Om USA lämnar Irak kommer det sekteristiska våldet mellan sunni- och shiamuslimer att förvärras. Denna retoriska nyckelmening används för att legitimera en fortsättning av ockupationen av Irak. Men när de brittiska soldaterna slutade patrullera i Basra minskade våldet kraftigt.
Kort efter min ankomst till Irak i november 2003 lärde jag mig att det sågs som ohövligt och osmidigt att fråga vilket trossamfund en person tillhör. Om jag av okunskap eller av tvång någon gång ställde den frågan var det vanligaste svaret jag fick: ”Jag är muslim och jag är irakier”.
Vid några tillfällen fick jag mer talande svar, som det här från en äldre kvinna: ”Min mor är shia- och min far är sunnimuslim, så kan du tala om vilken hälft av mig som är vad?” Det åtföljande leendet sade allt.
Stora blandade bostadsområden var regel i Bagdad. Sunni- och shiamuslimer bad i varandras moskéer. Sekulära irakier kunde ingå livslånga föreningar med andra utan några öppna diskussioner om vilket trossamfund de tillhörde. Hur kunde ett sådant välintegrerat samhälle bryta ut i ondskefulla stridigheter, sekteristiskt våld och segregerade bostadsområden? Hur kan man förklara att miljontals irakier förflyttats från sina hem endast med motiveringen att de tillhörde fel trossamfund vid fel tidpunkt och fel plats?
I december 2003 berättade shejken Adnan, som håller tal varje fredag i en moské, något han nyligen upplevt för mig. Under ockupationens första veckor dök en amerikansk militär befälhavare upp i Baquba, huvudstaden i Diyala-provinsen belägen omkring 40 kilometer nordost om Bagdad med en blandad sunni- och shiamuslimsk befolkning. Han hade bett att få träffa alla stamöverhuvuden och religiösa ledare. På den överenskomna dagen blev de samlade ledarna förbluffade när befälhavaren talade om för dem att skilja på sig. ”Shia-muslimer går till den ena sidan av rummet och sunnimuslimer till den andra”.
Det skulle, måhända, inte vara ett misstag att i den här historien läsa in inympningen av en medveten ”söndra-och-härska”-politik från de amerikanska och brittiska invasionsstyrkornas sida redan från ockupationens första dagar.
Ingen statistisk undersökning har gjorts de senaste åren för att kartlägga de olika trossamfundens betydelse i Irak. Hursomhelst skapades ett prejudikat när Paul Bremer, som ledde det provisoriska koalitionsstyret, bildade den första irakiska marionettregeringen. De tjugofyra mandaten i det irakiska styrande rådet, Iraqi Governing Council (IGC), var tillsatta enligt en strängt sekteristisk ordning baserad på antagandet att 60 procent av befolkningen är shiamuslimer, 20 procent sunnimuslimer och 20 procent kurder, varav de flesta är sunnimuslimer. För att spetsa till anrättningen ytterligare slängde man in några turkmener och kristna i parlamentet också.
Det är uppenbart att den här marionettregeringen under ”demokratins” början i Irak blivit tillsagd att nöta in hos befolkning att det var av större intresse att, åtminstone politiskt, börja tänka i sekteristiska och etniska termer. Av det följde oundvikligen en politisk maktkamp som befästes och förvärrades i och med valet den 30 januari 2005.
Skrapar man lite på ytan avslöjas en mörkare, till största delen inte rapporterad aspekt av den amerikanska planen för att splittra landet. En FN-rapport publicerad i september 2005 höll styrkor vid det irakiska inrikesministeriet ansvariga för en organiserad kampanj av tillfångataganden, tortyr och mord på sina irakiska landsmän. Dessa speciella polisiära kommandotrupper rekryterades från den shiamuslimska Badr-organisationen och Mehdis miliser.
I november och december 2004 hörde jag i Bagdad talas om vitt bekanta vittnesuppgifter om dödspatruller som dödade ledarna för det sunnimuslimska motståndet och nyckelpersoner bland dess anhängare. Efter misslyckandet av Operation Phantom Fury, som USA:s belägring av Fallujah i november kallades, spred sig det irakiska motståndet som en löpeld över landet. Dödspatruller bildades för att släcka den elden genom att eliminera det växande motståndets ledarskikt.
De brandsläckande trupperna leddes av USA:s ambassadör i Irak, John Negroponte, skickligt biträdd av den pensionerade översten James Steele, rådgivare till de irakiska säkerhetsstyrkorna. Mellan 1984 och 1986 hade Steele varit chef för den amerikanska militära rådgivande gruppen i El Salvador. Mellan 1981 och 1985 var Negroponte ambassadör i grannlandet Honduras. 1993 anklagade den honduranska kommissionen för mänskliga rättigheter honom för omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna och rapporterade om tortyr och försvinnanden av minst 184 politiska aktivister.
En arbetsgrupp som CIA inrättade 1996 för att analysera vilken roll USA spelade i Honduras, har dokumenterat bevis på att de operationer Negroponte ansvarade för i Honduras genomfördes av ”speciella underrättelseenheter”, mer kända som ”dödspatruller” bestående av CIA-utbildade honduranska armégrupper som kidnappade, torterade och dödade tusentals människor misstänkta för att stödja vänstergerillor. Negroponte var ambassadör i Irak under nästan ett år från juni 2004.
Det enda offentliga omnämnandet av något av det jag såg, läste jag i tidningen Newsweek den 8 januari 2005. Tidningen citerade Donald Rumsfeld, USA:s dåvarande försvarsminister, som diskuterade bruket av ”El Salvador-alternativet” i Irak. Den jämförde den planerade strategin för Irak med den som användes i Centralamerika under Reaganadministrationen.
