Okategoriserade 24 januari, 2008

Strategin i Irak – härska genom att söndra

Om USA lämnar Irak kommer det sekteristiska våldet mellan sunni- och shiamuslimer att förvärras. Denna retoriska nyckelmening används för att legitimera en fortsättning av ockupationen av Irak. Men när de brittiska soldaterna slutade patrullera i Basra minskade våldet kraftigt.

Kort efter min ankomst till Irak i november 2003 lärde jag mig att det sågs som ohövligt och osmidigt att fråga vilket trossamfund en person tillhör. Om jag av okunskap eller av tvång någon gång ställde den frågan var det vanligaste svaret jag fick: ”Jag är muslim och jag är irakier”.

Vid några tillfällen fick jag mer talande svar, som det här från en äldre kvinna: ”Min mor är shia- och min far är sunnimuslim, så kan du tala om vilken hälft av mig som är vad?” Det åtföljande leendet sade allt.
Stora blandade bostadsområden var regel i Bagdad. Sunni- och shiamuslimer bad i varandras moskéer. Sekulära irakier kunde ingå livslånga föreningar med andra utan några öppna diskussioner om vilket trossamfund de tillhörde. Hur kunde ett sådant välintegrerat samhälle bryta ut i ondskefulla stridigheter, sekteristiskt våld och segregerade bostadsområden? Hur kan man förklara att miljontals irakier förflyttats från sina hem endast med motiveringen att de tillhörde fel trossamfund vid fel tidpunkt och fel plats?
I december 2003 berättade shejken Adnan, som håller tal varje fredag i en moské, något han nyligen upplevt för mig. Under ockupationens första veckor dök en amerikansk militär befälhavare upp i Baquba, huvudstaden i Diyala-provinsen belägen omkring 40 kilometer nordost om Bagdad med en blandad sunni- och shiamuslimsk befolkning. Han hade bett att få träffa alla stam­överhuvuden och religiösa ledare. På den överenskomna dagen blev de samlade ledarna förbluffade när befälhavaren talade om för dem att skilja på sig. ”Shia-muslimer går till den ena sidan av rummet och sunnimuslimer till den andra”.

Det skulle, måhända, inte vara ett misstag att i den här historien läsa in inympningen av en medveten ”söndra-och-härska”-politik från de amerikanska och brittiska invasionsstyrkornas sida redan från ockupationens första dagar.
Ingen statistisk undersökning har gjorts de senaste åren för att kartlägga de olika trossamfundens betydelse i Irak. Hursomhelst skapades ett prejudikat när Paul Bremer, som ledde det provisoriska koalitionsstyret, bildade den första irakiska marionettregeringen. De tjugofyra mandaten i det irakiska styrande rådet, Iraqi Governing Council (IGC), var tillsatta enligt en strängt sekteristisk ordning baserad på antagandet att 60 procent av befolkningen är shiamuslimer, 20 procent sunnimuslimer och 20 procent kurder, varav de flesta är sunnimuslimer. För att spetsa till anrättningen ytterligare slängde man in några turkmener och kristna i parlamentet också.
Det är uppenbart att den här marionettregeringen under ”demokratins” början i Irak blivit tillsagd att nöta in hos befolkning att det var av större intresse att, åtminstone politiskt, börja tänka i sekteristiska och etniska termer. Av det följde oundvikligen en politisk maktkamp som befästes och förvärrades i och med valet den 30 januari 2005.

Skrapar man lite på ytan avslöjas en mörkare, till största delen inte rapporterad aspekt av den amerikanska planen för att splittra landet. En FN-rapport publicerad i september 2005 höll styrkor vid det irakiska inrikesministeriet ansvariga för en organiserad kampanj av tillfångataganden, tortyr och mord på sina irakiska landsmän. Dessa speciella polisiära kommandotrupper rekryterades från den shiamuslimska Badr-organisationen och Mehdis miliser.

I november och december 2004 hörde jag i Bagdad talas om vitt bekanta vittnesuppgifter om dödspatruller som dödade ledarna för det sunnimuslimska motståndet och nyckelpersoner bland dess anhängare. Efter misslyckandet av Operation Phantom Fury, som USA:s belägring av Fallujah i november kallades, spred sig det irakiska motståndet som en löpeld över landet. Dödspatruller bildades för att släcka den elden genom att eliminera det växande motståndets ledarskikt.
De brandsläckande trupperna leddes av USA:s ambassadör i Irak, John Negroponte, skickligt biträdd av den pensionerade översten James Steele, rådgivare till de irakiska säkerhetsstyrkorna. Mellan 1984 och 1986 hade Steele varit chef för den amerikanska militära rådgivande gruppen i El Salvador. Mellan 1981 och 1985 var Negroponte ambassadör i grannlandet Honduras. 1993 anklagade den honduranska kommissionen för mänskliga rättigheter honom för omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna och rapporterade om tortyr och försvinnanden av minst 184 politiska aktivister.

En arbetsgrupp som CIA inrättade 1996 för att analysera vilken roll USA spelade i Honduras, har dokumenterat bevis på att de operationer Negroponte ansvarade för i Honduras genomfördes av ”speciella underrättelseenheter”, mer kända som ”dödspatruller” bestående av CIA-utbildade honduranska armégrupper som kidnappade, torterade och dödade tusentals människor misstänkta för att stödja vänstergerillor. Negroponte var ambassadör i Irak under nästan ett år från juni 2004.
Det enda offentliga omnämnandet av något av det jag såg, läste jag i tidningen Newsweek den 8 januari 2005. Tidningen citerade Donald Rumsfeld, USA:s dåvarande försvarsminister, som diskuterade bruket av ”El Salvador-alternativet” i Irak. Den jämförde den planerade strategin för Irak med den som användes i Centralamerika under Reaganadministrationen.
”När de sedan insåg att de skulle förlora kriget mot de salvadoranska upprorsmakarna, finansierade och stödde USA:s regering ’nationalistiska’ styrkor. De påstås även ha inkluderat så kallade dödspatruller i sina led som var inriktade på att driva upp och döda de revolutionära ledarna och deras anhängare. Till sist slogs upproret ned och många amerikanska konservativa anser att den politiken var en framgång – trots många civila offer och den efterföljande Iran-Contras-skandalen om vapen i utbyte mot gisslan.”

