Den första delen av Soderberghs två filmer Che – Argentinaren utspelas under tiden från 1955 till 1959 med inklippta inslag från Ches framträdande i FN:s generalförsamling 1964, där han redogör utan omsvep för sin syn på USA:s imperialistiska maktutövning och vad det innebär för världens fattiga länder.

Den argentinskfödde läkaren Ernesto Guevara och Fidel Castro träffas i Mexiko och beger sig till Kuba i en skranglig båt med 80 gerillamän ombord. De ska störta den USA-stödda diktatorn Batista. I resten av filmen får vi se hur kriget fortlöper fram till segern 1959 då Che och Fidel triumfartat marscherar in i Havanna till folkets jubel.

Fokus läggs helt naturligt på Che som ledare och krigare. Visst var han en storslagen karaktär! Med sin envisa astma som följeslagare kämpar han beslutsamt mot regeringssoldaterna i den farliga och oländiga terrängen.

Han predikar moral lika mycket som krigsstrategi. Hans soldater får lova att aldrig lämna en skadad kamrat, att aldrig stjäla eller på annat sätt förnedra folket. Bondpojkar som går med i gerillan måste acceptera att använda vilotid till att lära sig läsa och räkna. Han är ”sträng men rättvis”. Hans höga ideal och stränga moral gör honom oumbärlig för Fidel.
Det är rejält spännande att följa kampen fram till segern, en kamp som i förstone kan tyckas totalt omöjlig med den lilla skaran gerillasoldater, en del helt ovana vid att bära vapen. Många dör och de gånger man får se Che när han underrättas om en väns död, blir han bara tyst en liten stund, går avsides och ser tomt framför sig innan han återgår till konkreta krigsförberedelser. Mycket av hans tid går åt till att bota sjukdomar och ta hand om skador, inte bara hos sina egna utan också hos de bondefamiljer de möter.

Att Che med sin bakgrund och sin fasta tro på revolutionen stod bakom mycket av det som senare infördes på Kuba, såsom alfabetisering och fri sjukvård, kanske vi får se i del två.