Nationalisthögerns åsikter är inte bara legitimerade – de styr Sverige. Genom att ta matchen med Alice Teodorescu Måwe i SVT erbjuder Daniel Suhonen ett alternativ. Där har resten av vänstern något att lära.
Det mest högervridna rummet jag någonsin har varit i är poddaren Navid Modiris avslutningskväll på teatern Intiman i Stockholm för två år sedan. Jag skulle diskutera frihet med Hanif Bali och Aron Flam, och bakom scenen småpratade jag med Chang Frick, Ivar Arpi, David Eberhard och Henrik Jönsson. I köket drack Paolo Roberto bubbel med Richard Jomshof. Jag var där som en rödrosa aptitkittlande köttbit för högermän, det förstod jag.
Det utlovade samtalet blev snarare en omodererad gapfest. Mina försök att diskutera antikens frihetsideal avbröts av Hanif Balis utläggningar om kusinäktenskap, medan Aron Flam kverulerade över att tvingas betala andra människors cancervård. Scenen var så mansdominerad att de, under samtalet om feminism, blev tvungna att spontant ta in en kvinna från publiken för att det såg så illa ut annars.
Men på efterfesten hände något intressant. Publiken kom fram och pratade, helt vanliga arbetarkillar som älskade Navid Modiris podd. En 25-årig målare gratulerade mig till att våga mig in i lejonkulan, och sade att han höll med om att det faktiskt behövdes välfärd. Plötsligt mindes jag poängen med att vara där.
Reaktionen hos delar av vänstern säger något om hur uppgiven den är
Den nya högern har lärt sig att prata med unga män med kärlek, samtidigt som den har börjat vinna val över hela världen. Vet vänstern redan allt, eller har vi faktiskt – håll i er nu – något att lära? Är människor som röstar höger körda eller går några av dem att övertyga? I båda fallen tror jag på det senare alternativet. Inte minst som publiken var mer varierad än jag trodde. För trots att scenen var mansdominerad satt faktiskt en tredjedel kvinnor i sammetsstolarna.
Därför förstår jag också precis varför Daniel Suhonen har gått med på att debattera med Alice Teodorescu Måwe i SVT. Reaktionen hos delar av vänstern säger något om hur uppgiven den är. I stället för att hurra över att en socialist får bre ut sig på bästa sändningstid, så beskyller man honom för de argument som han bemöter.
Så hur ser invändningarna ut?
För det första att det är lönlöst (eller ”liberalt”) att diskutera politik. I Arbetet avfärdar exempelvis Silas Aliki ”idén att försöka få människor med diametralt olika ideologiska ståndpunkter att nå konsensus”. Det är en tanke som hörs förvånansvärt ofta, men som missar poängen med debatter. Syftet är nämligen något annat: att övertyga dem som lyssnar.
Den vänsterperson som tror att om den kliver in på en högerscen, och (i båda bemärkelser) lämnar rummet mer höger än man fann det, gör nog rätt i att hålla sig borta. Men jag skulle önska att fler tog mod till sig och kastade sig ut. Vi som haft en politisk övertygelse större delen av våra liv må vara tjurskalliga, men de flesta människor är faktiskt öppna för nya argument. Annars skulle högern aldrig ha kunnat vinna makten, och därför kan vi också vinna tillbaka den. Som Mathias Wåg skriver i Flamman (#6/2023) står kampen om hegemonin numera på spel i hela västvärlden, och valen vinns med en hårsmån. ”Nu måste vänstern i kulisserna storma scenen.”
Jag är ledsen över att behöva krossa vänsterhjärtan nu, men vi är inte längre det offentliga samtalets väktare
Det sker givetvis genom att bygga egna rörelser och medier – men också genom att ta fajten i det offentliga. Däremellan finns ingen motsättning. Och det är knappast jämnt skägg mellan debattörerna. De flesta föredrar nog den vassa och varma Suhonen framför den kyliga tjejgissaren Måwe. Låt inte trollen på X lura oss att tro att vanliga människor är som de. En färsk undersökning från Novus visar exempelvis att 72 procent av alla svenskar vill förkorta arbetstiden. Det kanske kunde vara ämnet för ett avsnitt?
Det andra argumentet som hörs ibland är att man ”legitimerar” högern genom att diskutera med den. Jag är ledsen över att behöva krossa vänsterhjärtan nu, men vi är inte längre det offentliga samtalets väktare, om vi någonsin var det. Tvärtom har vi den mest reaktionära regeringen på hundra år. Alice Teodorescu Måwes positioner är inte bara legitimerade – de styr Sverige. Att tro att SVT ska kunna porta regeringens och därmed även majoritetens nuvarande politiska linje från sina program är världsfrånvänt, och att påstå att vänstern därmed ska låta bli att delta i debatten är att be om ytterligare förluster.
Därför kommer jag att poppa popcorn även i morgon, när den krisande svenska ekonomin ska diskuteras. Bredvid Suhonen kommer ekonomen Lars Calmfors att sitta. Må de bästa idéerna vinna.
