Stora protester i Argentina mot IMF

Argentinas ekonomi är i fritt fall. Inflationen skenar medan lönerna står stilla. När presidenten nyligen bad om nödlån från IMF utbröt massprotester i hela landet. Flamman var på plats i Buenos Aires när tiotusentals demonstrerade mot avtalet på landets nationaldag den 9 juli.

– La patria no se rinde! La patria no se rinde, skanderar folkmassan längs den ståtliga och för dagen välpassande Avenida 9 de Julio i centrala Buenos Aires. Fosterlandet kapitulerar inte!

De tiotusentals människor som samlats på nationaldagen den 9 juli är där av två skäl. Dels för att fira de 202 åren som gått sedan vicekungadömet Río de la Plata bröt sig loss från den spanska kronan och grundade staten Argentina. Främst handlar dock demonstrationen om att protestera mot presidenten Mauricio Macris avtal med den Internationella valutafonden, IMF. Avtalet är ett försök att rädda landets havererade ekonomi. Förtroendet för den argentinska peson är rekordlågt, dollarpriset skjuter i höjden och inflationen skenar. Enligt centralbanken beräknas den i år landa på 27,1 procent. Mitt i folkmyllret berättar Lionel Stiglitz Lázaro, aktiv i vänsterpartiet Partido Piquetero, varför han är på plats:

– 9 juli är en kampens dag. Det är 202 år sedan vi blev självständiga från Spanien. Men med det här avtalet är vi inte självständiga utan styrda av IMF och dess teknokrater. I dag visar vi att fosterlandet inte kapitulerar.

Klassiskt åtstramningsrecept

Överenskommelsen med IMF är av klassiskt recept: lån på 50 miljarder dollar i utbyte mot strukturreformer och åtstramningspolitik. Åtgärder som kommer att drabba en redan hårt prövad befolkning. Många lever på den lagstiftade minimilönen, som med aktuell växelkurs ligger på 3 250 kronor i månaden. Samtidigt ligger mat- och bostadspriser i Buenos Aires-området i nivå med europeiska länder som Spanien och Portugal. Med flygblad i handen förklarar Marlene Báez, även hon från Partido Piquetero, hur hennes ekonomiska situation påverkats under Macris mandatperiod:

– Presidenten tänker bara på företagarna medan vanliga arbetare hela tiden får det sämre. Avtalet med IMF kommer att göra situationen ännu värre. Ska vi behöva slåss för maten? Fler och fler sjunker under fattigdomsgränsen och många har snart inte råd att betala för sin bostad. Jag har två barn och ekonomiskt är det betydligt värre nu än med den förra regeringen.

De uppställda grillarna sprider en rökig doft över Avenida 9 de Julio. Trumvirvlar, orkestrar och smällare skapar tillsammans med demonstranternas slagord en överväldigande ljudkuliss. Flaggorna som vajar i den rökiga vinden varierar i färg och motiv. Längre fram på avenyn sitter ett enormt husfasadsporträtt på landets eviga första dam, Eva Perón. Som om hon vakade över den brokiga skara som manifesterar sitt missnöje med Mauricio Macri. I tåget går den argentinska vänstern tillsammans med det stora mittenpartiet Partido Justicialista vars ideologiska hemvist finns inom peronismen. På plakaten samsas bekanta vänsterprofiler som Karl Marx, Hugo Chávez och Inca-rebellen Túpac Amaru med den peronistiska expresidenten Cristina Kirchner.

Peronismen och Kirchnerismen

Som namnet antyder utgår peronismens rötter från den tidigare presidenten och landsfadern Juan Domingo Perón. Ideologin är komplex och består av höger- och vänsterfalanger som står långt ifrån varandra. Social rättvisa, stark offentlig sektor och oberoende av västvärlden å ena sidan. Företagsvänlighet, auktoritära drag och exkluderande nationalism å den andra. Peróns beundran av Mussolini, öppenhet mot nazister efter kriget och politiska exil i Francos Spanien har bidragit till en spänd relation med de argentinska vänsterpartierna genom historien. Men i nationaldagståget på Avenida de 9 Julio marscherar många av dem tillsammans med peronisterna. Mitt i havet av argentinska och röda flaggor klarlägger Lionel Stiglitz Lázaro varför:

– ”Kirchnerismen”, som inte var någon vänsterrörelse tidigare, har under de senaste åren radikaliserats och blivit mer vänstervriden. Detta öppnar många alternativ för en antiimperialistisk koalition. Därför bör vi i Partido Piquetero och resten av den revolutionära vänstern ena oss med Kirchner och peronismen för att besegra Macri och IMF.

