För fjärde året i rad gick Uppsala Reggae Festival av stapeln för någon helg sedan. Tvådagarsfestivalen som blivit större för varje gång har lyckats etablerat sig som en av årets viktigaste musikhändelser, åtminstone om man är svag för musik som svänger.
Stora dragplåster på årets festival var den legendariske afrikanska reggaestjärnan Alpha Blondy och vokalistveteranerna Mighty Diamonds. Bokningar av artister vars bäst före datum för länge sedan är passerat, är en given ingrediens på europeiska reggaefestivaler där nostalgin står högst i kurs. Arrangörerna hade dock sett till att startfältet var betydligt mer uppdaterat än så. Festivalen stora höjdpunkt var två högst kontemporära akter och tillika jamaicanska storheter, Chuck Fenda och Bushman. Trots att båda är troende rastas vars främsta budskap är social rättvisa, gud och kärlek, ligger de musikaliskt relativt långt ifrån varandra. Chuck Fenda som under nittiotalet främst gjorde sig känd för att vara en hygglig Bounty Killer-kopia med gangstertexter, har utvecklats rejält under senare år. Efter sin konvertering till rastafari, har han börjat köra en mycket sympatisk singjay-stil som passar festivalmiljön galant. Fendas nya softare stil hindrar honom dock inte från att med övertygelse attackera de problem och styggelser som det jamaicanska samhället präglas av.
Bushman är en traditionell reggaesångare med ett imponerande röstregister, han sjunger på sätt som väldigt få utanför Jamaica lyckas bemästra. Till skillnad från exempelvis amerikanska soulsångare är den jamaicanska sångstilen mer enkel och rak men med ett enormt tryck och en närmast unik närvarokänsla. Bushman avslutar fredagens repertoar med en 90 minuter lång och bejublad rootsreggaekonsert av världsklass.
Utöver mycket bra konserter från moderna jamaicanska artister som Lady G, Richie Spice, Natural Black och Anthony Cruz bestod festivalens utbud också av en uppsjö svenska artister. På grund av skivindustrin och dess marknadslogik finns det många svenska reggaeakter som aldrig får den uppskattning och uppmärksamhet de förtjänar. Reggae anses vara sommarmusik och i bästa fall släpper storbolagen meningslösa popåtar med artister som för länge sedan borde förflyttas till Allsång på Skansen. Tur då att festivalen fungerar som ett forum för de svenska begåvningarna att presentera sig för en större publik. En av de mer märkliga artister jag sett uppträda är den norrländska reggaeartisten Storsien, som förövrigt tagit sitt namn från det koncentrationsläger som den svenska samlingsregeringen upprättade under andra världskriget och där kommunister och pacifister internerades. Storsien blandar politiska låtar med buskishumor och resultatet blir riktigt bra. Storsiens textmaterial behandlar bland annat hädelserna i Göteborg 2001, kapitalismen och samernas situation. Höjdpunkten nås dock när keyboardisten i kompbandet introducerar den egenkoreograferade dansen; ”isborren (skaka snorren)”.
En av festivalens största publikuppslutningar får vår egen revolutionsrappare Promoe, som hiphopen till trots tillåts uppträda. Visserligen är Promoe är en löjligt rutinerad liveartist men konserten känns ändå ovanligt trött. Det tar sig dock efterhand när Bushman joinar på Jamaicaproducerade vegetarianlåten ”Murderer”. Det kan i och för sig vara så att Promoe och Looptroop under årens lopp skämt bort oss med så helgjutna uppträdanden att förväntningarna helt enkelt är för högt ställda.
Festivalens kanske mest unika ögonblick består inte av något specifikt artistuppträdande, utan av de två stora soundclash som arrangeras i danstältet. En soundclash är när två eller fler soundsystems (ett kollektiv av dj:s och mc:s, gärna med eget ljudsystem) tävlar om publikens gunst genom att spela specialinspelade skivor (så kallade specials eller dubplates) där kända artister sjunger om hur förträffligt det egna soundet är. Först ut är SM i soundclash med nio (!) svenska sounds från Malmö i söder till Uppsala i norr. Efter nästan tre timmars holmgång slutar det med att Stockholmsbaserade Trinity (med Daddy Boastin på micken) vinner pokalen. Soundclash-SM arrangerandes för övrigt av den gamle vänsterpartisten och landstingsledamoten Roger Johanson som numera är dj i det mäktigaste av alla svenska sound; Topaz. Topaz clashar efter SM-finalen mot de ifrån London influgna mästarna King Tubbys. Trots att Topaz spelar hårt och inspirerat vinner till slut engelsmännen efter några specials av Dennis Brown, Garnet Silk och Bounty Killer. De båda tillställningarna är ett rejält bevis på att den jamaicanska soundsystemkulturens mest specifika karaktärsdrag på allvar börjat etablera sig i Sverige.
Publiken på festivalen är minst sagt heterogen, bland annat finns det gott om familjer vars barn är utrustade med rejäla öronskydd vilket troligen är bra med tanke på basmullret som ligger som en matta över området.
Det känns oerhört kul att det går att arrangera en nischad festival där huvuddelen av akterna verkligen förtjänar en betydligt större publik. Och trots att moralstinna socialarbetare anser att festivalen borde stoppas på grund av att polisen omhändertog ett fåtal besökare för marijuanainnehav och för att festivalens ”köpsvaga klientel” inte alls gynnar Uppsalas näringsliv (Uppsala Nya Tidning 12/8), så kommer förhoppningsvis denna i sitt slag unika kulturhändelse både leva kvar och växa i storlek.
