Ett år kvar till valet. Ju jämnare det verkar stå mellan koalitionsalternativen, desto mer hårdnar kampen om de så kallade marginalväljarna. Det vill säga de där två-tre procenten av Sveriges befolkning som inte röstar efter övertygelse eller klasskänsla, utan hoppar mellan blocken. Marginalväljarna måste vara landets mest politiskt suspekta gruppering. Trots att de är extremt få, tillåts de sätta hela den politiska dagordningen.
Regeringskoalitionens tre partier har listat ut att man vinner marginalväljarna genom att överge sina ideal. Samma strategi som man lyckades förlora valet 1991 med.
Det gröna partiets ledning har länge klagat på partiets grönhet. Måste vi vara så mycket mot EU? Måste vi vara så himla miljövänliga? Mest talande var Peter Erikssons interna brev till partikadern, som Stockholms Fria Tidning offentliggjorde i våras (21/5).
Eriksson gick till hårt angrepp mot den interna demokratin, framförallt att ungdomar hade så mycket att säga till om, och undrade: ”är det demokratiskt att sitta och rösta igenom ett partiprogram mening efter mening?” Extra viktigt var att partiet skulle sluta driva de där frågorna som inga andra partier driver. Transexuellas rättigheter hörde till de frågor som var ”extremt perifera eller bara konstiga”, enligt Eriksson.
Det blir ju så mycket enklare med politik om alla tycker likadant. Då får marginalväljarna som de vill. Alla vet vilka 15-20 procent det är som inte röstar. Det är LO-medlemmarna, de lågavlönade, de arbetslösa, betongförortsborna. Arbetarpartiernas kärntrupper. Som valskolkar eftersom de – med rätta – gett upp hoppet om att deras åsikter ska räknas. Om den rödgröna regeringskoalitionen gav upp kampen om de futtiga procenten marginalmänniskorna, och istället gick till val på just en rödgrön politik skulle en mycket viktigare kamp kunna vinnas. En kamp som inte står mot ett annat valmaskineri, utan mot soffan.
En sådan strategi har förstås baksidor. På sikt skulle en massa människor, som hittills tigit, dras in i politiken. Kanske skulle de inte nöja sig med att vara röstboskap, utan istället vilja påverka, kanske till och med driva politiken ännu längre åt vänster? Smutsiga fötter skulle betrampa de fina möteslokalerna. Kan ni leva med det, Eriksson och Wetterstrand och Ohly och Persson? Isåfall är valet lätt vunnet.