När Macri och hans högermittenkoalition vann valet 2015 hade Partido Justicialista varit vid makten i 14 år. 12 av dem styrdes av äkta makarna Cristina och Néstor Kirchner. Landets ekonomiska politik genomsyrades under den perioden av protektionism, hård valutakontroll och omfattande sociala program. En viss stabilitet infann sig och levnadsstandarden steg betänkligt jämfört med under den djupa krisen som drabbade landet runt millennieskiftet. Man lyckades till och med betala av hela den dåvarande skulden till IMF.

Nyliberal kontrarevolution

Men ekonomin stagnerade likafullt kraftigt mot slutet av Cristina Kirchners andra mandatperiod 2011–2015. Bland annat på grund av att exporten, framförallt av sojabönor, till Kina minskade. Som så många gånger förr skenade inflationen och Kirchners regering anklagades därtill för att medvetet ha hemlighållit de verkliga inflationsnivåerna. Macri, populär efter sin tid som borgmästare i Buenos Aires och ordförande för fotbollsklubben Boca Júniors, lovade att få stopp på inflationen, öka tillväxten och stävja den utbredda korruptionen. Med det politiska programmet tog han sig den 10 december 2015 hela vägen in i Argentinas rosa presidentpalats, Casa Rosada.

Efter tre år vid makten har Macris regering genomfört en mängd reformer för att liberalisera ekonomin. Sänkta tullar, indragna energisubventioner, flytande växelkurs, öppning för utländska investeringar och minskade offentliga utgifter. Smärtsamma åtgärder som rättfärdigades genom löften om framtida ekonomiskt välstånd och stabilitet. Löften som dock inte infriats samtidigt som inflationen består. Kvar står argentinska arbetare med samma lön som tidigare men med fördubblade elpriser, uteblivna bidrag och skenande matpriser. Massiva protester har fått Macri att häva planerade nedskärningar i offentlig sektor. Slutligen fick han vända sig till IMF för att kunna betala ut löner och rädda ekonomin från kollaps. Trots försköningar från regeringen och IMF är det svårt att förneka avtalets långtgående konsekvenser. I de finstilta delarna kan man läsa om reallönesänkningar på 22 procent för lärare, läkare och poliser. IMF förutspår dessutom en negativ tillväxt på minst -0,4 procent för 2018.

Kirchners comeback?

Lionel Stiglitz Lázaro, som utöver sitt arbete inom Partido Piquetero har en masterexamen i ekonomi, ger sin syn på saken:

– Argentina står inför en djup recession. För lånet kräver IMF 200 miljarder pesos (cirka 64 miljarder kronor) i nedskärningar före årsskiftet. Detta kommer att medföra minskad ekonomisk aktivitet i landet vilket i sin tur leder till minskade skatteintäkter, underskott i staten och därefter ytterligare lån från IMF. På så sätt uppstår en ond cirkel, ungefär på samma sätt som i Grekland.

Till skillnad från Macris och IMF:s åtstramningar tror Lionel och hans parti på en mer expansiv politik för att råda bot krisen.

– Vi föreslår höjda löner och pensioner för att folk ska få mat på bordet och därigenom stimulera den inre marknaden. Dessutom vi vill höja bidragen för de arbetslösa och mest utsatta. Vi vill även bryta avtalet med IMF och ställa in avbetalningen av skulden. Landets tillgångar bör också användas för folkets väl. I dag utnyttjas nationella resurser av privata monopol och utländska företag som i princip kan exportera skattefritt, säger Stiglitz Lázaro.

Att många argentinare har tappat förtroende för Mauricio Macri är en underdrift. Enligt opinionsundersökningar är runt 80 procent av befolkningen emot avtalet med IMF. Somliga enkäter indikerar nu att peronisterna, stödda av vänstern, vinner nästa års presidentval. Förmodligen ledda av Cristina Kirchner. Ex-presidenten som nu delar plakatutrymme med Karl Marx och Túpac Amaru i de argentinska demonstrationstågen.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Pontus Olsson

Jag kan komma på få öden värre än det invånarna i Västmanland nu måste utstå. Att portas från de skogar där man brukar plocka svamp, rasta hunden eller jogga under den finaste tiden på året – det är en ordentlig inskränkning av ens fritid. Med rätta blir många arga, men ilskan behöver riktas åt rätt håll.

Kanske var det bara en tidsfråga innan smittan skulle komma till Sverige. I Europa har i alla fall svinpesten grasserat sedan 2014, främst i Östeuropa men också i Belgien och Tyskland. Under 2020 registrerade EU-kommissionen över 12 000 utbrott av afrikansk svinpest både bland vilda och tama grisar.

Jens Holm [email protected]

Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis är utsedd till årets Lars Vilks-stipendiat. “Yttrandefriheten attackeras från alla håll”.

Grattis Leonidas! Hur reagerade du när du fick beskedet?

– Jag blev oerhört stolt å vår tidnings vägnar. Vilken grej!

