I buffertzonen mellan Egypten och Rafah syns lyftkranar, lastbilar och grävskopor. De ska resa en fem meter hög mur av färdiga betongblock i händelse av en palestinsk massflykt. Området är 19 kvadratkilometer stort och beräknas rymma 100 000 människor, men dess existens har ännu inte erkänts av de egyptiska myndigheterna.
Resultatet blir i värsta fall ännu ett ”flyktingläger”, eufemismen för permanenta städer för statslösa, varifrån palestinierna kan se de sista resterna av sina hem jämnas med marken. Redan nu har mer än 70 procent av infrastrukturen i Gaza förstörts, inklusive bostäder, skolor och sjukhus.
Den israeliska regeringen säger att en markinvasion väntar i Gaza vid starten för ramadan den 10 mars, såvida Hamas inte släpper all gisslan. Var den dryga miljonen palestinier som inte ryms i det egyptiska lägret ska ta vägen är oklart. FN:s humanitära chef Martin Griffiths säger därför att ett anfall mot Rafah kommer att leda till en ”slakt” som ställer palestinierna ”inför dödens dörr” (13/2).
Därmed skulle Benjamin Netanyahus högerextrema regering ignorera ordern från Internationella domstolen i Haag den 26 januari om att följa FN:s folkmordskonvention, och göra allt för att förhindra död och lidande. Netanyahu kunde inte bry sig mindre, men finner ändå en trogen uppbackare i Joe Biden, som trots sin frustration förser den israeliska presidenten med vapen.
Resultatet är inte bara katastrofalt för palestinierna, utan för hela världen. Som Amnesty Internationals chef Agnès Callamard förklarar i Foreign Affairs (15/2) signalerar förstörelsen i Gaza och västvärldens svar ”slutet för den regelbaserade ordningen och början på en ny era”. Detta samtidigt som världen blir allt mer multipolär, och ett tydligt regelverk för hur stater får behandla varandra behövs mer än någonsin.
Inte minst i förhållande till Vladimir Putin, som menar att den regelstyrda eran tog slut redan på 1990-talet. Med hänvisning till militära västliga interventioner i Belgrad, Libyen, Irak och Syrien sade han i sin krigsförklaring mot Ukraina den 24 februari 2022 att ”gamla fördrag och överenskommelser inte längre gäller”. Nu, två år senare, vet vi att han menade allvar. Han fortsätter att skicka soldater i döden, fängslar alla som säger emot, och trots det kraftfulla ukrainska motståndet är han inte beredd att erkänna landet som en suverän stat.
Som Hanna Perekhoda, historiker och medlem i ukrainska vänstergruppen Sociala rörelsen, sade när hon besökte vårt panelsamtal på Solidaritetshuset i Stockholm den 14 februari: Kriget rör oss alla. För vad är det för incitament som dessa krigsförbrytare lämnar efter sig? Rätten att ta för sig utan att omvärlden agerar.
Och hur ska vi någonsin ta en svensk högerpolitiker på orden igen i humanitära frågor, när den visat sig så likgiltig inför mördandet av drygt 28 000 palestinier på fyra månader? När den upprätthåller handeln med rysk olja och låter de ukrainska flyktingarna leva på 71 kronor om dagen?
Om vi på allvar vill skapa en värld utan erövringskrig och terror måste samma regler gälla för alla. Ryssland måste ut ur Ukraina, och Israel ut ur Gaza. Putin och Netanyahu måste till Haag. Och om de båda krigsherrarna vägrar avsluta sina krig måste omvärlden överväga att tvinga dem. Sällan har väl en FN-styrka varit mer motiverad än för att rädda de palestinier som är fast i Rafah.
Detta är den första av två ledare som jämför krigen i Gaza och Ukraina. Denna berörde internationell rätt, nästa om hur ledarna använder mytologi för att motivera sina brott.
