Inrikes/Nyheter 09 december, 2019

Strejken som förändrade Sverige

Måndagen den nionde december markerar 50-årsdagen för den vilda gruvstrejken 1969. Flamman reste till Malmfälten och besökte födelse-­­ platsen för en av den svenska historiens viktigaste arbetskonflikter.

”De vet efter 57 dagars strejk att den obrottsliga enhet som präglat hela strejken utgör en styrka som inte går att betvinga.”
Orden är hämtade från Norrskenflammans första­sida, den fjärde februari 1970. Den vilda strejken inom LKAB har precis avslutats och gruvarbetarna i Kiruna, Malmberget och Svappavaara har återgått till sina arbeten.

En skälvning som så småningom skulle lyfta hela locket på den svenska arbetsmarknadspolitiken, den fackliga organiseringen och arbetarnas relation till sina förbund. Strejk efter strejk i hela landet skulle komma att utlysas och mynna ut i att 70-talets lagar som LAS och MBL instiftas till arbetstagarnas fördel.

Arbetsrätten på frammarsch i ett Sverige som fick en allt mer välmående medelklass, medan arbetarklassen fortfarande pressades i effektiviseringens namn.

Allt började med att 35 gruvarbetare lade ifrån sig arbetet den nionde december för femtio år sedan.

Klockan är tre, det är mörkt i Svappavaara. Bakom stängslen till statliga LKAB:s gruva lyser reflexerna på gruvarbetarnas varseloveraller i bilens strålkastarljus. De kommer ut ur manskapshuset, en låg, röd byggnad där omklädningsrummen är belägna.

– Det var där det började, pekar Reino Niemi från sin plats i bilen.

Han vänder bilen och kör hemåt, några minuter därifrån, förbi de ödelagda tvåvåningshusen uppe på Solbacken till hans eget hus på kullen bredvid. Tomten lottades ut av kommunen för dryga 40 år sedan, han hade tur. Från köksbordet glittrar gruvans ljus i eftermiddagsmörkret utanför fönstret.

Reino Niemi är född och uppvuxen här, i Svappavaara. Till gruvan kom han 1966, där både hans far och bror arbetade. Då var han 22 år, nu ska han snart fylla 76.

– När jag började var man välkommen. Så blev det sämre och sämre och till sist var vi inte betraktade som människor längre, utan maskiner. Skulle slå rekord efter rekord och lönen blev sämre.

Särskilt illa ställt var det i Svappavaara, där lönerna var lägre än i gruvan i Kiruna, trots att produktionen var högre. Reino Niemi berättar om hur man i bänkarna där arbetarna satt och rastade slog in spikar med avslagna spikhuvuden. På många håll saknades varmvatten och arbetsmiljön föranledde olyckor och dödsfall. Avsaknad av adekvat utbildning för de anställda i kombination med tidspress och kontroller skapade en stor frustration i leden.

– Vår ingenjör stod uppe på backen på marknivån och spana bak i skuten med en klocka i handen, om någon fikade för länge då hoppade han på cykeln och trampade ned mot gruvan och skällde åt helvete. Vi var övervakade hela tiden. Det var inget roligt.

LKAB blev helstatligt 1957, en förändring som till synes var en förbättring för gruvarbetarna – ett statligt övertagande borde ju innebära förbättring i arbetsvillkoren.

Men under envoyé Arne S. Lundberg, verkställande direktör vid LKAB, importerades strategier för företagsstyrning från USA som präglades av effektivisering på bekostnad av arbetsmiljö.

När jag kom in i verkstaden satt det redan några, så då gjorde jag också det. Klockan sex brukade vi köra ut truckarna. Men det gjorde vi inte, och klockan blev över sex

De 31 teserna infördes, en teknokratisk styrning om total lojalitet mot överordnade, tillsammans med det ökända UMS-systemet för tidseffektivisering och kontroll; Universal Maintenance Standards. Eller Ultra Modernt Slaveri och Utan Mat i Skåpet, som gruvarbetarna själva kallade det.

– När du gick till toaletten skrev de, varenda steg du tog, om du hämtade en mutter. Allt skrevs upp. Det var hemskt irriterande. Jag körde grävmaskin när det kom två gubbar med klocka och anteckningsblock och sa sätt igång och gräv, då satte jag ned skopan och låtsades att det var hårt i berget, riktigt segt, berättar Reino Niemi.

Ackordsystemen innebar att ju bättre de producerade, desto sämre tjänade de.

– Ja, du. Det var helt uppåt väggarna.

Men trots en allt sämre arbetssituation saknades det fackliga stödet. Gruvarbetarförbundet styrdes allt mer centralt från Stockholm och styrelsen hade ingen förståelse eller insyn i arbetet i gruvorna norr om polcirkeln. När förbundsrepresentanter den första helgen i december 1969 åkte ned för förhandlingar med LKAB resulterade det i sänkta ackord.
Det blev gnistan.

På tisdagsmorgonen den nionde december gick Reino Niemis kollega Hugo Olofsson från gång till gång i omklädningsrummet och sa: ”nu pojkar, nu går vi till truckverkstaden genom kulverten och stämplar in, och sedan sätter vi oss.”

– När jag kom in i verkstaden satt det redan några, så då gjorde jag också det. Klockan sex brukade vi köra ut truckarna. Men det gjorde vi inte, och klockan blev över sex.

