I fyra av de nordiska länderna har det vuxit fram starka främlingsfientliga partier som lyckats göra stora inbrytningar bland arbetarklassen. De här partierna har  ofta slutit upp på den borgerliga sidan. Detta har försvagat vänstern så  mycket att man numer knappast kan räkna med att genom ”egen kraft”  få tillräckligt med väljare för att bilda en vänsterregering.  Man behöver alltså en borgerlig koalitionspartner. I Danmark har socialdemokraterna (S) tagit med det borgerliga Radikale Venstre i regeringen. I Norge fick den förra S-ledda regeringen ta med det borgerliga Senterpartiet i regeringsbåten för att få majoritet i stortinget. Och i Sverige fick både  Persson och  Löfven vända sig till (MP) för att få makten. (MP) är visserligen inte ett rent borgerligt parti, men innehåller många människor som kan dra åt det hållet.

Hur kan vänstern ta sig ur detta dilemma? Jag anser att man äntligen måste hitta en riktig strategi för att vinna tillbaka de arbetarväljare som flytt till främlingsfientliga partier. Tag deras oro och deras frågor på allvar. Dessutom måste vänstern äntligen ta strid för alla de marginaliserade människor som känner att politiken inte gör något för dem. Det finns hundratusentals röster för vänstern att vinna för ett verkligt systemskifte om man lyckas höja valdeltagandet i de landsdelar som i dag inte går och röstar. Det är inte i de borgerliga områdena som valdeltagandet är lågt. Det är i alla de områden som bebos av – vad makten och dess medier – kallar för socialt svaga som valdeltagandet ibland ligger ned mot 50 procent. I några fall har det också fallit under detta streck.
Tänk om vänstern i bred mening lyckas mobilisera alla till synes ”passiva och marginaliserade” människor som bor i dessa områden. Att gå och rösta och ta strid för sina egna intressen. Lyckas vänstern med det så kommer borgerligheten få svårt att sätta sin prägel på politiken.