Okategoriserade 24 januari, 2008

Strategin i Irak – härska genom att söndra

Om USA lämnar Irak kommer det sekteristiska våldet mellan sunni- och shiamuslimer att förvärras. Denna retoriska nyckelmening används för att legitimera en fortsättning av ockupationen av Irak. Men när de brittiska soldaterna slutade patrullera i Basra minskade våldet kraftigt.

Kort efter min ankomst till Irak i november 2003 lärde jag mig att det sågs som ohövligt och osmidigt att fråga vilket trossamfund en person tillhör. Om jag av okunskap eller av tvång någon gång ställde den frågan var det vanligaste svaret jag fick: ”Jag är muslim och jag är irakier”.

Vid några tillfällen fick jag mer talande svar, som det här från en äldre kvinna: ”Min mor är shia- och min far är sunnimuslim, så kan du tala om vilken hälft av mig som är vad?” Det åtföljande leendet sade allt.
Stora blandade bostadsområden var regel i Bagdad. Sunni- och shiamuslimer bad i varandras moskéer. Sekulära irakier kunde ingå livslånga föreningar med andra utan några öppna diskussioner om vilket trossamfund de tillhörde. Hur kunde ett sådant välintegrerat samhälle bryta ut i ondskefulla stridigheter, sekteristiskt våld och segregerade bostadsområden? Hur kan man förklara att miljontals irakier förflyttats från sina hem endast med motiveringen att de tillhörde fel trossamfund vid fel tidpunkt och fel plats?
I december 2003 berättade shejken Adnan, som håller tal varje fredag i en moské, något han nyligen upplevt för mig. Under ockupationens första veckor dök en amerikansk militär befälhavare upp i Baquba, huvudstaden i Diyala-provinsen belägen omkring 40 kilometer nordost om Bagdad med en blandad sunni- och shiamuslimsk befolkning. Han hade bett att få träffa alla stam­överhuvuden och religiösa ledare. På den överenskomna dagen blev de samlade ledarna förbluffade när befälhavaren talade om för dem att skilja på sig. ”Shia-muslimer går till den ena sidan av rummet och sunnimuslimer till den andra”.

Det skulle, måhända, inte vara ett misstag att i den här historien läsa in inympningen av en medveten ”söndra-och-härska”-politik från de amerikanska och brittiska invasionsstyrkornas sida redan från ockupationens första dagar.
Ingen statistisk undersökning har gjorts de senaste åren för att kartlägga de olika trossamfundens betydelse i Irak. Hursomhelst skapades ett prejudikat när Paul Bremer, som ledde det provisoriska koalitionsstyret, bildade den första irakiska marionettregeringen. De tjugofyra mandaten i det irakiska styrande rådet, Iraqi Governing Council (IGC), var tillsatta enligt en strängt sekteristisk ordning baserad på antagandet att 60 procent av befolkningen är shiamuslimer, 20 procent sunnimuslimer och 20 procent kurder, varav de flesta är sunnimuslimer. För att spetsa till anrättningen ytterligare slängde man in några turkmener och kristna i parlamentet också.
Det är uppenbart att den här marionettregeringen under ”demokratins” början i Irak blivit tillsagd att nöta in hos befolkning att det var av större intresse att, åtminstone politiskt, börja tänka i sekteristiska och etniska termer. Av det följde oundvikligen en politisk maktkamp som befästes och förvärrades i och med valet den 30 januari 2005.

Skrapar man lite på ytan avslöjas en mörkare, till största delen inte rapporterad aspekt av den amerikanska planen för att splittra landet. En FN-rapport publicerad i september 2005 höll styrkor vid det irakiska inrikesministeriet ansvariga för en organiserad kampanj av tillfångataganden, tortyr och mord på sina irakiska landsmän. Dessa speciella polisiära kommandotrupper rekryterades från den shiamuslimska Badr-organisationen och Mehdis miliser.