Reino Niemi blev på så vis en av de 35 arbetare som inledde den vilda strejken i Malmfälten en kall morgon för femtio år sedan. Han sprider ut gamla tidningsklipp på köksbordet och pekar ut männen på bilderna där de satt på verkstadsgolvet.

Förman efter förman kom in till dem och förmanade dem att börja arbeta, men fick vända med svansen mellan benen.
– När vår fackföreningsordförande kom hotade han med lock-out och att gruvan skulle sättas i malpåse. Men ingen brydde sig om stackarn. Jag har inte sett han sen han stängde den dörren bakom sig.

Och ryktet om strejken spred sig bland arbetarna i gruvorna.

– En truckreparatör kom och frågade ”varför har ni inte kört ut truckarna, klockan är över sex?” Efter ett tag strejkade de också. Sen gick bulkverkstaden ut i strejk. Sen mekverkstaden. Så stängde personalen på primärkrossen igen och anslöt sig också, och så var det ingen mer malmkörning. Sen hela Kiruna. Och sen hela Malmberget. Då var man trygg, säger Reino Niemi.

4 800 gruvarbetare lade inom loppet av några dagar ned arbetet och satte sig ned i sympatistrejk. Därefter kom också stora delar av först lokalsamhället, sedan hela landet, att ordna demonstrationer, uttala stöd och samla in pengar. Präster, hustrur, kulturarbetare, institutioner och organisationer ställde sig bakom gruvarbetarna.

Ungefär 6 miljoner samlades in till strejkkassan och utgjorde på så vis ett ekonomiskt underlag för arbetarna som under strejkens 57 dagar gick utan lön. LO:s dåvarande ordförande Arne Geijer tog avstånd från strejken, från Gruvarbetarförbundet kom inte en krona.

– Jag hade nyss köpt en ny Citroen och tänkte att den hämtar de upp. Men han som jag köpte bilen av ringde upp och sa att jag inte behövde betala så länge det var strejk, och samma var det med HSB, många behövde inte betala hyran. Det var inte svårt att strejka. Enigheten var total.

Reino Niemi dricker kaffe i den röda muggen. Han är och har alltid varit kommunist, det råder det inga tvivel om. Han drar upp tröjan och visar överarmen, där har han Che Guevara tatuerad.

Efter 57 år i LKAB:s tjänst gick han i förtidspension 2001. Han säger att han trivts bra efter strejken, i alla år har han varit nöjd med sin arbetsgivare och sitt jobb. Men nu tycker han att tiden är en annan. På frågan om han tror att det skulle kunna hända igen är svaret ett blankt nej.

– Aldrig. Kanske en-två dagars strejk. Men det finns inte sån enighet längre, säger han.

De tre malmkropparna under Svappaavaras gruvor ringlar sig under marken. Fyra mil därifrån finns en av de största fyndigheterna i hela världen; malmkroppen under berget Kiirunavaara, nästan 2 miljarder år gammal, fyra kilometer lång och 80 meter bred. Hur djupt den sträcker sig vet man inte riktigt, men dryga två kilometer. År efter år har man kontinuerligt arbetat sig djupare ned i den stora kroppen i berget. En viss oro över att malmen inte kommer att räcka till har lett till prospekteringar runtom i Norrbotten.

2004 upptäcktes sprickbildningar i marken, sprickor som kommer att påverka vattentillförsel och avloppssystem. Ett omfattande projekt flyttar nu hela centrala Kiruna för att fortsätta kunna bryta malm i den allt djupare gruvan.

På andra håll rasar det på annat vis. I Malmberget växer gropen och stängslet som omgärdar den för varje dag. Här går malmen under jorden i flera ådror, och gruvan är av annan karaktär. Därför rasar det på annat vis och konsekvenserna har lett till att ett helt samhälle ska flyttas. Hus, simhallar och affärer ges plats i nya områden.

Hela bostäder lyfts upp från sina platser där de stått i decennier och skjutsas iväg. En kyrko­gård, som ännu hålls i schack av kommunen vet man ännu inte vad man ska göra av. Där ligger många gruvarbetare begravna.

De boende flyttas till helt nybyggda områden, men där gatorna ges samma namn som de gamla hade. Bara nya platser. Gällivare ska förtätas, och överallt i centrum pågår bygget.

Arbetsmiljö och månads­löner är bra idag. Men man kan inte skriva avtal om solidaritet, och det är den viktigaste frågan. Hur kan sånt som jag upplever försvinna? Det kanske är översatt i nånting annat. Jag tror att det innerst inne finns hos varje människa en naturlig solidaritet. Och när det går till en viss gräns, som det gjorde i strejken, då är man ett flockdjur

Ove Haarala kommer gående mot tågstationen. Han stannar upp vid en bekant innan han hälsar. Dagen är ljus av snö, temperaturen ligger runt femton minus. Inte så farligt, tycker Ove Haarala. Han gillar snön och kylan.

– Det är ingen flytt. Det är en tvångsdeportering, en mänsklig tragedi. Jag vill påstå att många blir sjuka av det, säger han. Själv bodde han i Malmberget i fyrtio år, innan han flyttade in i det hus i närliggande Koskullskulle där han själv föddes på köksgolvet, en vinter 1939.

Hit kom strejken den tolfte december 1969, spridd som en löpeld. Ove Haarala, då 31 år, var lastare och arbetade i den så kallade fronten. Under jord hade man bättre betalt, och slapp UMS-systemet. När han skulle ta ut en maskin på service såg han att alla satt ned där uppe. Tillbaka under jord ropade han till de andra att det strejkades där uppe.

– Ja, då satte sig alla på en gång. Inte för att vi hade dålig lön, utan för solidariteten. Vi kunde inte fortsätta jobba, det var som att det satt i ryggraden. Inget att fundera på. Sen följde 57 dagar och lika många förhandlingsdagar efter det.

Ove Haarala öppnar dörren till Vänsterpartiets lokaler på Postgatan. Medlem i partiet sedan 1969 och fostrad i organisering. Inte av föräldrarna, men år av föreningsarbete, i Demokratisk Ungdom (Ung vänsters dåvarande motsvarighet), idrottsföreningar, som skyddsombud, 40 år i kommunfullmäktige, Gruvfyran – Malmbergets gruvarbetarförbunds lokala klubb – och så småningom kommunalråd. Personalnämnder, otaliga kommittéer och styrelser. Under ett av hans mest hektiska år hade han 400 möten.

– Tack vare strejken och partiet har man varit med om så in i helvete mycket. Tagit med pengar till Wales under strejken 84. De visste ju inte ens var Sverige fanns på kartan och den lilla biografengelska jag kunde funkade ju inte, jag begrep var tredje ord. Men det var i solidaritet man gjorde det.

Ove Haarala började som springschas i LKAB på Malmbergets centralförråd. På den tiden satt lappar uppsatta överallt; ”Bli inte hoppjerka”, undertecknat LO. 1955 började han i gruvskolan, 39 år i sitt liv har han spenderat arbetsdagarna under jord. Bland arbetskamraterna utsågs han ofta till att få uppdrag och förtroende att föra arbetarnas talan.

– Jag hade inte den respekten mot överordnade som gamla gruvisar hade, fast de var stora som hus. De var så nedtryckta av gruvfogdar och arbetsledande personal, men det kände inte jag. Jag var förmodligen dum i huvudet, jag begrep inte den där klasskillnaden. Jag accepterade den inte, säger Ove Haarala.

Och just den uppkäftigheten, som han kallar det själv, skulle komma att ge honom en central roll i strejken. För så småningom påbörjades en organisering i gruvorna, kravlistor formulerades och kommittéer bildades. Ture Rantatalo och Elof Luspa var två framträdande röster bland de nio arbetare som valdes att representera Kirunas avdelning. Svappavaara valde ytterligare tre, och i Malmbergets sporthall skulle nio stycken väljas för den sydligare gruvans räkning.

– De skrek åt mig tills jag hoppade ned från handbollsläktaren på golvet och höll på att bryta foten. Jag tänkte varför skriker de så mycket för? Jag uppfattade inte att det var fråga om nominering från presidiet. Men de hade väl spöat mig om jag inte hoppat ned på golvet. Det var som en glasbubbla. Och snabbt blev det att åka till Kiruna och gå ihop med de andra.

Ove Haarala blev inröstad i Malmbergets strejkkommitté och på så vis del i det som senare skulle komma att benämnas som 27-mannadelegationen under strejken. Den bestod av de lokala strejkkommittéerna, ombudsmän och representanter från facket.

Sporthallen i Kiruna hyrdes och arbetare, anhöriga och intresserade samlades under de stora sammanträdena. Ove Haarala förde som pressombudsman gruvarbetarnas talan i tidningarna.

– Det är det finaste uppdrag jag fått i hela mitt liv. Kommunalråd blaha blaha. Den där underbara spontaniteten, hur de höll på att skrika ihjäl sig i sporthallen. Det var så många proffs med där, man lärde sig oerhört mycket. Inte behövde man en facklig kurs efter det.

LKAB vägrade förhandling om inte arbetet återupptogs, men strejken fortlöpte. På ett av de första mötena mellan 27-mannadelegationen och LKAB satt LO:s andre ordförande Kurt Nordgren tyst under hela mötet tills han efter en och en halv timme begär ordet och vänder sig mot LKAB:s Arne Lundberg.

– ”Du Arne”, sa han, ”á la bonne heure”. Sen var det slut. Och det är den största lärdom jag fått från strejken. Argumenten, de behövs inte. LKAB tittar på dig och undrar hur många du har bakom dig i den här frågan. Om du har någon bak i ryggen, och motståndaren vet det, vad fan ska du argumentera för? Det är hur stark man är, hur många, det går ut på.

Under hela strejken hade reservlagret av malm kunnat brukas, förlusterna för LKAB hade varit stora, men överkomliga. Narvik, där malmen lastades i hamnen för att transporteras, ringde och erbjöd sig att solidaritetsstrejka i mitten på januari. Men budet blev nej. 27-mannadelegationen präglades av slitningar mellan å ena sidan socialdemokrater som ville förhandla och komma överens med fack och arbetsgivare, och å andra sidan kommunister som ville fortsätta strejken.

När en röstning bland gruvarbetarna genomfördes den första februari blev resultatet 1620 för fortsatt strejk och 1552 för att återgå till arbetet. Inom delegation röstade man också och fick tolv mot tolv. Ture Rantatalo hade utslagsröst och det bestämdes att arbetet till slut skulle återupptas.

Efter 57 dagar, den tredje februari, var strejken slutligen över.

– Som jag sa, motståndaren måste veta hur många du har i ryggen. Halva styrkan räcker inte om man ska förhandla. Vi hade nått vägs ände, säger Ove Haarala, som på den tiden röstade för fortsatt strejk, men i dag menar att det nog var bra som det blev.

Lönerna höjdes, månadslön infördes, LKAB gick ur SAF och arbetsmiljön förbättrades, UMS och de 31 teserna togs bort vid sidan av andra åtgärder enligt gruvarbetarnas kravlista.

I Sverige blossade fler och fler strejker upp. Städerskor, skogsarbetare, sömmerskor, hamnarbetare – inom många arbetaryrken blev 70-talet en konflikternas tid. Det skulle så småningom utmynna i en rad reformer, pådrivna av strejker och en stark vänsteropinion. Lagen om styrelserepresentation, Lagen om anställningsskydd, Förtroendemannalagen, Medbestämmandelagen och en ny arbetsmiljölag.

– Det var dåligt med demokratin på många arbetsplatser. Det var nyttigt och bra och en satans läxa. Att Sverige bara vaknade och puffade till, det måste ha pyrt överallt, arbetarklassen i Sverige måste ha varit nedtryckt. I Malmberget var vi inte beroende av MBL, men samhället behövde MBL, säger Ove Haarala och bjuder på kaffe i muggar med Vänsterpartiets tryck på. Utanför fönstret har det blivit mörkt.

Ja, då satte sig alla på en gång. Inte för att vi hade dålig lön, utan för solidariteten. Vi kunde inte fortsätta jobba, det var som att det satt i ryggraden. Inget att fundera på. Sen följde 57 dagar och lika många förhand­lingsdagar efter det

För honom var tiden efter strejken början på ett långt, politiskt engagemang. När han nu ser tillbaka på tiden för femtio år sedan ser han det i kontrast till dagens samhälle, som på många vis är ett annat. Där man i allt lägre utsträckning engagerar sig fackligt och politiskt. Roller som förtroendevald ser Ove Haarala med oro tappa relevans.

– Arbetsmiljö och månadslöner är bra idag. Men man kan inte skriva avtal om solidaritet, och det är den viktigaste frågan. Hur kan sånt som jag upplever försvinna? Det kanske är översatt i nånting annat. Jag tror att det innerst inne finns hos varje människa en naturlig solidaritet. Och när det går till en viss gräns, som det gjorde i strejken, då är man ett flockdjur.

På LKAB i dag finns inga minnesmärken efter strejken. Företaget består i högre grad av arbetskraft från entreprenörer, många börjar och slutar snabbt och företaget har, enligt Ove Haarala, svårt att hitta kompetens. Men samhällena runt gruvorna är fortsatt sammansvetsade med det statliga bolaget. I Kiruna är runt en tredjedel av staden knuten till gruvan, som anställd eller anhörig. Men strejken tycks blekna i det kollektiva minnet.

– Jag har alltid varit stolt för att jobba i LKAB. Alltid. Även om ingenjörerna inte förstår mig alla gånger. Men jag har känt stolthet över att vara gruvarbetare. Inte fan har jag skämts för det. Inte skulle jag vilja haft ett annat jobb heller. Men i dag går jag inte ned i gruvan, skulle aldrig. Jag hör för mycket om osämja, angiveri, skvaller och allt. Det är inte bra.

I den vilda strejken finns ett arv som inte får förloras. Ove Haarala framhåller hur viktigt det är att minnas och ta tillvara på, en skyldighet att föra vidare i släktleden.

– Strejken i malmfälten gjorde nytta både fackligt och arbetsmiljömässigt på andra arbetsplatser. Nu har vi det tunga arbetet att förklara för våra barn och barnbarn vad det innebär. Det får man inte i samhällskunskapen i skolan, men det är en viktig lärdom.

In genom dörren till Vänsterpartiets lokal kommer nuvarande ordförande David Väyrynen i stor mössa. Han är förutom politiskt förtroendevald också poet och gav 2017 ut sin debut Marken, en diktsamling om Malmfälten.

– Jag och Ove, vi har pratat så lite om strejken. Vi har så mycket annat att surra om, det dagspolitiska, säger han.

Men David Väyrynen glömmer inte. För honom är minnet av strejken viktigt, och i högsta grad levande.

– Jag fick frågan för några månader sen om vad som är viktigast med Malmberget och utan att riktigt tänka svarade jag gruvstrejken. Det har betytt mycket för min identitet, som malmbergsbo, som kommunmedborgare, som politiskt intresserad och för mig som skrivande människa.

David Väyrynen berättar att han visade dokumentären om strejken, Kamrater, motståndaren är välorganiserad för andra när han bodde söderut. För att påminna. För att glömskan är farlig. Ove Haarala instämmer.

– Vi har djävulskt med skyldigheter att lära andra. Om man glömmer försvinner människovärdet igen, då har vi ingenting att säga till om alls. Kapitalet går hur långt som helst, arbetskraft kan alltid köpas. Man måste ju lära sig: motståndaren är välorganiserad. Så är det ju, säger Ove Haarala och tar på sig jackan, han ska köra en bekant till sjukhuset.

När han tar adjö sitter David Väyrynen kvar bakom skrivbordet.

– Ja… glömmer vi strejken så är vi utsatta på ett annat sätt. Om det är försämringar i jämlikhet som sker på fem år kan de inte slå ned oss. Men händer det under längre tid, ja då klart det är en annan situation. Tiden gör ju sitt med folk.

Kultur 11 maj, 2025

Venedig var världens första ”House of Glow”

Nicole Kidman tog smalhetsidealet till nivå på Golden globegalan tidigare i år Foto: Jordan Strauss/AP.

Utställningen ”Corpi moderni” ser dagens kroppsmaximering genom den italienska renässansens mästerverk.

Den skimrande huden smiter tajt om skelettet under den vita klänningen. Hon ser övermänskligt transparent ut, nästan som att hon svävar. När Bianca Ingrosso låter sig fotograferas på Ellegalan förstår jag att Sveriges främsta nepobaby har tagit sig till nästa nivå av humanoid. Den enda reklamtavlan som behövs för öppningen av varuhuset House of Glow som ska äga rum några dagar senare.

Idealet för dagen, en kombination av helgonlik anorexi och excesser av hudvård och avancerade kirurgiska ingrepp, är oemotståndligt eftersom vi tycks programmerade att förväxla skönhet med godhet. På denna olymp tävlar inte bara de unga som Ariana Grande eller de koreanska stjärnorna i Blackpink, utan medelålders kvinnor som 62-åriga Demi Moore som syntes på en gala med repsmala armar och Nicole Kidman (56) syns nästan inte längre när hon står i profil.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 11 maj, 2025

Supa, ligga, dö i 30-talets Berlin

Irmgard Keun (1905–1982) var både alkoholiserad och hemlös under perioder. Skrivandet var allt för henne. Foto: Lind & co.

Med en blick för barnperspektivet lyckades Irmgard Keun beskriva erfarenhet av att vara ung på flykt.

I en lägenhet i Berlin sitter en blind man i väntan på att placeras på ett hem för krigsinvalider. Det han vet om världen utanför får han reda på genom sin unga granne Doris. I Konstsilkesflickan från 1932 befinner vi oss i skarven mellan 1920- och 30-tal och Berlin har genomgått drastiska förändringar sedan krigets slut. Jäms med ständiga politiska gatustrider, inflation och fattigdom har staden växt till en glittrande metropol, ett Berlin som den blinde mannen själv aldrig kunnat ta del av. Här finns nu hundratals biografer och storslagna danspalats. Kabaréformatet har förvandlat staden till världens queera centrum, bara för lesbiska finns uppåt 90 barer att välja mellan. På Institutet för sexualvetenskap studerar sexologen Magnus Hirschfeldt människans sexuella liv och genomför den första könsbekröftande operationen. På Romanisches Café trängs författarna, kulturarbetarna och skådespelarna. Det är till den gemenskapen 18-åriga Doris söker sig och tar sig fram med ambitioner och självförtroende. Hon går in på caféet och sveper med blicken, berättar sedan för grannen vad hon sett:

”Den litterära eliten är något enormt flitig med kaffe och schack och prat och en massa andlighet och så, eftersom den inte vill låta sig själv märka att den är lat. Och där är en del flickor som är jättesäkra på sig själva […] de flesta av eliten är alldeles vilda på att få komma ut i tryck.”

På senare tid har många texter återkommit till den här tiden. Nyligen återutgav Modernista Hans Falladas Hur ska det gå för Pinnebergs från 1932 om ett strävsamt par och deras kamp för att behålla värdigheten i en tid av ekonomiskt kaos och Uwe Wittstock satte ljuset på de intellektuellas öden under republikens sista dagar i Februari 33, litteraturens vinter. I ambitionen att fånga det säregna i Berlins beryktade 1920- och tidiga 30-tal i sin samtid har nog ingen kommit närmare än Irmgard Keun. I Konstsilkesflickan från 1931 skriver hon Doris som kommer till Berlin från Köln med drömmen om att slå sig fram inom teatern. Hon är trött på att slita, hon ska bli en stjärna och hon skriver:

”Fast jag tänker inte skriva dagbok, alltså – sånt är ju barnsligt för en ung dam som är arton år fyllda och hur vuxen som helst i alla avseenden. Så jag tänker skriva som om jag beskrev en film, för det är så mitt liv är och kommer att bli mer och mer.”

Doris är urtypen för ”den nya kvinnan”– ung, frigjord och självmedveten, hon jobbar på kontor på dagarna och dansar på nätterna. Men Keun klär också av en Weimarrepublikens vanligaste mytbildningar och beskriver hur kvinnornas frihet begränsas även i den nya tiden: steget till fattigdom är en utebliven lön bort och det säkraste alternativet till hungern är prostitutionen.

Konstsilkesflickan är fortfarande 95 år senare den roman som bäst beskriver livet i Berlin för unga kvinnor under Weimarrepublikens sista år. De stora idéerna och det politiska kaoset anas men Keun släpper aldrig fokuset på huvudpersonen. Drömmarna, slitet, fattigdomen och glamouren lever sida vid sida i Doris värld – i pälsen hon stjäl från en berömd skådespelerska kan arbetarflickan i alla fall klä sig i en känsla av framgång. När pengarna inte räcker till klänningar av silke räcker de i alla fall till konstsilke, en känsla av lyx så god som någon. 

Keun placerar läsaren mitt i Doris virvlande ström av tankar, hennes fasa inför lönearbete och sexuella förbindelser som slutar lika snabbt som de påbörjas. Allt i en för sin tid unik stil som fick kritiker att kalla boken  naiv. Andra, som den briljanta författaren och publicisten Kurt Tucholsky, såg något nytt i Keuns sätt att beskriva sina karaktärers känsloliv och menade att hon skrev på ett ”kvinnligt Heinrich Mann-sätt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 10 maj, 2025

Solidarisk dikt som tappar och fångar

Äpplen har fem rum i sitt kärnhus, precis som antalet delar i Erik Lindman Matas nya bok. Foto: Carla Lomakka.

Erik Lindman Mata föreslår ett möjligheternas skrivande som snarare säger ja än nej och som refererar fritt, nästan utan restriktion.

Hur mycket kan en text kräva av sin läsare? I Erik Lindman Matas nya diktbok Mullvadens kärlek till buffeln stannar jag ofta upp vid den frågan. Första gången det sker är ungefär då dikten relativt okommenterat övergår till att vara ett slags experimentellt klipp- och klistra-, överstryknings-, språkmaterialistisk-, found-poesi av (får man veta i slutet av boken) den marxistiska teoretikern och aktivisten Rosa Luxemburgs fängelsebrev. Låter det svårt? Det var i alla fall just det jag försökte illustrera.

Men textens bortvändhet från läsaren gäller bara för vissa aspekter av boken. När det gäller det som är brännande akut är utsagan glasklar: I slutet av Mullvadens kärlek till buffeln står det att boken är tillägnad Karmel Alaa Walid Hamdan, ett av de tusentals barn som dödats i Gaza sedan den 7 oktober. På ett litterärt plan är dedikationen överflödig. Denna solidaritet står redan inskriven i dikten. För tillsammans med Lindman Matas språkliga driv utgör solidariteten med världens förtryckta bokens fundament.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 10 maj, 2025

Alla förlorar på pajkastning

Under den senaste veckan har flera profilerade vänsterpartister riktat kritik mot partiledningen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Mycket har sagts från många håll om de senaste dagarnas händelser inom Vänsterpartiet, där Lorena Delgado Varas uppmanades av partistyrelsen att lämna sina uppdrag.

Vissa anser att man blåser upp en fråga om en individ till orimliga proportioner. Andra anser att partiledningens agerande är symboliskt för ett mer långsiktigt mönster kring hur man förhåller sig till partiets medlemmar och mål.

Jag anser att händelserna de senaste dagarna bevisar att det finns en stor och högst problematisk motsättning inom partiet.

Enligt mig är de som tror att splittring är en lösning att betrakta som svikare, som inte har rätt inställning till Vänsterpartiet. Men jag anser också att partistyrelsen gör sig skyldiga till ett svek när de vägrar att förhålla sig konstruktivt till motsättningen och att ha en kamratlig dialog.

Motsättningen handlar i grunden om en bristfällig förståelse för vad makt är och för vad partiarbete är.

Där har både Vänsterpartiets ledning och den interna oppositionen fel.

Makt leder inte automatiskt till mer socialism och feminism, men makt leder inte heller automatiskt till korruption. Vad makt leder till beror på hur den används.

Vi är arbetarklassens parti. Socialismens och feminismens parti. De flesta i Vänsterpartiet är med på detta, både partiledningen och oppositionen. Ändå fastnar diskussionen ofta här, och de ena misstror de andra. I stället för en givande diskussion gör man ogrundade beskyllningar. Diskussioner blir ofta till en tävling i att skjuta över målet.

Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Detta är destruktivt för vårt parti. En korrekt hantering av reella politiska motsättningar inom ett arbetarparti kräver en levande och kamratlig diskussion om de viktiga frågorna. Alla förlorar på pajkastning.

Partiets grundläggande problem är vår nuvarande syn på hur förändring går till. Från partiledningens sida har man en övertro på den parlamentariska vägen och från oppositionens sida har man en övertro på den utomparlamentariska vägen, men vi behöver båda. I dag saknas en helhet. En samstämmighet mellan kortsiktiga och långsiktiga mål.

Vi har kring 30 000 medlemmar, men enbart en liten andel av dessa är organiserade på riktigt. Vänsterpartiets styrka ligger i hur mycket arbete som nedläggs på partiet. En betydligt större andel av våra medlemmar hade kunnat sättas i arbete för partiet om vi hade sett till att skapa förutsättningar för det. Men då måste partiet vara mer än en valkampanjorganisation. Då måste vi finnas i bostadsområdena och på arbetsplatserna i mycket högre grad än i dag.

Vänstern har varit på ideologisk och organisatorisk tillbakagång under lång tid på grund av en pågående identitetskris. Det är dags att börja anamma vår identitet igen. Vi är arbetarklassens parti som kämpar för vår frigörelse från klassamhället och könsmaktsordningen.

Detta innebär att vi går emot den borgerliga hegemonin. För att inte gå under behöver vi ha en strategisk inställning. Vi kan inte, som partiledningen, enbart följa efter svängningar i opinionen och media. Då kommer vi förflytta vår position för långt till slut. Ibland måste vi följa med i svängningarna, men vi måste också kunna stå starka tillsammans när vinden blåser hårt. Det är så man leder. Man kan både lyssna och vara modig.

Samtidigt misslyckas även oppositionen att hitta rätt. Man drar slutsatsen att varje reträtt är ett brott mot den rena läran. Med den inställningen kan man inte heller leda. Om vi verkligen ska vinna måste vi börja prata med varandra och vår klass. Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Läs mer

Vill partiledningen bevisa sina linjer måste de sluta beskriva dem som den enda vägens politik. Vänsterpolitik kan genomföras på andra sätt än i regeringar med centerpartister.

Vill oppositionen bevisa sin linje får man sluta demonisera, börja kompromissa och föra fram ett trovärdigt alternativ som på ett bättre sätt inkluderar både parlamentarismen och utomparlamentarismen än vad partiledningens linje gör.

Kultur 10 maj, 2025

Vi svenskar är mer sekteristiska än vi tror

En spricka uppstår mellan det tornedalska paret när Korpelarörelsen slår ner i byn. Foto: Mimmo Hildén/Iris film.

I den första filmen på minoritetsspråket meänkieli skildras den vidlyftiga Korpelarörelsen, väckelsen som ville göra upp med den laestadianska puritanismen. Såklart spårade det ut.

När krigsflygplanens dån ljuder över Tornedalen, där Jon Blåheds Rörelser utspelar sig, känns platsen fortfarande långt bort från de maktpolitiska händelser som ledde fram till andra världskriget. Ändå vet vi hur decenniet slutade. Inte som byinvånarna trodde, att en gudasänd silverark kommit för att hämta dem på domens dag. Men var det så orimligt att tro att krafter bortom ens egen makt kan susa in över jordelivet?

I Rörelser skildras den ökända Korpelarörelsen, en domedagsprofetisk sexsekt som var verksam under 1930-talet och fortfarande omgärdades av skamfylld tystnad under Jon Blåheds uppväxt 60 år senare. Filmen gestaltar också samma återkommande sekteristiska kännetecken – tungomålstalande och handviftande extatiska predikningar – som fyller en utomstående med stark sekundärskam. Men här placeras det in i en historisk och språklig kontext som ger de gudomliga ingivelserna en mer jordisk förankring. Detta är den första svenska långa spelfilmen som gjorts på meänkieli, som klassas som ett minoritetsspråk i Sverige.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 09 maj, 2025

En femårig pojke vårdas för undernäring på ett sjukhus i Khan Younis den 1 maj. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT.

Allt fler västerländska politiker och medier kräver att kriget upphör, och vissa öppnar till och med för att erkänna den palestinska staten. Men de med mest makt håller fortfarande tyst medan Israels regering börjar bygga ”Gazarivieran”.

”Gazaremsan kommer att helt förstöras”. ”Israeler bör inte skämmas för att använda ordet ockupation.” ”Gazas invånare kommer att börja utvandra i stora antal till andra länder.”

Det är ett axplock av citat från en presskonferens som Israels högerextrema finansminister Bezalel Smotrich gav förra tisdagen. Talet hölls strax efter att regeringen hade meddelat att den kommer intensifiera sin offensiv i Gaza och etablera en permanent närvaro i området. I klartext betyder det att de har köpt Donald Trumps förslag på att själva återuppbygga remsan till ett ockuperat turistparadis. Den slutgiltiga lösningen är en AI-genererad bild på en strandriviera i guldskimmer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 09 maj, 2025

Israelbojkott föreslås inom IF Metall – men ledningen säger nej

Demonstration mot Aimpoint i Malmö – ett av de svenska företag som bedriver handel med Israel. Ett stenkast bort ligger bolaget Nordisk, där verkstadsklubben motionerat om Israelbojkott. Foto: Johan Nilsson / TT

I dagarna beslutade norska LO om ekonomisk bojkott av Israel. En verkstadsklubb i Malmö vill att IF Metall gör detsamma, men fackstyrelsen säger nej – trots att dess internationella samarbetsorgan gett grönt ljus.

”Om inte ockupationen upphör innan september 2025, som FN:s generalförsamling krävt, kommer LO arbeta för att Norge tar initiativ till en internationell ekonomisk bojkott.”

Det beslutet kom i dag från Norska LO, efter förslag om att fackförbundet ska verka för en fullskalig Israelbojkott

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 09 maj, 2025

Vetenskapen är högerns nästa måltavla

Livsmedelsverkets rekommendationer om maximalt 350 gram rött kött i veckan har fått högern att se rött. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Lobbyisten Johan Ingerös attacker mot Klimatpolitiska och Finanspolitiska råden handlar knappast om att stärka folket mot experterstyret. Utan om att politiker ska kunna stoppa huvudet i sanden.

Det händer att motstånd presenterar sig i form av pyttesmå, odramatiska händelser, ja nästan vad man kunde kalla för icke-händelser.

En sådan inträffade i förra veckan, när Livsmedelsverket rådde svenskar att äta maximalt 350 gram rött kött i veckan. I sak inga konstigheter; grunden för råden är hälsoeffekterna och kopplingen mellan köttätande och (bland annat) tarmcancer är väletablerad.

Rekommendationen kom redan i höstas, men Livsmedelsverket fick då omedelbart bakläxa av en purken landsbygdsminister, kristdemokraten Peter Kullgren. Han menade att Livsmedelsverket behövde göra om kalkylen med hänsyn tagen till svensk livsmedelsberedskap.

Det gjorde Livsmedelsverket, och återkom häromveckan med exakt samma kostråd. Ministern är uppfriskande ärlig om sin besvikelse: ”Jag noterar att uppdragen inte har fått den effekt som jag hade hoppats på.”

Varje person som doppat en tå i sociala medier förstår att besvikelsen inte främst handlar om beredskap eller köttbönders väl och ve; köttätandet har intagit en central roll i kulturkriget och högerradikaler fyller flödet med närbilder på jättebiffar flankerade av bacon och anekdotiska berättelser om otroliga hälsolyft.

Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism.

Samtidigt pågår striden om vetenskapens roll i politiken för fullt. Från USA kommer dagligen nyheter om motorsågsmassakrer mot snart sagt alla myndigheter och aktörer som arbetar med datainsamling och vetenskaplig metod för att hantera möjliga hot mot människan och samhället. Det handlar om både retoriska och ekonomiska attacker, ofta präglade av en illa dold skadeglädje.

En gång i tiden skrattade alla, även svensk höger, när Trump i ett animerat ögonblick spekulerade kring möjligheten att bota covid genom att dricka klorin.

I dag plockar den svenska högern snarare fram anteckningsboken.

Nu formerar den sig för ett angrepp mot de irriterande siffernördarna. Landsbygdsministerns bakläxa är ett exempel. Att klimatminister Pourmokhtari skolkade från Klimatpolitiska rådets senaste presentation, utan att ens bry sig om att hitta på ett svepskäl, är ett annat exempel. Kanske blev hon inspirerad av Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen, trendsättaren som redan för ett år sedan beskrev Klimatpolitiska rådets rapport som ”mycket gnäll” och öppnade för att, som det heter, ”se över rådets uppdrag”.

Som härförare för den svenska vetenskapsfientligheten rider nu Johan Ingerö in på scenen. Den tidigare folkpartisten, kristdemokraten (som brådstörtat tvingades lämna partisekreterarposten) och numera lobbyisten argumenterar i en ledartext i Göteborgs-Posten (3/5) skickligt för att vetenskapen bör placeras i baksätet. Den som kräver att politiken böjer sig efter vetenskapen, förklarar han, har missat själva poängen med demokratin. Det är de folkvalda som fattar besluten, inte experterna.

Det har han helt rätt i. I demokratin ingår att de folkvalda kan ta experternas rapport, spola ned den i toaletten och göra raka motsatsen. Det är lika självklart som att svenskarna lugnt kan äta tio kilo plankstek i veckan oavsett kostråden.

Läs mer

Kruxet är bara att Ingerö pläderar för en nedläggning av såväl Klimatpolitiska som Finanspolitiska rådet, och mullrar hotfullt mot myndigheter i allmänhet. Texten argumenterar inte främst för de folkvaldas rätt att gå emot experter, utan för något radikalt annat, nämligen de folkvaldas rätt att slippa veta. Det – att makten hävdar sin rätt till okunskap – är en milstolpe i svensk politik. Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism, något som skulle kunna marknadsföras som ”Doge – men med förnuft”.

Den svenska trumpismens banérförare säger sig vara rädda för aktivistiska och olydiga tjänstemän. Det är struntprat. De vet mycket väl att det är de tjänstemän som samvetsgrant, petnoga och befriande tondövt fortsätter att komma fram till att mer än 350 gram rött kött riskerar att skada hälsan, oavsett vilka signaler som kommer från Rosenbad – eller för den delen Mar-a-Lago.

Utrikes 09 maj, 2025

Tillbaka till bikupan

På eftermiddagen samlas Kipsélis invånare utanför kaféerna i den svala vårluften. Foto: Elton Wååg.

En gång i tiden kunde man höra Frank Sinatra spela piano på kaféerna i Atens stadsdel Kipséli. Sedan föll området i glömska och förslummades – för att sedan segla upp som ett kreativt område. Nu fruktar invånarna att tunnelbanan kommer föra med sig mer kapital – och högre hyror.

– Vad gör ni här? utbrister den gamle mannen och ser på oss skeptiskt.

– Aten är en så smutsig stad! Vad finns det att se här i Kipséli?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 08 maj, 2025

Ökänd antisemit döms för hatbrott: ”Behövs en ny Hitler”

Ahmed Rami föreläser för Radio Cui Bono. Skärmavbild.

Ahmed Rami har spridit antisemitisk propaganda sedan 1980-talet. Nu döms han ännu en gång för hets mot folkgrupp.

Ahmed Rami, 78, döms för hets mot folkgrupp, efter uttalanden om att ”Tyskland behöver en ny Hitler” och jämförelser av judar med bakterier.

Enligt tingsrätten var uttalandena avhumaniserande, och hade som syfte att skapa förakt och hat mot judar som grupp. Påföljden blir villkorlig dom och dagsböter om sammanlagt 6 000 kronor, och åläggs dessutom att betala 10 000 kronor i advokatkostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr