När Fredrik Egerstrand tar avstamp för regidebuten med nya föreställningen lägger han ribban högt med sikte på personbästa. Den eventuella kopplingen mellan design och terrorism ska klarläggas. Ansatsen är kort, bara sex veckors repetitionsperiod för ensemblen: Rutinerade skådespelarna Anna Wallander och Pär Luttropp, Nicolai Dunger som bjuder på röst och piano och subversiva designgruppen Ugly Cute har alla varit med i förberedelserna.

Design är medelklassens hämnd på konsten, säger Egerstrand till Flamman och begår därmed metatolkning av Susan Sontags ”Tolkning är intellektets hämnd på konsten”.
– Mycket är frustration, ett försök att hitta ett kreativt motstånd, säger han.
Egerstrands ambitioner speglas under pjäsens gång, även om alla kopplingar inte är glasklara.
Igenkänningen finns i hetsen att följa IKEA-bibelns bud och larma den femdubbelt låsta dörren vid en promenad med hunden.
Torkel Petterssons självutlämnande spökröst prestationspladdrar om karriären medan två ångestpuppor vacklar över scenen.
Tydlig målgrupp är Medelsvensson som i viss mån syns i publiken, även om Egerstrand gärna velat kapa en av bussarna med västsvenska par på väg till Stadsteatern. Kabinpersonal håller säkerhetsgenomgång om misshandel och jag föreställer mig det kommande lyftet, men för en ovan teaterresenär infinner sig inte maggropskänslan helt.

Också en erfaren besökare kan känna sig lämnad i sticket när ridån går ner. Kanske är det just det som är meningen. Slutsatsen blir ändå att ribban hänger kvar på darr och slår i mattan strax efter atleten. Men håll ögonen på omhoppningen!