I november och december 2004 hörde jag i Bagdad talas om vitt bekanta vittnesuppgifter om dödspatruller som dödade ledarna för det sunnimuslimska motståndet och nyckelpersoner bland dess anhängare. Efter misslyckandet av Operation Phantom Fury, som USA:s belägring av Fallujah i november kallades, spred sig det irakiska motståndet som en löpeld över landet. Dödspatruller bildades för att släcka den elden genom att eliminera det växande motståndets ledarskikt.
De brandsläckande trupperna leddes av USA:s ambassadör i Irak, John Negroponte, skickligt biträdd av den pensionerade översten James Steele, rådgivare till de irakiska säkerhetsstyrkorna. Mellan 1984 och 1986 hade Steele varit chef för den amerikanska militära rådgivande gruppen i El Salvador. Mellan 1981 och 1985 var Negroponte ambassadör i grannlandet Honduras. 1993 anklagade den honduranska kommissionen för mänskliga rättigheter honom för omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna och rapporterade om tortyr och försvinnanden av minst 184 politiska aktivister.

En arbetsgrupp som CIA inrättade 1996 för att analysera vilken roll USA spelade i Honduras, har dokumenterat bevis på att de operationer Negroponte ansvarade för i Honduras genomfördes av ”speciella underrättelseenheter”, mer kända som ”dödspatruller” bestående av CIA-utbildade honduranska armégrupper som kidnappade, torterade och dödade tusentals människor misstänkta för att stödja vänstergerillor. Negroponte var ambassadör i Irak under nästan ett år från juni 2004.
Det enda offentliga omnämnandet av något av det jag såg, läste jag i tidningen Newsweek den 8 januari 2005. Tidningen citerade Donald Rumsfeld, USA:s dåvarande försvarsminister, som diskuterade bruket av ”El Salvador-alternativet” i Irak. Den jämförde den planerade strategin för Irak med den som användes i Centralamerika under Reaganadministrationen.
”När de sedan insåg att de skulle förlora kriget mot de salvadoranska upprorsmakarna, finansierade och stödde USA:s regering ’nationalistiska’ styrkor. De påstås även ha inkluderat så kallade dödspatruller i sina led som var inriktade på att driva upp och döda de revolutionära ledarna och deras anhängare. Till sist slogs upproret ned och många amerikanska konservativa anser att den politiken var en framgång – trots många civila offer och den efterföljande Iran-Contras-skandalen om vapen i utbyte mot gisslan.”

De USA-ledda sekteristiska dödspatrullerna har blivit den främsta dödsmaskinen i Irak, de överträffar till och med den amerikanska militära apparaten, ökänd för sin förmåga till slakt i industriell skala. Det är ingen hemlighet i Bagdad att den amerikanska militären regelmässigt sätter upp avspärrningar runt motståndsfickor, till exempel området al-Adhamiyah i Bagdad. Genom kontrollstationerna släpper de igenom den ”irakiska polisen” och ”irakisk armépersonal”, som kommer maskerade i svarta rånarluvor, och låter dem kidnappa och döda där.
Följaktligen är nästan hela Bagdad och en stor del av Irak nu segregerade områden. Baksidan är att våldet i huvudstaden har fortsatt så länge, nu när bildandet av dödspatrullerna är inne i sitt slutskede och fragmenteringen av befolkningen är närapå fullbordad.

Den i Bagdad bosatte, pensionerade generalen Waleed al-Ubaidy sade till min irakiska kollega nyligen: ”Jag skulle gärna vilja hålla med om att våldet i Irak har minskat och att allt är frid och fröjd, men sanningen är långt bittrare. Allt som hänt är en dramatisk förändring av den demografiska kartan av Irak.” Bagdad är i dag en delad stad.
Ahmad Ali, lokförare från en av Bagdads kommuner, berättade för min kollega Ali al-Fadhily: ”Bagdad har förvandlats till två städer, många stadsområden och kvarter. Först och främst finns ett shiamuslimskt och ett sunnimuslimskt Bagdad. Vardera är uppdelat i små stadslika tårtbitar befolkade av alla de hundratusentals som blivit tvingade att lämna sina hem”.
Al-Adhamiyah, på Russafa-sidan av floden Tigris, är i dag fullständigt sunnimuslimskt. De andra områdena är alla shiamuslimska. På al-Karka-sidan om floden är det rent sunnimuslimskt förutom Shula, Hurriya och små remsor av Aamil som domineras av shiamuslimska miliser.
Utan att vara förtrogna med USA:s ränksmiderier skyller irakier i Bagdad det sekteristiska dödandet på den irakiska polisen och armén och undrar varför USA:s militär gör så lite eller inget alls för att stoppa dem. ”Amerikanerna ber premiärminister Nouri al Maliki att stoppa det sekteristiska dödandet fullt medvetna om att hans ministrar beordrar sekteristisk rensning”, säger Mahmood Farhan från Muslim Scholars Association, en ledande sunnimuslimsk organisation.

