Strax före påskfirandet twittrar högerdebattören Per Gudmundson: ”Snälla regeringen – stäng den här bidragskarusellen som kallas folkbildning.” Uppmaningar av det här slaget har tilltagit och mycket pekar på att det är här som den slutgiltiga striden om kulturen kommer att äga rum. I förfallna byggnader med brunt linoleumgolv i bruksorter som Bredsand, Vellinge eller Husby. Det verkar logiskt – det var ju här det började.
Folkets hus och parker grundades i slutet av 1800-talet som en reaktion på att de som ville organisera sig fackligt inte tilläts arrangera möten. Ett effektivt sätt att förhindra arbetare att träffas och skapa nätverk var att stänga dem ute från allmänna lokaler. Men genom att själva äga dem, organisera verksamheten, upplåta dem för möten och samtidigt erbjuda bildning i form av utställningar, bibliotek och kurser, har rörelsen utgjort den tunnaste och mest vidsträckta kapillären för en jämlik kultur på platser långt bort från de stora städerna.
Uppdraget är spretigt, snudd på omöjligt. Folkets hus bygger på ideell verksamhet och är medlemsdrivet med olika förutsättningar på varje ort. Intressen konkurrerar inbördes och genom yttre tryck. Kvaliteten står mot tillgänglighet, det lokala kulturlivet mot turnerande stjärnor, digitalisering slåss om resurser för renovering, tradition mot förnyelse. Men på något vis går det.
”När man stigit över en tidströskel var det som att komma in i ett rum där man aldrig varit.” Så beskrivs skiften i tiden i Ivar Lo-Johanssons Tröskeln från 1982 och som skildrar hans minnen från trettiotalet och hur Sverige gick från bondeland till modernitet.
Orden kommer till mig när jag läser Calle Nathansons nya bok På spaning efter den kulturpolitik som flytt, en sammanfattning av hans tio år på posten som vd för riksorganisationen Folkets hus och parker, från 2013 till 2023. Genom ett tiotal kapitel, ett för varje år, blir läsaren påmind om varje års stora händelser. Terrordådet i Paris, de två riksdagsvalen med tillhörande valrörelser, NMR:s närvaro på bokmässan i Göteborg, stormningen av Kapitolium, pandemin och mordet på rapartisten Einár, passerar som avlägsna, ännu plågsamma kollektiva minnen. Aktuell kulturpolitik – eller bristen på den – varvas med oroade noteringar om den auktoritära händelseutvecklingen i grannländer, reflektioner över civilsamhällets kraft samt redogörelser för organisationens arbete och framgångar i alltifrån direktsända operaföreställningar från Metropolitan i New York, bildandet av nya distrikt och införda debattartiklar. Den kronologiska redogörelsen blir en tidsresa genom Sverige där genomskärningen går genom civilsamhällets allt trängre livsrum.
En avgörande händelse under Nathansons tid är den policy som tas fram 2014, nämligen att Folkets hus själva får råda över vilka de hyr ut lokaler till. Gränsmärket heter ”alla människors lika värde”. Det betyder att Sverigedemokraterna, trots att de efter det årets val har etablerat sig i riksdagen och lokalt, inte automatiskt får tillträde. Medan statliga och kommunala verksamheter är underställda ett annat regelverk, kan en ideell förening, så länge det inte kan klassas som diskriminering, porta vem de vill. Det faktum att folketshusrörelsen tidigt bjöd Sverigedemokraterna på motstånd och dessutom konkurrerade om människors hjärtan ifråga om folkbildning som livs- och samhällsförändrande kraft, har skapat spänning dem emellan. Folkets hus oberoende position och självstyre gör dem till måltavla för den nya högern som återkommande attackerar dem med falska anklagelser om bidragsfusk och – som Gudmundson förespråkar – uttalade krav på avfinansiering.
Calle Nathanson, själv socialdemokrat, omnämner inte sitt partis kulturpolitik med särskilt många varma ord. I realtid får man följa hans övergång från föreställningen om högerns och vänsterns i grunden gemensamma syn på bildning och demokrati till insikten om att den andra sidan faktiskt håller på att förvandla de här principerna till en vara att köpslå med, i syfte att vakta makten, medan vänstern tiger still.
När Ivar Lo-Johansson på sitt bildrika vis beskrev samhällsförändringarna handlade det om skiften som hur doften från hästskit förbyttes till asfalt och om kvinnornas nya make up. I dag kunde han ha skrivit om rasistiskt motiverade folkräkningar, välfärdsmiljardärer som blir ministrar och om kommande gryningsräder. Lika vackert skriver inte Calle Nathanson, men bakom de svala politikeranstrukna formuleringarna framträder ett radikalt budskap: Den nödvändiga striden om demokratin närmar sig – och det är på kulturens arena närkampen kommer att äga rum. Det är både eggande och skrämmande att tänka på.