De USA-ledda sekteristiska dödspatrullerna har blivit den främsta dödsmaskinen i Irak, de överträffar till och med den amerikanska militära apparaten, ökänd för sin förmåga till slakt i industriell skala. Det är ingen hemlighet i Bagdad att den amerikanska militären regelmässigt sätter upp avspärrningar runt motståndsfickor, till exempel området al-Adhamiyah i Bagdad. Genom kontrollstationerna släpper de igenom den ”irakiska polisen” och ”irakisk armépersonal”, som kommer maskerade i svarta rånarluvor, och låter dem kidnappa och döda där.
Följaktligen är nästan hela Bagdad och en stor del av Irak nu segregerade områden. Baksidan är att våldet i huvudstaden har fortsatt så länge, nu när bildandet av dödspatrullerna är inne i sitt slutskede och fragmenteringen av befolkningen är närapå fullbordad.

Den i Bagdad bosatte, pensionerade generalen Waleed al-Ubaidy sade till min irakiska kollega nyligen: ”Jag skulle gärna vilja hålla med om att våldet i Irak har minskat och att allt är frid och fröjd, men sanningen är långt bittrare. Allt som hänt är en dramatisk förändring av den demografiska kartan av Irak.” Bagdad är i dag en delad stad.
Ahmad Ali, lokförare från en av Bagdads kommuner, berättade för min kollega Ali al-Fadhily: ”Bagdad har förvandlats till två städer, många stadsområden och kvarter. Först och främst finns ett shiamuslimskt och ett sunnimuslimskt Bagdad. Vardera är uppdelat i små stadslika tårtbitar befolkade av alla de hundratusentals som blivit tvingade att lämna sina hem”.
Al-Adhamiyah, på Russafa-sidan av floden Tigris, är i dag fullständigt sunnimuslimskt. De andra områdena är alla shiamuslimska. På al-Karka-sidan om floden är det rent sunnimuslimskt förutom Shula, Hurriya och små remsor av Aamil som domineras av shiamuslimska miliser.
Utan att vara förtrogna med USA:s ränksmiderier skyller irakier i Bagdad det sekteristiska dödandet på den irakiska polisen och armén och undrar varför USA:s militär gör så lite eller inget alls för att stoppa dem. ”Amerikanerna ber premiärminister Nouri al Maliki att stoppa det sekteristiska dödandet fullt medvetna om att hans ministrar beordrar sekteristisk rensning”, säger Mahmood Farhan från Muslim Scholars Association, en ledande sunnimuslimsk organisation.

Ett mer aktuellt uttryck för den amerikanska splittrande strategin är ”förvärvet” av medlemmar tillhörande det framför allt sunnimuslimska motståndsfästet i Bagdad och i provinsen al-Anbar, som täcker en tredjedel av Iraks yta. Utbetalningar som gjorts av USA:s militär till samarbetsvilliga stamöverhuvuden uppgår redan till 17 miljoner dollar. Pengarna överförs direkt i händerna på de stridande, som i många fall varit inbegripna i attentat mot ockupationsmakten mindre än två veckor tidigare. De stridande betalas 300 dollar i månaden för att patrullera sina områden, särskilt försvara dem mot utländska legotrupper. I dag kallar militären dessa mannar för ”ansvarstagande lokala medborgare”, en ”uppvaknande styrka” eller helt enkelt ”volontärer”.
Man kan säkert hävda att våldet i Irak för tillfället minskat. ”De där amerikanerna trodde att de skulle minska motståndsattentaten genom att dela upp Iraks folk i sekter och stammar”, noterade en trettiotvåårig man från Ramadi som under anonymitetsskydd talade med al-Fadhily. ”De vet att de sjunker djupare ned i flygsanden, men samarbetsmännen spelar ett spratt med amerikanerna just nu och kommer i slutändan att använda den strategin mot dem”. I slutet av november 2007 hade amerikansk militär upptagit 77.000 sådana krigare på sina avlöningslistor och hoppas kunna lägga till ytterligare 10.000. Av dem är 82 procent sunnimuslimer.
Låt oss nu, i ljuset av dessa fakta, återvända till den stora frågan: Kommer Irak att sjunka djupare ned i en sekteristisk mardröm om ockupationen upphör?
En indikator på hur saker och ting sannolikt kommer att utvecklas när de utländska styrkornas ger sig av, är Basra i den sydöstra delen av landet. I början av december lämnade 500 brittiska soldater ett av Saddam Husseins palats i hjärtat av staden och slutade genomföra regelmässiga fotpatrulleringar. Enligt brittisk militär har den allmänna våldsnivån i staden minskat med 90 procent sedan dess.

Om det här ska tas som en garanti för att det sekteristiska våldet kommer att minska som en följd av att ockupationsarméerna ger sig av kan vi låta vara osagt, men det bevisar att när den viktigaste orsaken till våldet, den sekteristiska missämjan, instabiliteten och kaoset avlägsnas från den irakiska ekvationen, kommer situationen med nödvändighet att snabbt förbättras.
Ska vi fortfarande tro att ockupationen håller Irak samman?

Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr