Svenska filminstitutet 1976 / Folkets bio 1966 Den svenska DVD-marknaden har varit liten och för så kallade smala filmer har det varit så illa att flera svenska klassiker enbart gått att beställa från USA. Bättring verkar vara på väg – de senaste veckorna har två filmer släppts som varit mycket svåra att få tag på och som torde intressera Flammans läsare.
I veckan släpps Sven Klangs kvintett, av många ansedd som en av världens bästa långfilmer om musik och musikers villkor. Filmen, som är en filmatisering av Oktoberteaterns pjäs, är en skildring av ett skånskt brukssamhälle under det sena 1950-talet. Den lyfter fram viktiga frågor om individ och kollektiv, om att vara trogen sina konstnärliga ideal kontra att dra in pengar och om solidaritet som sätts på prov.
Den unge jazzsaxofonisten Lasse, fint spelad av nu avlidne svenske legendariske jazzsaxofonisten Christer Boustedt, kommer till småstaden från Stockholm och tar den lediga platsen i bilhandlare Sven Klangs dansbanekvintett. Han visar på ett nytt sätt att spela, att inte bara spela det ”folket vill ha” utan att sätta musiken och konsten i centrum istället för pengarna. Det vänder upp och ned på allas liv och skapar förhoppningar, intresse och sluligen besvikelse.
För den individualistiske Lasse klarar inte av gruppens förväntningar, och precis när upprorets timma är slagen och gruppen gör upp med sin plågoande till kapellmästare Sven Klang drar Lasse vidare.
Inför teaterpremiären i Malmö 1974 sade Boustedt själv ”jag tror att att jag fungerar som en rättvis representant för för min generation jazzmusiker, vi som växte upp på femtiotalet. Vi var insnöade, omedvetna/…/ men individualister till varje pris. Det var först på sextiotalet vi blev medvetna om vår egen situation och vårt konstnärskap, politiskt medvetna utifrån hur vi själva hade det.”
Det är lätt att dra paralleller till politiken och så kallade revolutionärer som kommer utifrån för att leda lokala kamper och sedan inte orkar stanna kvar för att ta konsekvenserna av upprorets seger eller nederlag. Filmen hävdar ansvaret hos den som väcker människors kampvilja till liv.
Boustedts fantastiska musik står i centrum i filmen och nästan hela det medföljande häftet handlar om denne saxofonist. Han står också i fokus i den intervju med teaterregissören och manusförfattaren Ninne Olsson som följer som extramaterial. Kanske blir det ett för starkt fokus, för filmens frågeställningar är bredare än den konstnärliga musikaliska ram som jazzen utgör i den.
Om Sven Klangs kvintett har varit svår att få tag på, har Rune Hassner och Jan Myrdals film Myglaren tidigare varit hart när omöjlig. Mest känd är kanske filmen för att den i princip skapade ordet myglare, i alla fall gav den ordet dess moderna mening.
I huvudrollen som myglaren ser vi den nu avlidne fotografen Christer Strömholm. Det är en med dagens ögon sett lagom korrupt sosse som under 1960-talets expansionstid åker på internationella konferenser och pratar smörja. Hans idé om ett trivselinstitut får stå för de korporativistiska idéer som dåtidens vänster anklagade socialdemokratin för att nära.
Det är ett smalt samhälle som byggs, med litet utrymme för oliktänkande och hand i hand med storkapitalet.
Samtidigt är han en småfifflare som tar provision vid sidan om på sitt jobb som chef för en KF-liknande institution i ”rörelsen” och fixar förtur i bostadskön åt sin unga älskarinna. Redan 1966 ansågs filmen vara trovärdig för sina underdrifter. Just för att myglaren myglar så måttligt blir han trovärdig. Han vältrar sig inte lyx i vardagen men kan ändå inte låta bli att sko sig på rörelsens bekostnad. Med dagens ögon, med kommunalpampar och Skandiachefer för ögonen, slås man av att andan från den tiden delvis slagits om.
Nu för tiden förväntar sig nästan svenskar i gemen att politiker fifflar som myglaren, och än värre.
Då skapade filmen en oerhörd debatt och så många kände sig träffade att Hassner/Myrdals framtida möjligheter att göra film stoppades. De fick inga mer pengar helt enkelt.
Filmen är på två sätt en väckar-klocka. Dels genom att visa att dåtidens folkhemsbygge faktiskt, officiellt, utgav sig för att vara jämlikt och att brott mot denna princip ledde till diskussion inom arbetarrörelsen. I dag förväntar sig de flesta att en KF-chef ska agera som vilken företagsledare som helst. Men också för att påminna om att allt inte var perfekt på ”den gamla goda tiden”, en åsikt vår tids tillbakapressade vänster oftast tvingas till genom försvar av den gamla mot den nya, mycket sämre, organiseringen av samhället.
