Tv-profilen Pontus Gårdinger är dömd för bilinbrott. Han valde att berätta om sina ungdomsår i en intervju för podcasten Värvet för något år sedan.

”Jag var kriminell”, konstaterar han.

Det har gått bra för Pontus Gårdinger efter det. Riktigt bra till och med. I dag hade en nitisk tv-chef kunnat köra hans namn mot någon av de tjänster på internet som erbjuder information om dömda personer och lagt hans ansökan underst i högen.

Alla med ett struligt förflutet blir inte kändisar. Men det hade lika gärna kunnat röra sig om en chef på en bilverkstad som ett medieproduktionsbolag.

I dagarna lanserades en ny internettjänst som gör det ännu lättare att hitta personer som dömts för brott.

Domar är offentliga handlingar, men skillnaden mellan att använda en internettjänst och att själv leta upp en dom är att i det senare fallet måste man åtminstone ha ett hum om vad man letar efter. På internet kan man systematiskt klicka sig igenom alla röda prickar på kartan som signalerar ”dömd” och på några minuter få reda på det mesta om grannskapets och umgängeskretsens eventuella förekomst i brottsregistret. Om det är olagligt? Nej, säger de som tillhandahåller tjänsten. Nej, men det borde vara det, säger Datainspektionen.

Det är viktigt att försvara möjligheten för vem som helst att ta del av offentliga handlingar. Min gissning är att journalistiska bedrifter, som Hannes Råstams avslöjande av Tomas Quick-skandalen, eller Katarina Wennstams granskning av hur rättegångsprotokoll innehåller bedömningar av våldtäktsoffers klädsel, antingen inte blivit av alls, eller i alla fall kraftigt försvårats, utan offentlighetsprincipen.

Men trenden pekar tydligt mot fler namnpubliceringar, krav på brottsregisterutdrag vid jobbsökande och medierapportering där även mindre brott flera år tillbaka kan få konsekvenser. Exakt hur offentlighetsprincipen ska skyddas utan att kränka människors integritet är en svår fråga. Kanske Anna Troberg från Piratpartiet, har en poäng med sitt förslag att lagstifta mot företag som slår mynt av känsliga, offentliga uppgifter. Den som av ena eller andra anledningen vill läsa en dom får själv ringa upp den aktuella domstolen.

Men det vi verkligen borde diskutera i spåren av cyniska nättjänster är den åsiktsförskjutning som skett i hur samhället ser på personer som begått brott. En vänsterståndpunkt bör vara att kriminalvård i första hand ska vara just vård och syfta till att hjälpa den dömde att komma tillbaka till samhället. De senaste årens fokus på strafftänkande har gjort att dessa frågor har kommit i skymundan. Det är viktigt att påpeka att en human fångvård och principen att en person som sonat sitt brott har rätt till en andra chans inte är en naiv mjukisståndpunkt, som det ibland framställs. Tvärtom finns forskning som stödjer det.

De utredningar som Brottsförebyggande rådet har gjort pekar entydigt på att faktorer som förhindrar återfall i brottslighet är bland annat att ha ett arbete och att ges möjlighet att leva ett ordnat liv. Att behöva skylta med en fängelsedom försvårar det betydligt.