Ett mer aktuellt uttryck för den amerikanska splittrande strategin är ”förvärvet” av medlemmar tillhörande det framför allt sunnimuslimska motståndsfästet i Bagdad och i provinsen al-Anbar, som täcker en tredjedel av Iraks yta. Utbetalningar som gjorts av USA:s militär till samarbetsvilliga stamöverhuvuden uppgår redan till 17 miljoner dollar. Pengarna överförs direkt i händerna på de stridande, som i många fall varit inbegripna i attentat mot ockupationsmakten mindre än två veckor tidigare. De stridande betalas 300 dollar i månaden för att patrullera sina områden, särskilt försvara dem mot utländska legotrupper. I dag kallar militären dessa mannar för ”ansvarstagande lokala medborgare”, en ”uppvaknande styrka” eller helt enkelt ”volontärer”.
Man kan säkert hävda att våldet i Irak för tillfället minskat. ”De där amerikanerna trodde att de skulle minska motståndsattentaten genom att dela upp Iraks folk i sekter och stammar”, noterade en trettiotvåårig man från Ramadi som under anonymitetsskydd talade med al-Fadhily. ”De vet att de sjunker djupare ned i flygsanden, men samarbetsmännen spelar ett spratt med amerikanerna just nu och kommer i slutändan att använda den strategin mot dem”. I slutet av november 2007 hade amerikansk militär upptagit 77.000 sådana krigare på sina avlöningslistor och hoppas kunna lägga till ytterligare 10.000. Av dem är 82 procent sunnimuslimer.
Låt oss nu, i ljuset av dessa fakta, återvända till den stora frågan: Kommer Irak att sjunka djupare ned i en sekteristisk mardröm om ockupationen upphör?
En indikator på hur saker och ting sannolikt kommer att utvecklas när de utländska styrkornas ger sig av, är Basra i den sydöstra delen av landet. I början av december lämnade 500 brittiska soldater ett av Saddam Husseins palats i hjärtat av staden och slutade genomföra regelmässiga fotpatrulleringar. Enligt brittisk militär har den allmänna våldsnivån i staden minskat med 90 procent sedan dess.

Om det här ska tas som en garanti för att det sekteristiska våldet kommer att minska som en följd av att ockupationsarméerna ger sig av kan vi låta vara osagt, men det bevisar att när den viktigaste orsaken till våldet, den sekteristiska missämjan, instabiliteten och kaoset avlägsnas från den irakiska ekvationen, kommer situationen med nödvändighet att snabbt förbättras.
Ska vi fortfarande tro att ockupationen håller Irak samman?

Veckobrev 17 maj, 2025

Eurovision ger Israels krig en glittrig kuliss

Israel deltar med låten ”A new day will rise” – men vilken morgondag ges palestinierna i Gaza? Foto: Martin Meissner/AP.

Såg du Mello i går?

Det var dags för Eurovision-semifinal i schweiziska Basel – och Israels bidrag gick vidare till final. Låten heter ”A New Day Will Rise” och framfördes av Yuval Raphael, som själv överlevde Hamas terrordåd mot musikfestivalen Nova den 7 oktober. En stark berättelse, och balladens budskap – precis som fjolårets ”October Rain” – är en vag bearbetning av traumat, komplett med vattenfall, stråkar och tonartshöjning.

Kritiken mot att Israels låtar är för politiska är i grunden missriktad. Självklart ska musiken få ta sig an nationell sorg – vad ska den annars vara till för? Snarare hade mer substans kunnat lyfta det som annars mest är ett glittrigt jippo.

Problemet ligger någon helt annanstans.

Israel är just nu mitt i en katastrofal krigsinsats. Över 53 000 palestinier har dödats. 90 procent har tvingats på flykt. Landet blockerar mat- och hjälpsändningar till en svältande befolkning. Bara i går dödades över 100 personer i ett flyganfall.

Det är en massaker som världen ser – men låter pågå.

Samtidigt deltar Israel i Eurovision som om inget har hänt. Ryssland kastades däremot ut ur tävlingen 2022, med hänvisning till kriget i Ukraina. Då hette det från arrangörerna: ”Beslutet återspeglar oro för att deltagandet av ett ryskt bidrag skulle äventyra tävlingens rykte.”

Varför gäller inte samma princip nu?

Inte sällan sägs att tävlingen inte ska politiseras, men president Isaac Herzog har själv kallat Israels Eurovision-medverkan för ett viktigt inslag i landets ”offentliga diplomati”. Att delta är ett uttalande, sade han – ett sätt att trotsa dem som vill ”driva bort oss från varje scen.”

Samma Herzog har också sagt att ”ett helt folk där ute är ansvarigt” – i direkt referens till palestinierna i Gaza. Det är ett uttalande som legitimerar kollektiv bestraffning, och därmed också det vi i dag ser: död, hunger, förödelse.

Gårdagens scen var alltså inte neutral. Det var en välregisserad propagandabild – mitt i ett krig. Ett försök att visa världen ett land som sjunger om gemenskap och en ny dag, medan två miljoner människor lider under bomberna.

Israel borde inte ha fått tävla i kväll. Och Eurovision – ni är hycklare.

Kultur 17 maj, 2025

Från vardagsmöbel till tortyrredskap

Under 14 år samlade Ida Börjel in berättelser från Palestina och Israel. Foto:

Hur många av rösterna på Ida Börjels 14-åriga inspelningar har hunnit tystats av Israels bomber? ”Röd anemon” är ett fysiskt bevis på vikten av att fortsätta tala med varandra.

En grupp poeter från norr reser till Palestina för att möta andra poeter i ett feministiskt översättningsprojekt. En av dem har en diktafon, och fjorton år efter resan omarbetas insamlat samtal och sorl till dokumentärdikt. Det är premissen för Röd anemon, Ida Börjels senaste diktverk.

Poeterna skämtar, tjafsar, dricker vin och talar ingående om poesi och politik. Om poetiska språkdräkter, om kvinnans situation, om samhällets organisering, om de stora mästarna Fadwa Tuqan och Mahmoud Darwish, om släktskap mellan ord, om frihetens betydelse, om lämpligheten i att ha en hbtq-sektion i en tidskrift och om Sverigedemokraternas frammarsch – bland annat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 16 maj, 2025

V röstar ja till lag om förolämpning: ”Tror vi hamnat rätt”

En dialogpolis vid en manifestation av Extinction Rebellion i centrala Stockholm. Foto: Lars Schröder / TT.

Vänsterpartisten Gudrun Nordborg röstade ja till lagen förolämpning mot tjänsteman. Miljöpartiet säger nej – men tjänstemannafacken vill att ännu fler omfattas.

– Det är varken en självklar eller enkel fråga, och vi har diskuterat den i flera olika sittningar. Det är en avvägning mellan att skydda en viss grupp, och vilka risker det innebär, säger Gudrun Nordborg, rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

– Vi tror att vi har hamnat på rätt sida.

Hon valde i torsdags att rösta ja till propositionen ”Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier” i justitieutskottet. Av de åtta partierna opponerade sig enbart Miljöpartiet. Tisdagen den 20 maj sker debatten och voteringen i riksdagen.

Under rubriken döljer sig ett återinförande av det nygamla brottet ***förolämpning mot tjänsteman***, som avskaffades 1976 men nu återigen står på agendan. Den som ”riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende” mot en statligt anställd tjänsteman, i syfte att ”kränka dennes självkänsla eller värdighet”, ska kunna få fängelse i upp till sex månader, om brottet bedöms grovt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 16 maj, 2025

Boxarkillarna i Judehusets källare väckte respekt

Ricki Neuman utanför ”Judehuset”. Mitt emot låg Sunnerdahlska huset. Foto: Paulina Sokolow.

I sökandet efter sin mammas historia fann journalisten Ricki Neuman den svensk-judiska arbetarklassen från Östeuropa. Den skulle stuvas undan och försvenskas.

Min mamma berättade nyligen att deras migrantkrets brukade kalla min uppväxtort, Saltsjö-Boo, för ”Salcie-Boo”. Både för att det var så det lät när de polsktalande skulle försöka få grepp om svenskans alla sje-ljud, men också på skämt. Salcie är smeknamn för Sara på jiddisch, vilket skulle syfta på att många polska judar bosatt sig i den då nyaste etappen av Stockholms miljonprogram. Men något ghetto var det aldrig. Så många var vi inte.

Något som däremot är en unik bit judisk gemenskap är berättelsen om Judehuset, ett stort gult bostadshus på Klippgatan 19 på Söders höjder i Stockholm. I dagens öron låter det snudd på makabert, men åren mellan 1913 och en bit in på 1900-talet bodde här nyanlända mindre bemedlade judiska fattiglappar som flyttat i en jämn ström från Östeuropa från mitten av 1800-talet och framåt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 16 maj, 2025

Låt påvens ord skynda på Medins frigivning

På sin första presskonferens talade Leo XIV om fängslade journalister och beskrev pressfriheten som en ”dyrbar gåva”. Foto: Domenico Stinellis/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Några ord på den nyvalde katolske påven Leo XIV:s första presskonferens, inför 6 000 närvarande journalister, fick mig att spetsa öronen och bli varm i hjärtat. Äntligen står en kyrklig ledare tydligt upp för oskyldigt fängslade journalister som bara gör sitt arbete.

”Lidandet hos dessa fängslade journalister utmanar nationernas och det internationella samfundets samveten och uppmanar oss alla att värna om de dyrbara gåvorna yttrandefrihet och pressfrihet”, sade han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 15 maj, 2025

En kvinna sörjer Uruguays tidigare presidenten Jose Mujica, som jordfästes i huvudstaden Montevideo under onsdagen den 14 maj. Foto: Santiago Mazzarovich/AP/TT.

Få politiker har speglat den latinamerikanska vänsterns historia som José ”Pepe” Mujica. Och ingen annan har gjort det på ett mer sympatiskt sätt. Hans död i cancer i tisdags kväll, kort innan han skulle ha fyllt 90, är slutet på en era.

Efter uppväxten i en familj i lägre medelklassen drogs Mujica tidigt in i politiken. Som så många andra unga på 60-talet ifrågasatte han snart det traditionella gnetandet i partipolitiken. Likt andra unga latinamerikanska revolutionärer drogs de till idén om att en gerilla får mer gjort.

I Uruguay hade man dock ett problem. Det finns varken berg eller skogar att gömma sig i. Men ”Tupamaros”, som rörelsen kom att kallas efter den revolutionära inkahövdingen Túpac Amaru, satte sig för att göra vad ingen hittills prövat: en stadsgerilla. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 15 maj, 2025

Fredshetsarna verkar törsta efter mer krig

Utan en regelbaserad världsordning kan stormakterna ta sig för exakt vad de vill, skriver debattören. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Ukraina-Solidaritet ser som en av våra uppgifter att ta politisk strid mot de små grupperingar som påstår sig tillhöra vänstern, men som aldrig har klarat av att ta tydlig ställning för Ukrainas försvar.
Ofta sker det med pacifistiska argument som hämtats direkt från den ryska propagandan, till exempel i det upprop som 105 debattörer publicerade i Aftonbladet den 19 april.

De hävdar att Sverige och övriga länder i Europa inte behöver oroa sig för Ryssland. I stället för att rusta upp försvaret vill man använda vad man kallar ”strategisk empati” – att visa förståelse för Putins perspektiv och ryska intressen.

Det har kommit många bra svar på de 105:s upprop, men en viktig aspekt har inte uppmärksammats tillräckligt. I början av uppropet avvisar man helt ”försvar av den så kallade ’regelbaserade ordningen’”. De skriver: ”Denna ordning är ingen fredlig ordning, utan en konstruktion som utvecklats av västvärlden under USA:s ledning, med syftet att säkra västvärldens dominans och livsstil.”

När man talar om den regelbaserade världsordningen i samband med kriget mot Ukraina handlar det i första hand om respekt för internationellt erkända gränser mellan länder, och att det inte är tillåtet att annektera ett annat lands territorium.

När uppropet underkänner denna ordning, så innebär det indirekt att de ger sitt stöd åt Rysslands annektering av Krym 2014, och inte heller motsätter sig Rysslands strävan att annektera de fyra östliga ukrainska provinser som Putin påstår för evigt kommer att vara en del av Ryssland.

Vad har de att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin?

1994 förband sig Ryssland att respektera och försvara Ukrainas dåvarande gränser i och med Budapestavtalet, som slöts i samband med att landet överlämnade sina gamla sovjetiska kärnvapen till Ryssland. Men sådant spelar uppenbarligen ingen roll enligt de 105. Det är fritt fram för Ryssland att när Putin behagar ignorera ingångna avtal och att invadera nya länder.

Det som faktiskt gör detta ännu mer uppseendeväckande när de 105 vill kasta den regelbaserade världsordningen på soptippen, är att USA nyligen har fått en ny president som pratar om att annektera Panamakanalen, Kanada, Grönland och Gaza. Om Trump gör allvar av planerna undrar jag om de 105 glatt kommer att acceptera även detta. Eller gäller deras strategiska empati enbart Putin och Ryssland?

Uppropet har undertecknats av en lång rad akademiker, flera med vänsterprofil. Här finns även två pensionerade biskopar. Här finns Svenska Freds förra ordförande och några så kallade fredsforskare – som alltså verkar tycka att stormakterna kan invadera sina grannländer när de så önskar.

Det vore intressant att veta hur många av undertecknarna som förstått konsekvenserna av vad de satt sitt namn under. Ett par av dem har sagt att de inte håller med om allt i uppropet, men att det viktigaste är att ta ställning mot upprustningen av Sverige och Europa.

Detta trots att nästan ingen längre tror på att USA kommer att gripa in till Europas försvar om Ryssland attackerar oss. Redan för ett år sedan sade Trump ordagrant att han uppmuntrar Ryssland att göra vad i helvete de önskar med de europeiska Natoländer som inte till fullo uppfyller kraven på försvarsbudgetarnas storlek.

De 105 säger ingenting om hur Ukraina ska överleva som nation om USA ställer sig på Putins sida. Och inget om vad som ytterst ligger bakom de ryska försöken att erövra Ukraina. Man skriver: ”Det innebär inte att Rysslands agerande kan tolkas som ett hot mot hela Europa.”

Med andra ord ska vi lita på att Ryssland väljer ett annat offer än Sverige nästa gång. Tur för oss i Sverige att Finland och Baltikum ligger emellan – än så länge.

Vad har de 105 att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin? Även om de är helt emot satsningar på det svenska försvaret så finns det ju annat de hade kunnat ta ställning för. Exempelvis att använda de 300 miljarder dollar i beslagtagna, frusna ryska tillgångar som finns i Väst till stöd för Ukraina. Eller att stoppa de hundratals fartyg i den ryska skuggflottan som gör att Ryssland kan fortsätta sälja sin olja till världen. Fartyg som dessutom är i så dåligt skick att de utgör en gigantisk miljöfara, framför allt i Östersjön.

Läs mer

Frågar ni mig så är det de 105 undertecknarna och deras upprop som hör hemma på soptippen – tillsammans med den ryska skuggflottan! Och inte den regelbaserade världsordningen, den som Ukraina försvarar. Och som därmed försvarar även Sveriges fred och frihet.

