Du får ont i magen efter att ha stressat i dig lunchen. Du får söka om ett jobb du haft i 15 år och bli provanställd – ibland om och om igen. Du går till jobbet klockan fem på morgonen och kommer hem åtta på kvällen. Du kan i praktiken få hur låg ingångslön som helst – det finns inget golv som garanterar något. Det är en kortversion om vad trafikstrejken handlade om.

Trots att det rapporterades en del om busstrejken när den pågick var perspektivet sällan de strejkandes. ”Så drabbas du av busstrejken” var en av de vanligaste rubrikerna i Stockholmstidningarna.
Vi får nog aldrig se den personliga kvällstidningsrubriken: ”Avtalsrörelsen – så tjänar du på kraven”.
Men det borde vi få. För även om det råder delade meningar om resultatet av trafikstrejken – allt från ”mycket oklart” till ”en seger” är omdömen som Flamman tagit del av – har faktiskt många tjänat på att facket över huvud taget tog strid. Exempelvis de som nu garanteras en lägstalön. Det förtjänas att lyftas fram i en tid då arbetsmarknadsfrågor inte diskuteras och strejker beskrivs på ungefär samma sätt som stormen Gudrun.
Det blev inga garantier för anställda vid upphandlingar, som varit en av de viktigaste frågorna för
Kommunal innan strejken. Däremot skarpare formuleringar kring entreprenörers övertagande av verksamhet. Dessutom ska en partssammansatt nämnd inrättas för att övervaka att skrivningarna följs.
Det kan konstateras att stora stridsfrågor i arbetsmarknadskonflikter den senaste tiden har lösts på liknande
sätt. Facken har inte vunnit några glasklara segrar, utan i stället arbetas det vidare med frågorna inom avtalet. Ett av Byggnads viktigaste krav i våras var ordning och reda bland underentreprenörer på byggarbetsplatser. Timmarna innan en strejk skulle bryta ut enades parterna om en arbetsgrupp som ska arbeta vidare med frågan. Om det ger några resultat återstår fortfarande att se.
Men det finns också ett annat perspektiv som är värt att lyftas fram: Många av de stora konfliktfrågorna på arbetsmarknaden som facken har haft svårt att vinna är resultatet av politiska beslut. Det finns ingen naturlag som säger att bussförare måste räkna med att få se sin arbetsplats upphandlad av den entreprenör med mest anorektisk budget så där vartannat år.
Bemanningsföretagen poppade inte plötsligt upp som svampar ur jorden en dag. De var förbjudna i Sverige så långt som till början av 1990-talet.
Det pressar tillbaka facken, som snarare får ägna sig åt att hejda de värsta avarterna på arbetsmarknaden i stället för att kämpa för bättre villkor. Och resultatet låter inte vänta på sig. En rapport från LO som släpptes nyligen visar att arbetsmiljön har försämrats i Sverige de senaste 20 åren. Föga förvånande är det kvinnor ur arbetarklassen som drabbats värst. Författaren till rapporten pekar ut det faktum att allt mer verksamhet har lagts ut på entreprenad de senaste 20 åren som en bidragande orsak.
Så facket behövs, mer än någonsin. Men vi får inte heller glömma att ställa dem som skapat förutsättningarna för det här till svars. Inte minst inför valet 2014.