En flygplats, där man väntar är ett sällsamt rum, där naturliga möten uppstår. Vi sitter i ett mellanrum. Vi kommer från något och vi är på väg till något och väntandet är ett passivt öppet tillstånd där allt kan hända – blickar möts och världen vidgas. Detta utnyttjar Teater Scenario i sin föreställning Afghanistan. Fem personer väntar på flygplatsen i Peshawar i Pakistan. De har varit i Kabul och alla utom en ska åter till Sverige. Det är Dagens Nyheter-journalisten, som varit i Afghanistan för att göra reportage. Han, Anders Palm, har varit ute i många orosområden och antagit den mycket tröttsamma, ytligt empatifria på gränsen till cyniska attityd, som dock antyds vila på bräcklig grund.
Fotografen, Peter Nilsson, har för första gången mött våldets minor.
Med sin tunga kropp utstrålar han förtvivlan och ångest. Han modertröstas dock av den burka-klädda kvinnan, Hanna Löfqvist, som visar sig vara en svenska från Uppsala som levt sju år gift i Afghanistan. Hon utbryter ständigt i oro för att någon ska se hennes ansikte och i förakt för sina smutsiga släktingar – här representerad av Saro Saeed, som är flickan utklädd till pojke för att få arbeta. Tyst och sökande efter kontakt men också observerande. Den femte personen är en mörkhyad biståndsarbetare, Mikael Wranell, som kommer från Skåne och som konverterat till islam.

Det finns ett lugn och ett organiskt flöde i föreställningen. Det ger plats för eftertanke och för publik. Inledningsscenen, där den blå burkan böjer sig in mot centrum, är en strålande, hemlighetsfull, humoristisk öppning. Ur hemligheten kommer de igenkännbara motsägelsefulla känslorna och värderingarna.
Vi sitter alla på flygplatsen, i mellanrummets livsrum, och väntar på vadå?
Tredje världen – här representerad av Afghanistan – är allas vår angelägenhet och därför går sista ordet till Saros förklädda flicka, som snart måste axla sin instängda kvinnoidentitet. Men för henne är inte alternativet den västerländska kvinnoexploateringen. Daniela Kullman, som skrivit, och Farnaz Arbabi, som regisserat, var i juli i Afghanistan.
Ur denna erfarenhet formulerar Farnaz: ”Någonstans är det någon som har gjort väldigt konstiga prioriteringar. Hur kan det vara viktigare att bygga upp en armé än att dra ett fungerande vattensystem i huvudstaden? Hur kan utbildningskampanjerna vara inriktade på att lära människor om den demokratiska republiken enligt västerländsk modell istället för att lära dom läsa och skriva? Någon någonstans börjar i helt fel ände och jag kan inte låta bli att tänka att landet Afghanistan nu blir påtvingat ett västerländskt system som fungerar för oss med vårt överflöd (välfärd)”.
Något att fundera på när vi diskuterar bistånd eller partiprogram!
Måtte nu Daniela och Farnaz fortsätta berika oss med det lilla formatets pjäser, som försätter oss i väntrummet och får oss eftertänksamma!