Slava Ukraini.

Tal vid Nordic Ukraine Forums manifestation på Norrmalmstorg den 11 maj.

Kommentar 15 maj, 2025

Nooshi Dadgostar (V), Amanda Lind (MP) och Magdalena Andersson (S) efter partiledardebatten i Agenda i Sveriges television, oktober 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Så som partierna på vänsterkanten beter sig är det tur att de spelar mindre roll än vad vi tror. Att förändra samhället handlar inte om att vinna val, skriver Niklas Altermark.

Avhopp, uteslutningar och ständiga skandaler. Såsom partierna på vänsterkanten beter sig lär Tidögänget gnugga händerna.

När valkampanjen drar igång om ett drygt år kommer det heta att vänstern inte är regeringsduglig. När Vänsterpartiets ledning sedan försöker bevisa motsatsen så kommer en högljudd intern opposition att kräva Nooshis huvud på ett fat. Allt enligt ett väl etablerat mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

Syndikalister i Uppsala splittras kring sexköp

Syndikalistflaggor vid en demonstration i Köpenhamn. Foto: Wikimedia Commons.

Vid helgens årsmöte valde Uppsala LS, en lokal sektion av SAC, att ställa sig bakom en ”total avkriminalisering” av sexarbete. Efter beslutet har flera medlemmar begärt utträde ur den syndikalistiska fackföreningen.

Sexköp ska avkriminaliseras. Det tog fackförbundet SAC:s lokalsektion i Uppsala ställning för vid ett årsmöte i söndags. Motionen beskriver det som ”en självklar moralisk och facklig ställning att vara för den totala avkriminaliseringen av sexarbete”, och hänvisar till rapporter från FN och Amnesty.

– Med avkriminalisering, som finns i Nya Zealand och Belgien, har arbetarna makten. De kan jobba för sig själva och bestämma vad de vill göra, säger Candy Fox, avgående medlem av styrelsen i Uppsala LS, till Flamman.

Hon är författare till motionen, som bland annat anför att kriminaliseringen av kunder leder till ökad övervakning av sexarbetare, samt att de blir av med inkomstmöjligheter. Motionen lyfter avkriminaliseringen i Belgien och Nya Zealand som positiva exempel, bland annat då en sexarbetare i det senare fallet kunnat dra sin arbetsgivare inför domstol för sexuella trakasserier.

Hon säger att skillnaden mot legalisering är att avkriminalisering inte innebär samma restriktiva former av reglering.

– I länder där man legaliserat, som Tyskland, så har det lett till regleringar runt tillstånd för sexarbete, vilket ökar makten för arbetsköpare som sitter på kapitalet. Där behöver man kapital och administrativ ork att hantera dessa regelverk, vilket vidhåller maktstrukturen mellan arbetarna och deras chefer.

Enligt förslaget väljer man att ta ”principiell ställning emot den så kallade svenska modellen och emot alla former av kriminalisering av sexarbete inklusive av kunderna och aktiviteter som utförs av tredje part”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

KD-toppar bjöd in bosättarlobbyist till riksdagen

Eugene Kontorovich (mitten) på plats i riksdagen. Foto: Skärmdump.

I veckan bjöd KD-politiker från riksdagens svensk-israeliska vänskapsgrupp in en bosättarkopplad jurist och lobbyist till riksdagen – för att diskutera ”heta ämnen” som ”ICC:s korruption”. ”Ytterst bedrövligt”, kommenterar Håkan Svenneling (V).

”Härligt möte i den svenska riksdagen idag med ett dussin lagstiftare, där vi diskuterade ’legaliteten i belägring’, korruptionen i ICC, och andra heta ämnen inom internationell rätt”, skriver Eugene Kontorovich på X den 13 maj. 

Bilden är från ett mötesrum i riksdagen – och runt honom står flera i Kristdemokraternas riksdagsgrupp. På en annan bild skakar han hand med sverigedemokraten Rasmus Giertz, som motionerat om svensk vapenexport till Israel, och nämner Rashid Farivar (SD) som en annan medlem i ”Sveriges största pro-israeliska parti”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr