Det är lätt att konstatera att den debatt om FiB och Israel som sedan två veckor pågått på Flammans sidor är infekterad och oförsonlig. Om någon undrar varför Flamman fyllt sina debattsidor med en enda fråga de senaste två veckorna är det på grund av att vår ambition var att ge plats åt denna debatt med rimliga villkor. Vår vanliga policy, som också praktiserats här är att de som blivit angripna skall få tillfälle att försvara sig, vilket genast blev väldigt många, och att den, som blir angripen av många, skall få rejält utrymme att bemöta angreppen.

Det här med yttrandefrihet är inte alltid så lätt. Malm och FiB står på var sin sida om barrikaden. FiB hävdar i princip att allt som inte är åtalbart skall kunna stå i deras tidning. Andreas Malm å sin sida verkar hävda att folk som ser på sionismen och judendomen på ett visst sätt inte bör få delta i debatten. Flamman valde att publicera debatten om denna yttrandefrihetsfråga i sina spalter, och fick för det kritik från båda sidor. Malms långa artikel ansågs ha beretts för stort utrymme av FiB:arna. Och de fyra svaren på Malms artikel från FiB-sidan tycker han nu själv är för många. Det är onekligen tacksamt att bereda plats för debatter av det här slaget.

Kanske gick vi också för långt i vår strävan att låta alla komma till tals, men vi ansåg att det var läsarnas uppgift att bedöma innehållet hos Israel Shamir, eftersom han var omnämnd i artikeln. Tidningens politiska linje har ingenting gemensamt med hans syn på Israel, och det vet rimligen alla inblandade. Vi gjorde också en rejäl miss. Att Israel Shamir presenterades på det sett som skedde var en redigeringsmiss, och är ett misstag jag tar på mig.