Leopard förlag, 2009. Desirada var den efterlängtade ön som dök upp i havet inför ögonen på Christofer Columbus och hans sjömän när de äntligen siktade land. Det Desirada som Maryse Condé skildrar är däremot ingen hägrande lyckoö. Det är en del av Guadeloupe som folk föraktar ”på grund av de lymlar och spetälskesjuka som skickades dit förr i världen, men också för att ingenting växer där.”
Därifrån kom den illitterata Nina och hennes dotter Reynalda som vid 15års ålder blir gravid, och hon avslöjar aldrig vem som är fadern. Snart sticker hon till Frankrike, och skickar så småningom efter sin lilla dotter Marie-Noëlle.
Reynalda håller på att göra karriär, hon har också bildat familj, och hon visar sig vara en självupptagen och känslokall människa. Det är en närmast otäck skildring av hur vissa erfarenheter kan förvandla offer till bödel.
Hela Marie-Noëlles känsloliv kretsar kring banden till modern. Hon blir helt besatt av att ta reda på vem som är hennes far. Vi får följa henne på en resa till USA, bland vilsegångna och misslyckade artister med orealistiska ambitioner, och afroamerikanska intellektuella med en löjeväckande vurm för det ”genuint” afrikanska, till barndomens Guadeloupe med sin misär och hopplöshet, där hon aldrig kan återfinna hemkänslan, och tillbaka till ett iskallt Paris med dess öppna rasism.
Hon hittar inga svar på sin fråga. Men bortom land, nationalitet, språk, hittar hon en bräcklig identitet, och mod att gå vidare. Trots, och med, det förflutna.
Romanen är en storslagen familjesaga om tre generationer kvinnor i en värld som är högst bristfällig, där de flesta saknar förmåga att bry sig, och där upprepningstvånget härskar oinskränkt. Men också att det går att övervinna det.
Som alla andra av Condés romaner handlar ”Desirada” om tre grundläggande samhällskategorier: kön, klass och ras. Det gör Maryse Condé till en av vår tids mest angelägna författare.
