– La patria no se rinde! La patria no se rinde, skanderar folkmassan längs den ståtliga och för dagen välpassande Avenida 9 de Julio i centrala Buenos Aires. Fosterlandet kapitulerar inte!

De tiotusentals människor som samlats på nationaldagen den 9 juli är där av två skäl. Dels för att fira de 202 åren som gått sedan vicekungadömet Río de la Plata bröt sig loss från den spanska kronan och grundade staten Argentina. Främst handlar dock demonstrationen om att protestera mot presidenten Mauricio Macris avtal med den Internationella valutafonden, IMF. Avtalet är ett försök att rädda landets havererade ekonomi. Förtroendet för den argentinska peson är rekordlågt, dollarpriset skjuter i höjden och inflationen skenar. Enligt centralbanken beräknas den i år landa på 27,1 procent. Mitt i folkmyllret berättar Lionel Stiglitz Lázaro, aktiv i vänsterpartiet Partido Piquetero, varför han är på plats:

– 9 juli är en kampens dag. Det är 202 år sedan vi blev självständiga från Spanien. Men med det här avtalet är vi inte självständiga utan styrda av IMF och dess teknokrater. I dag visar vi att fosterlandet inte kapitulerar.

Klassiskt åtstramningsrecept

Överenskommelsen med IMF är av klassiskt recept: lån på 50 miljarder dollar i utbyte mot strukturreformer och åtstramningspolitik. Åtgärder som kommer att drabba en redan hårt prövad befolkning. Många lever på den lagstiftade minimilönen, som med aktuell växelkurs ligger på 3 250 kronor i månaden. Samtidigt ligger mat- och bostadspriser i Buenos Aires-området i nivå med europeiska länder som Spanien och Portugal. Med flygblad i handen förklarar Marlene Báez, även hon från Partido Piquetero, hur hennes ekonomiska situation påverkats under Macris mandatperiod:

– Presidenten tänker bara på företagarna medan vanliga arbetare hela tiden får det sämre. Avtalet med IMF kommer att göra situationen ännu värre. Ska vi behöva slåss för maten? Fler och fler sjunker under fattigdomsgränsen och många har snart inte råd att betala för sin bostad. Jag har två barn och ekonomiskt är det betydligt värre nu än med den förra regeringen.

De uppställda grillarna sprider en rökig doft över Avenida 9 de Julio. Trumvirvlar, orkestrar och smällare skapar tillsammans med demonstranternas slagord en överväldigande ljudkuliss. Flaggorna som vajar i den rökiga vinden varierar i färg och motiv. Längre fram på avenyn sitter ett enormt husfasadsporträtt på landets eviga första dam, Eva Perón. Som om hon vakade över den brokiga skara som manifesterar sitt missnöje med Mauricio Macri. I tåget går den argentinska vänstern tillsammans med det stora mittenpartiet Partido Justicialista vars ideologiska hemvist finns inom peronismen. På plakaten samsas bekanta vänsterprofiler som Karl Marx, Hugo Chávez och Inca-rebellen Túpac Amaru med den peronistiska expresidenten Cristina Kirchner.

Peronismen och Kirchnerismen

Som namnet antyder utgår peronismens rötter från den tidigare presidenten och landsfadern Juan Domingo Perón. Ideologin är komplex och består av höger- och vänsterfalanger som står långt ifrån varandra. Social rättvisa, stark offentlig sektor och oberoende av västvärlden å ena sidan. Företagsvänlighet, auktoritära drag och exkluderande nationalism å den andra. Peróns beundran av Mussolini, öppenhet mot nazister efter kriget och politiska exil i Francos Spanien har bidragit till en spänd relation med de argentinska vänsterpartierna genom historien. Men i nationaldagståget på Avenida de 9 Julio marscherar många av dem tillsammans med peronisterna. Mitt i havet av argentinska och röda flaggor klarlägger Lionel Stiglitz Lázaro varför:

– ”Kirchnerismen”, som inte var någon vänsterrörelse tidigare, har under de senaste åren radikaliserats och blivit mer vänstervriden. Detta öppnar många alternativ för en antiimperialistisk koalition. Därför bör vi i Partido Piquetero och resten av den revolutionära vänstern ena oss med Kirchner och peronismen för att besegra Macri och IMF.

När Macri och hans högermittenkoalition vann valet 2015 hade Partido Justicialista varit vid makten i 14 år. 12 av dem styrdes av äkta makarna Cristina och Néstor Kirchner. Landets ekonomiska politik genomsyrades under den perioden av protektionism, hård valutakontroll och omfattande sociala program. En viss stabilitet infann sig och levnadsstandarden steg betänkligt jämfört med under den djupa krisen som drabbade landet runt millennieskiftet. Man lyckades till och med betala av hela den dåvarande skulden till IMF.

Nyliberal kontrarevolution

Men ekonomin stagnerade likafullt kraftigt mot slutet av Cristina Kirchners andra mandatperiod 2011–2015. Bland annat på grund av att exporten, framförallt av sojabönor, till Kina minskade. Som så många gånger förr skenade inflationen och Kirchners regering anklagades därtill för att medvetet ha hemlighållit de verkliga inflationsnivåerna. Macri, populär efter sin tid som borgmästare i Buenos Aires och ordförande för fotbollsklubben Boca Júniors, lovade att få stopp på inflationen, öka tillväxten och stävja den utbredda korruptionen. Med det politiska programmet tog han sig den 10 december 2015 hela vägen in i Argentinas rosa presidentpalats, Casa Rosada.

Efter tre år vid makten har Macris regering genomfört en mängd reformer för att liberalisera ekonomin. Sänkta tullar, indragna energisubventioner, flytande växelkurs, öppning för utländska investeringar och minskade offentliga utgifter. Smärtsamma åtgärder som rättfärdigades genom löften om framtida ekonomiskt välstånd och stabilitet. Löften som dock inte infriats samtidigt som inflationen består. Kvar står argentinska arbetare med samma lön som tidigare men med fördubblade elpriser, uteblivna bidrag och skenande matpriser. Massiva protester har fått Macri att häva planerade nedskärningar i offentlig sektor. Slutligen fick han vända sig till IMF för att kunna betala ut löner och rädda ekonomin från kollaps. Trots försköningar från regeringen och IMF är det svårt att förneka avtalets långtgående konsekvenser. I de finstilta delarna kan man läsa om reallönesänkningar på 22 procent för lärare, läkare och poliser. IMF förutspår dessutom en negativ tillväxt på minst -0,4 procent för 2018.

Kirchners comeback?

Lionel Stiglitz Lázaro, som utöver sitt arbete inom Partido Piquetero har en masterexamen i ekonomi, ger sin syn på saken:

– Argentina står inför en djup recession. För lånet kräver IMF 200 miljarder pesos (cirka 64 miljarder kronor) i nedskärningar före årsskiftet. Detta kommer att medföra minskad ekonomisk aktivitet i landet vilket i sin tur leder till minskade skatteintäkter, underskott i staten och därefter ytterligare lån från IMF. På så sätt uppstår en ond cirkel, ungefär på samma sätt som i Grekland.

Till skillnad från Macris och IMF:s åtstramningar tror Lionel och hans parti på en mer expansiv politik för att råda bot krisen.

– Vi föreslår höjda löner och pensioner för att folk ska få mat på bordet och därigenom stimulera den inre marknaden. Dessutom vi vill höja bidragen för de arbetslösa och mest utsatta. Vi vill även bryta avtalet med IMF och ställa in avbetalningen av skulden. Landets tillgångar bör också användas för folkets väl. I dag utnyttjas nationella resurser av privata monopol och utländska företag som i princip kan exportera skattefritt, säger Stiglitz Lázaro.

Att många argentinare har tappat förtroende för Mauricio Macri är en underdrift. Enligt opinionsundersökningar är runt 80 procent av befolkningen emot avtalet med IMF. Somliga enkäter indikerar nu att peronisterna, stödda av vänstern, vinner nästa års presidentval. Förmodligen ledda av Cristina Kirchner. Ex-presidenten som nu delar plakatutrymme med Karl Marx och Túpac Amaru i de argentinska demonstrationstågen.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.