Venezuelaner, kubaner, dominikaner och folk från Centralamerika skanderar när de marscherar in i det militära Herkulesplanet. Kapten Ordoñez småler när han hör parollerna om att Simon Bolivars sabel återigen sätter skräck i den latinamerikanska oligarkin.
Vi lyfter från Rampa 4, den militära terminalen på flygplatsen Maiquetía, två mil från Caracas. Vi har åtta timmars iskall flygresa framför oss. Vi, 90 deltagare och några reportrar, flyger till Sucre, Bolivia där ”Folkens första konferens i befrielsen av det stora fosterlandet”, Bolivars stora dröm om Amerikas förenande, ska hållas.
Venezuelanerna bär sina typiska röda skjortor, med text om att Chávez vinner presidentvalet även den 3 december. Och under den gångna veckan har alla opinionsinstitut varit eniga om att sittande presidenten Hugo Chávez vinner med 10-32 procent. Oppositionens man Manuel Rosales var därför smått desperat, när han presenterade sitt regeringsprogram på Caracas mest fashionabla hotell. ”Vilken kontrast!” tänkte jag och jämförde det välparfymerade sällskapet med de fattiga men stolta invånarna jag träffade dagen innan i det röda 23 de Enero, ett jättelikt fattigt bostadsområde – där Rosales inte vågar framträda och inte heller släpps in, som Melvin Garreo från kollektivet Ernesto Che Guevara uttryckte det.
– För hans egen skull är det bäst att han inte ens funderar på att genomföra något valmöte här, sade den smårunde revolutionären.
Rosales skulle få betala dyrt för sitt stöd till statskuppen den 11 april 2002. Då skrev han under den programförklaring som kuppledaren, den venezuelanske arbetsgivarledaren Pedro Carmona, läste upp.
I området 23 de Enero mördades flera av chavisterna under kuppdagarna i april 2002. Men folket hade organiserat sig. I hundratusental lämnade de områden som 23 de Enero, La Vega, Catia, Petare och marscherade ner till presidentpalatset där Carmona insåg att hans dagar var räknade och därför flydde till Colombia.
Oppositionen bytte taktik och sju månader senare inledde den en nio veckor lång lockout – som gick i stöpet. I augusti 2004 utnyttjade oppositionen den grundlag som Carmona i ett penndrag hade begravt vid kuppen. Men folkomröstningen om Chávez’ mandat blev ytterligare ett politiskt dråpslag. Chávez ökade sitt röstetal med nära två miljoner, i stället för att förlora presidentposten.
– USA har sin politik och vi har vår. Jag kan inte blanda mig i deras politik och uttala mig för eller emot, det är inte min uppgift.
Det sa Chavez’ motkandidat Rosales till spanska El País vid frågan om han stöder USA:s ockupation av Irak.
Trots en jättemobilisering av anhängare den 25 november, inser delar av oppositionen att Chávez representerar ett politiskt alternativ som alltmer konsolideras och i dagens läge är svårt att besegra, trots att han alltmer har radikaliserats.
Nu handlar det inte bara om sociala reformer inom den kapitalistiska ramen, utan om ”Socialism i det 21:a seklet”. Hans band till det revolutionära Kuba förstärker han istället för att försvaga och han ber Vita husets man att bokstavligen dra åt h-e när denna anklagar honom för att ”destabilisera regionen”. Delar av oppositionen hotar återigen med våld, för att få bort Chávez från makten.
”FÖRBERED DIG PÅ DEN SLUTLIGA STRIDEN, ETT FRITT VENEZUELA ELLER KOMMUNISM, DU BESTÄMMER”. Så avslutas ett tio sidor långt upprop som fått stor uppmärksamhet. Dokumentet uppmanar venezuelanerna att ta livet av namngivna personer, hälften av dem från 23 de Enero. Dokumentet ger detaljerade beskrivningar om hur man tillverkar ett stort antal olika bomber, hur de underjordiska grupperna bör organisera sig samt hur de ska sabotera Caracas’ stora tunnelbana för att protestera mot vad de anser vara Chavez’ planerade valfusk den 3 december.
Den 24 november påträffade säkerhetspolisen Disip 70 FAL-karbiner i begravningsbyrån Vallés i Caracas. Tusentals t-skjortor har också spridits över hela Venezuela, med text som talar om ”valfusk” till förmån för Chávez. Vapenbeslaget kan mycket väl ingå i den väpnade konspiration som oppositionen, enligt Chávezanhängarna, planerar vid en eventuell valförlust.
USA-advokaten Eva Golinger, som tillsammans med USA-journalisten Jeremy Bigwood avslöjade USA:s finansiering av statskuppoppositionen 2002, varnar för att USA är på offensiven för att underminera Chavez’ maktställning.
– USA attackerar på tre fronter, de finansierar Manuel Rosales’ kandidatur, de utövar en diplomatisk terrorism och utnyttjar multilaterala strukturer för att angripa Venezuela, sa Golinger till den franska nyhetsbyrån AFP den 15 november.
Kapten Ordoñez inleder sin landning och går ner mellan Andernas snöklädda toppar. Sucre ligger på 2800 meters höjd och där väntar Heinz Dieterich, en tysk-mexikan som levt och arbetat som universitetsprofessor i 30 år i Mexiko. I dag är han politisk rådgivare åt både Chávez och Bolivias president Evo Morales.
