Jag beklagar sådana som inte förstår att älska musikalgenren – teaterns spexiga kusin som förenar upplevelser över generationerna med en sällsynt förmåga att framkalla skönhet och humor av kollektiva smärtpunkter som Vietnamkriget i Hair eller de politiska slitningarna i mellankrigstidens Berlin i Cabaret. För att inte tala om den odödliga musiken.
Till de kritiker som rynkar på näsan åt lättare underhållning till förmån för asketiska modernistiska dramer vill jag bara säga: Ni vet inte vad konst är. Det är varje människas rättighet att för ett överkomligt pris få uppleva allkonstverk som i en konstart sammansmälter populärmusik, klassisk komposition, revy och tragedi.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Musikalen Company tillhör också genrens heroiska Broadwayera och är skriven av Stephen Sondheim (1930–2021). Han är en fixstjärna på musikalhimlen som hade den sällsynta begåvningen att ge sig på både komposition och sångtexter. Det var hans ord Tony sjöng i den älskade kärlekssången ”I just met a girl named Maria” i West side story (1957). Sondheim sägs också ha förnyat genren genom att ge synopsisen mer komplexitet och bredd, som till exempel succémusikalen Sweeny Todd.
Company skrevs för en manlig huvudroll, den nyss 35 år fyllde ungkarlen Bobbie, som i en serie tablåer i några nummer får sin mittlivskris genomlyst av familj och vänner. När Sondheim skrev musikalen 1970 mullrade marken under de konventionella värderingarnas fundament, med äktenskapet som främsta måltavla – tre år senare kom Bergmans Scener ur ett äktenskap, och utlöste en våg av skilsmässor. Under samma period började hbtq-rörelsen att synas mer i det offentliga samtalet, ett tema som antyds i originalversionen, men som får desto större utrymme på Stadsteatern.
Drömmar om kärlek och tvivlen över livsval är visserligen tidlösa, men våra relationsproblem ser annorlunda ut i dag.
Stadsteaterns uppdatering, med Bobby-huvudrollen utbytt till kvinna, lyckas tyvärr inte översätta 70-talets laddade politiska och sociala klimat till ett lika drabbande modernt sammanhang. Sketcherna som ger publiken ögonblicksbilder av dysfunktionella äktenskap har efter ett halvt sekels såpoperaflod slitit ut genren till döds. Drömmar om kärlek och tvivlen över livsval är visserligen tidlösa, men våra relationsproblem ser annorlunda ut i dag. Därför blir det segt med de käbblande paren och en symbolisk karatematch mellan två makar känns dammig.
Lyfter gör musikalen i några fenomenalt snygga scener, där masskoreografi, tajming och stor levande orkester skapar exakt den glädje som vi är i så stort behov av i dessa dagar. Sång och dans håller en jämn och hög nivå, men ett par solistinsatser sticker ut och visar att Sverige har resurser i internationell klass. Dels är det den bedagade äldre väninnan Joanne, tolkad av en Helen Sjöholm som briljerar i dråplig sårbarhet. Hennes röst har mognat till en sensibel och samtidigt elastisk och muskulös stämma att bara luta sig tillbaka och låta sig drunkna i.
Robert Fux spelar Jamie, den ångestfyllde bögen som får en panikångestattack inför ett stundande bröllop. Hans scen blir den mest minnesvärda i hela föreställningen och kan lugnt placera sig jäms med de mest ikoniska i svensk revyhistoria. Den skräckfyllda ordmassan exploderar ur honom med perfekt diktion – publiken missar inte en stavelse. Struttande fram och tillbaka på scenen i maniskt självhat förkroppsligar han idén om komedins närhet till den svartaste svärta.
Vilken ynnest att svensk teater får ha honom just nu och för oss som finner en oslagbar tröst i den lättsamma konstens namn. Det är sådant ljus som gör störst nytta i mörkret.