Tycker du att priset har en viktig funktion, och i så fall vilken?

– Definitivt. Yttrandefriheten attackeras från alla håll – radikala islamister och nationalister, lättkränkta autokrater, och värst av allt från våra folkvalda. Regeringen har genomdrivit en rad inskränkningar för det fria ordet bara i år, som den nya spionerilagen som ska stoppa granskningar som skadar Sveriges relation till andra länder, eller utredningen av ordningslagen. Fler är dessutom på väg.

Man kan tycka att det är skillnad på Lars Vilks, som kan sägas ha varit pionjär inom grenen kulturkrig med tvivelaktigt antimuslimskt sällskap, och att som vänstertidning satirisera en diktator med många liv på sitt samvete. Vad finns det för likheter, tänker du?

– Det tycker jag är en förminskande beskrivning av en upprorisk konstnär som har varit verksam sedan 1970-talet. Med verket ”Nimis” visade han ju hur man kan skapa kultur ur ett bråk med myndigheterna, och hur konsten är en antiauktoritär kraft. För ju mer byråkraterna försöker stoppa en, desto mer växer motståndsviljan. Det passar väl in på regeringens fördömande av Rojavakommittéernas dockprotest i januari – det triggade ju igång oss på tidningen!

– Vilks medverkan i antimuslimska miljöer mot slutet av livet är jag förstås kritisk till. Men det motiverar inte att han tvingades leva under dödshot. Konsten måste få vara fri. Det var fegt av Moderna museet att inte köpa in hans rondellhund, som oavsett vad man tycker, är ett betydande verk.

Hur fick du idén till tävlingen i januari i år som ledde till världspressens uppmärksamhet, utställning och Erdogans vrede?

– Det var vår ledarskribent Per Sicking som lyfte idén på X sent en fredag, och jag insåg hur briljant det var och började jobba direkt. På måndagen var tävlingen igång.

Vad ska du göra med pengarna?

– Täppa till några hål i min privatekonomi!

Du är den andra pristagaren av det här relativt nyinstiftade stipendiet på 25 000 kronor. Den första var professorn på Konstfack Sara Kristoffersson som var den som startade kriget mot konstgruppen Brown Island och gjorde Konstfacks stora sal Vita havet till en känd plats. Vad tycker du om den debatten?

– Min bild är att hon utsattes för mobbning på skolan för att ha uttryckt sina åsikter, och jag lyckades aldrig förstå varför rummet behövde byta namn. Däremot skrev hon ju i DN och hade all möjlighet att göra sin röst hörd.

Vilken konst har kränkt den svenska högern mest i år tror du?

– Vårens och sommarens attacker mot sagostunder med dragqueens visade hur mycket extremhögern och den radikala jihadismen förenas i avskyn mot mångfald. Något som bekräftades ytterligare när både Erdogan och Björn Söder blev arga på Pridetåget.

Vad gäller konsten mer specifikt rörde ju en konstnärsgrupps verk ”Drömmarnas monument” upp känslor i Göteborg, ett allkonstverk som tog plats på trappan till konstmuseet och mitt i blickfånget på Götaplatsen. Där var politikernas fingrar nedsyltade långt bortom vad som kan anses ligga inom gränserna för armlängds avstånd. Moderatpolitikern Hampus Magnusson kallade i GP verket för ett ”migrantläger” och krävde att det skulle föras bort.

16 av de 400 verk som skickades in till Flammans satirtävling kan du se här.

Vill du hänga satiren som skakade världen på väggen i vardagsrummet? Missa inte Flammans webbutik, där två av de mest uppmärksammade verken från satirtävlingen går att köpa.

Så lyder juryns motivering

Under en tid där yttrandefriheten i Sverige ifrågasätts har Leonidas Aretakis varit en välbehövlig vakthund. Tidningen Flammans satirtävling synliggjorde svassandet för Turkiets auktoritära president och den plötsliga tystnaden om hans brott mot det fria ordet.

Huvudstadens konstmuseer erbjöds att visa karikatyrerna men försatte chansen.

Aretakis är en kandidat som arbetar i Lars Vilks anda.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Jonas Karlsson, Thea Holmlund, Marcus Wallin, Robert Armblad & Rikard Hjort Warlenius

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Mathias Wåg Grävande journalist och aktivist.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Gordana Malesevic

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Jacob Lundberg Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Rasmus Canbäck Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]

Stora protester i Argentina mot IMF

Prova Flamman gratis!

Jens Holm: Svinpesten är en mänsklig skapelse

Leonidas Aretakis får Vilks-stipendiet: ”Konsten är en antiauktoritär kraft”

Så lyder juryns motivering

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Klassens minst populära

Den långa (åter)marschen

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Prova Flamman gratis!

Prenumerera och läs direkt!

Så lyder juryns motivering

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev