– Tidigare har det ofta sagts att kvinnor inte strejkat. Det stämmer inte riktigt, däremot har ofta kvinnors strejker följt andra mönster.
Män har oftare använt strejk som ett vapen i löneförhandlingar, medan exempelvis städerskestrejken och sömmerskestrejken har handlat om dåliga arbetsförhållanden eller att kunna behålla arbetet överhuvud taget.
När Susanne Franson har tittat på hur strejkande kvinnor beskrivits och bemötts, har hon sett att det ofta finns ett nedlåtande tonfall mot dem.
– Städerskorna i Malmfälten fick höra att de inte hade något att klaga på eftersom de ofta var gifta med gruvarbetare som tjänade bra. När man läser gamla domar från Arbetsdomstolen nämns inte ens kvinnorna med namn alla gånger. Det kunde stå ”Rut med flera” i domslutet.
Det faktum att flera av de uppmärksammade strejkerna på 1970-talet var vilda, tror hon till viss del berodde på att det fanns ett gubbvälde inom facket. Kvinnorna fick inte gehör för sina krav den vägen och blev tvungna att organisera sig själva.
Vad var de största vinsterna med kvinnostrejkerna under 1970-talet?
– Vissa grupper lyckades ju få igenom sina krav på högre lön. Men den största vinsten var nog att de här kvinnorna synliggjordes i pressen och inom facket. Det stärkte kvinnorna och gav dem ett människovärde. Samtidigt som fler fick upp ögonen för deras situation.
Under 1980-talet upphörde de vilda strejkerna så gott som helt. Samtidigt har även de lovliga strejkerna minskat i antal. Det kan finnas flera orsaker till det, enligt Susanne Fransson. Arbetsgivare har blivit hårdare och statuerat exempel genom att avskeda personer som gått ut i vild strejk. Det kan också vara attityderna i samhället som ändrats, där man fokuserar mer på individen än på kollektivet. Någon skulle kanske säga att vi helt enkelt fått det så bra att vi inte behöver strejka.
– Det finns flera åsikter, men ingen självklar sanning, avslutar Susanne Fransson.