”När de sedan insåg att de skulle förlora kriget mot de salvadoranska upprorsmakarna, finansierade och stödde USA:s regering ’nationalistiska’ styrkor. De påstås även ha inkluderat så kallade dödspatruller i sina led som var inriktade på att driva upp och döda de revolutionära ledarna och deras anhängare. Till sist slogs upproret ned och många amerikanska konservativa anser att den politiken var en framgång – trots många civila offer och den efterföljande Iran-Contras-skandalen om vapen i utbyte mot gisslan.”
De USA-ledda sekteristiska dödspatrullerna har blivit den främsta dödsmaskinen i Irak, de överträffar till och med den amerikanska militära apparaten, ökänd för sin förmåga till slakt i industriell skala. Det är ingen hemlighet i Bagdad att den amerikanska militären regelmässigt sätter upp avspärrningar runt motståndsfickor, till exempel området al-Adhamiyah i Bagdad. Genom kontrollstationerna släpper de igenom den ”irakiska polisen” och ”irakisk armépersonal”, som kommer maskerade i svarta rånarluvor, och låter dem kidnappa och döda där.
Följaktligen är nästan hela Bagdad och en stor del av Irak nu segregerade områden. Baksidan är att våldet i huvudstaden har fortsatt så länge, nu när bildandet av dödspatrullerna är inne i sitt slutskede och fragmenteringen av befolkningen är närapå fullbordad.
Den i Bagdad bosatte, pensionerade generalen Waleed al-Ubaidy sade till min irakiska kollega nyligen: ”Jag skulle gärna vilja hålla med om att våldet i Irak har minskat och att allt är frid och fröjd, men sanningen är långt bittrare. Allt som hänt är en dramatisk förändring av den demografiska kartan av Irak.” Bagdad är i dag en delad stad.
Ahmad Ali, lokförare från en av Bagdads kommuner, berättade för min kollega Ali al-Fadhily: ”Bagdad har förvandlats till två städer, många stadsområden och kvarter. Först och främst finns ett shiamuslimskt och ett sunnimuslimskt Bagdad. Vardera är uppdelat i små stadslika tårtbitar befolkade av alla de hundratusentals som blivit tvingade att lämna sina hem”.
Al-Adhamiyah, på Russafa-sidan av floden Tigris, är i dag fullständigt sunnimuslimskt. De andra områdena är alla shiamuslimska. På al-Karka-sidan om floden är det rent sunnimuslimskt förutom Shula, Hurriya och små remsor av Aamil som domineras av shiamuslimska miliser.
Utan att vara förtrogna med USA:s ränksmiderier skyller irakier i Bagdad det sekteristiska dödandet på den irakiska polisen och armén och undrar varför USA:s militär gör så lite eller inget alls för att stoppa dem. ”Amerikanerna ber premiärminister Nouri al Maliki att stoppa det sekteristiska dödandet fullt medvetna om att hans ministrar beordrar sekteristisk rensning”, säger Mahmood Farhan från Muslim Scholars Association, en ledande sunnimuslimsk organisation.
Ett mer aktuellt uttryck för den amerikanska splittrande strategin är ”förvärvet” av medlemmar tillhörande det framför allt sunnimuslimska motståndsfästet i Bagdad och i provinsen al-Anbar, som täcker en tredjedel av Iraks yta. Utbetalningar som gjorts av USA:s militär till samarbetsvilliga stamöverhuvuden uppgår redan till 17 miljoner dollar. Pengarna överförs direkt i händerna på de stridande, som i många fall varit inbegripna i attentat mot ockupationsmakten mindre än två veckor tidigare. De stridande betalas 300 dollar i månaden för att patrullera sina områden, särskilt försvara dem mot utländska legotrupper. I dag kallar militären dessa mannar för ”ansvarstagande lokala medborgare”, en ”uppvaknande styrka” eller helt enkelt ”volontärer”.
Man kan säkert hävda att våldet i Irak för tillfället minskat. ”De där amerikanerna trodde att de skulle minska motståndsattentaten genom att dela upp Iraks folk i sekter och stammar”, noterade en trettiotvåårig man från Ramadi som under anonymitetsskydd talade med al-Fadhily. ”De vet att de sjunker djupare ned i flygsanden, men samarbetsmännen spelar ett spratt med amerikanerna just nu och kommer i slutändan att använda den strategin mot dem”. I slutet av november 2007 hade amerikansk militär upptagit 77.000 sådana krigare på sina avlöningslistor och hoppas kunna lägga till ytterligare 10.000. Av dem är 82 procent sunnimuslimer.
Låt oss nu, i ljuset av dessa fakta, återvända till den stora frågan: Kommer Irak att sjunka djupare ned i en sekteristisk mardröm om ockupationen upphör?
En indikator på hur saker och ting sannolikt kommer att utvecklas när de utländska styrkornas ger sig av, är Basra i den sydöstra delen av landet. I början av december lämnade 500 brittiska soldater ett av Saddam Husseins palats i hjärtat av staden och slutade genomföra regelmässiga fotpatrulleringar. Enligt brittisk militär har den allmänna våldsnivån i staden minskat med 90 procent sedan dess.
Om det här ska tas som en garanti för att det sekteristiska våldet kommer att minska som en följd av att ockupationsarméerna ger sig av kan vi låta vara osagt, men det bevisar att när den viktigaste orsaken till våldet, den sekteristiska missämjan, instabiliteten och kaoset avlägsnas från den irakiska ekvationen, kommer situationen med nödvändighet att snabbt förbättras.
Ska vi fortfarande tro att ockupationen håller Irak samman?