Dieterich anser att den politiska processen varken i Venezuela eller Bolivia överlever, om inte folken och staterna i Latinamerika förenar sig och tillsammans gör motstånd mot USA:s politik visavi Latinamerika. Därför är ”Den första konferensen i befrielsen av det stora fosterlandet” så viktig, säger han, för där ska också det ”Regionala blocket för folkmakt” konstitueras.
På plats finns sammanlagt 700 ombud från hela Latinamerika och Karibien, varvsarbetare från arbetarstyrda varv i Buenos Aires, feminister från Rio de Janeiro, indianer från södra Peru, ekonomer och historiker från Kuba, bondeledare från Venezuela, gruvarbetare från norra Chile. De ska dra upp riktlinjerna för hur en latinamerikansk folkmakt och ”Socialism i det 21:a seklet” ska gestalta sig.
Du har den senaste tiden varnat för att den latinamerikanska oligarkin har lyckats gå till motoffensiv i en rad länder. Vilka uttryck har denna offensiv tagit sig?
– Valfusket i Ecuador, Peru och en rad andra länder, USA:s växande militära inflytande i Latinamerika där de breddar sina existerande militärbaser och bygger nya som den i Paraguay. Där finns även statskuppsförsöket den 11 oktober i Bolivia.
På konferensen här i Sucre ska Chávez’ lansering av ”Socialism i det 21:a seklet” debatteras.
– När president Chávez lanserar parollen om att vi måste starta en diskussion om och gå mot ”Socialism i det 21:a seklet”, märker vi att vi att det finns mycket gammalt i bagaget som repeteras. Som att socialism bara handlar om statligt ägande, eller att socialism kan byggas på kooperativ ägo. Varken det ena eller det andra är sant eller fungerar.
– Det finns inom Chávez’ regering ett stort inslag av opportunister. Om du analyserar kabinettet så kommer du få svårt att finna någon, med undantag för presidenten, som önskar genomföra socialismen i Venezuela, säger Dieterich och ler vid konstaterandet.
– Men eftersom presidenten är den som håller i taktpinnen, repeterar alla chavistiska opportunister samma sak. Dessa personer skriker högt om att ”vi har ett hundratusen kooperativ och därför är vi på väg mot socialismen”, trots att kooperativ i vetenskaplig mening inte har något med socialism att göra.
Vad kan Sovjetunionens 70 år som historisk erfarenhet betyda för projektet ”Socialism i det 21:a seklet”?
– Jag anser att det fanns många utomordentligt positiva inslag. För det första är det falskt att påstå att socialismen aldrig fungerade. Sovjetunionen var på 1960-talet en ”asiatisk tiger” med en årlig ekonomisk tillväxt på sex-sju procent. Arbetslösheten eller utslagna människor på gatan existerade inte i de socialistiska länderna. Rätten till en bostad, utbildning och hälsovård var garanterad.
– I det avseendet var socialismen en stor framgång. Var fanns problemet? Enligt min bedömning bestod problemet i att man faktiskt var före sin tid, de objektiva villkoren fanns inte, i synnerhet inte vad det gäller information, och det behövs för en deltagande demokrati. Om du önskar att 200 miljoner medborgare deltar i det socialistiska uppbygget behöver du datorer. Om du ska bedriva ett företag och fatta beslut med dina anställda behöver du också datorkraft.
– Men den tredje aspekten är att Sovjetunionen, via den stalinistiska kontrollen av partiet, förlorade sin demokratiska kraft och kapacitet, eller, om du så vill, sin cybernetiska kapacitet. Systemet byråkratiserades och systemet förstelnade. Inte heller med Gorbatjov lyckades man få återinföra demokratin och gå vidare mot ett demokratiskt folkligt deltagande, få igång ekonomin och samtidigt kontrollera den interna subversionen och imperialismens hot. Därför ser jag det som en stor tragedi att hela detta uppbygge raserades och jag ser det som en ovärderlig ackumulativ erfarenhet av 70-80 års kamp av folk och förtrupper mot kapitalismen.
Under konferensen ska också bildandet av ett regionalt folkmaktsblock och samarbetet mellan, i första hand, Kuba, Venezuela och Bolivia, diskuteras. Vilka är de främsta uppgifterna för detta folkmaktsblock?
– Blocket kommer ha olika uppgifter eftersom det representerar olika nivåer. Där finns de sociala folkrörelserna som verkligen måste vara övertygade om den historiska roll som folkmaktsblocket kan utgöra. Mottagandet som projektet har fått bland fackföreningar och bondeorganisationer har varit utomordentligt positivt. Om vi lyckas nå den sociala basen, och här på konferensen finns inte byråkrater utan genuina representanter för den sociala basen, kommer folk i Latinamerika att dras in i arbetet.
Vilka är Bolivias och Venezuelas utmaningar inför 2007, två stater med progressiva regeringar men permanent utsatta för USA:s aggressioner?
– Jag känner att imperialismen är på väg att internationellt isolera Venezuela, vilket nederlaget i omröstningen till FN:s säkerhetsråd visar. Ett annat exempel är att chilenska militärer är på väg att ersätta de venezuelanska militärerna i Bolivia. Vi måste också ta i beaktande att Fidel Castro inte längre är disponibel för oss. Kubas makt och inflytande i Latinamerika kommer att reduceras drastiskt.
– Därför är det mer än nödvändigt att Kuba, Venezuela och Bolivia integreras som om de vore en stat, för att de ena eller andra svagheterna kompenseras. Och om den teoretiska svagheten inte kan lösas – och den är inte bara regeringarnas utan även de sociala folkrörelsernas uppgift att övervinna – kommer oligarkierna och Monroedoktrinen att segra och då blir det en fråga om liv eller död.
