröna industrier. Genom att låta arbetare och ingenjörer lära sig utveckla ny grön teknik kan omställningen bli billigare och bättre.
2026 är det val. Under nästa mandatperiod måste utsläppen falla drastiskt för att kompensera för Tidöregeringens misslyckade klimatpolitik. Nyckeln är en organiserad arbetarrörelse som vet hur jobbet görs.

Jonas Algers

Ny industripolitisk utredare på det fackliga idéinstitutet Katalys.