Julen är de grusade förhoppningarnas och de krossade drömmarnas tid. Är det detta som skildras i en av vår tids mest kända julsånger? Thomas Sjösvärd guidar genom irländsk nostalgi, en mystisk poliskör, klingande klockor och andra egendomligheter i The Pogues och Kirsty MacColls ”Fairytale of New York” som i år fyller 30.
Det brukar väl börja med någon reklam, vita bokstäver och snöstjärnor mot röd bakgrund. Eller med en stjärna som någon hängt upp för tidigt. Det sticker till i bröstet, lite grann bara. Men så växer det för varje dag när tecknen blir fler. Vid första julsången har smärtans tentakler redan spridit sig genom hela kroppen.
Julen är en tid då klyftan mellan önskningar och verklighet blir en avgrund. Som en spelare som höjer insatsen efter varje förlust försöker alla besvärja ångesten med ännu fler löften om lycka. Så uppstår en ond spiral där ett tillstånd av otillräcklighet leder till drömmar och förhoppningar, som leder till misslyckanden och ny otillräcklighet.
Jag tror inte det är en tillfällighet att Irving Berlins ”White Christmas” blev till i ett varmt Kalifornien. Jag tror inte det varit möjligt med en så ren längan om julen, den verkliga julen, var nära. Några år efter att Bing Crosby sjungit in den spelade han in ”Galway Bay”, en hyllning till ett avlägset Irland, skriven av Arthur Colahan. Samma löfte om lycka, samma längtan – bara ett annat föremål för känslorna. I den irländska vistraditionen blandar sig kärleken till landskapet dessutom ofta med en politisk frihetslängtan formad av många års misär under engelskt styre. Denna sammangjutning av sociala förhoppningar och själens längtan överlevde långt efter självständigheten genom de olika bekymren, på Irland såväl som i diasporan.
Julen är en tid då klyftan mellan önskningar och verklighet blir en avgrund
Typiskt nog blev Colahans sång en stor hit just bland den stora irländska befolkningen i USA. Det verkar som om invandrarnas hopp om ett nytt liv förbytes i en fantasi om det gamla, och att det var den som sången knöt an till. ”Galway Bay” framförs på juldagen av herrarna i New York-polisens egen kör, The NYPD Choir. Det sista vet vi från omkvädet i ”Fairytale of New York” med The Pogues och Kirsty MacColl. Eller är det kanske den äldre balladen ”My own dear Galway Bay” poliserna sjunger? Kanske är det båda? Det går inte att veta, för det finns ingen NYPD-kör. Inte i verkligheten.
Shane MacGowan. Foto: Björn Larsson Rosvall.
Polisernas kör är inte den enda egendomligheten i denna mångbottnade New York-saga. Så tog det också några år innan de olika delarna fallit på plats, lagom till jul för trettio år sedan. Den drivande kraften var Shane MacGowan, som står för mannens röst i duetten. MacGowan föddes i England av föräldrar från Irland, där han också tillbringade den tidiga barndomen. Vantrivseln i England ledde honom in i punken. När han inifrån punken fick för sig att spela irländsk folkmusik gjorde han det föraktade irländska coolt. Men sett från ett annat håll betydde det också att den ädla ton som ibland gör folkmusiken svår att ta till sig kunde rensas bort. Efter några turer hade han fått ihop ett gäng från London med blandad bakgrund. ”The Pogues” var fött.
En av medlemmarna, Jem Finer, hade filat på en upptempolåt med klyschig text om att se ut över havet. Han hade också en idé om ett par som bråkar vid jul, fast med en melodi han inte gillade. Han ger materialet till MacGowan och det börjar förändras. Framför allt kommer det till en långsam melodi som helt enkelt sätts ihop med den snabbare. Bandet plockar då och då fram sången och försöker spela in, men får inte riktigt till det. Bland annat behövde de bli bättre på att spela. De var fortfarande missnöjda när de fick en ny producent, Steve Lillywhite, som var mer van att göra snygg, polerad musik. Vid det laget hade basisten Cait O’Riordan, som skulle sjunga den kvinnliga rösten, försvunnit ur bandet.
Kirsty MacColl. Foto: Youtube.
Kirsty MacColl var dotter till koreografen Jean Newlove och till ett av de större namnen i den brittiska folkmusiken; kommunisten Ewan MacColl. Mest känd är han för kärlekssången ”The first time ever I saw your face”, men han skrev även ett flertal andra kända visor. The Pogues hade spelat in hans ”Dirty old town”, och misslyckats med ”Freeborn man”. Ewan MacColl lämnade Jean Newlove och hennes barn tidigt, och dottern följde sin egen väg, genom punken in i popen. 1987 hade hon dock börjat dra sig undan på grund av scenskräck och skivbolagsproblem. Hon körade mest åt de artister hennes make Steve jobbade med. Denne Steve var nämligen producent. Det var alltså en lycklig slump att han tog hem en inspelning han kört fast med, om ett åldrat missbrukarpar i New York. MacGowan hade fått en värdig motpart.
Det är ett sorl av tidigare sånger som döljer sig bakom den skenbart enkla sagan från New York. Den viktigaste allusionen är kanske svårast att upptäcka. Av sin mor lärde sig MacGowan som barn att uppskatta våldsfilmer, vilket också märks i många av hans texter. Under The Pogues turné i USA spelades en film om och om igen, Sergio Leones Once upon a time in America, möjligen den bittraste gangsterfilm som någonsin gjorts. Mer än vanligt för genren skildrar, och i någon mån bekräftar, filmen det kvinnofientliga i en kultur som fräter sönder alla mellanmänskliga relationer.
Once upon a time in America har förstås gjort avtryck i sångens titel, men också i de första versernas långsamma melodi, som bygger på ett ledmotiv i Ennio Morricones soundtrack. Filmen inramas av en kväljande scen i en opiumhåla, en man drar i sig den tunga röken och drömmer fram sina minnen av det liv vi sedan får se. I MacGowans tappning har opiumhålan blivit en fyllecell. Den delen skrevs när han låg på sjukhus i Malmö med lunginflammation och delirium.
Shane MacGowans röst. En öm och lite bräcklig ton, som hade kunnat irra iväg vart som helst om inte munnen slog och piskade fram konsonanterna.
Det kvinnofientliga i en kultur som fräter sönder alla mellanmänskliga relationer
Till en början berättar han trevande om cellen. En gubbe sjunger en hyllning till det starka irländska brännvinet poitín. Mannen vänder sig om och drömmer om lycka, drömmer om den kvinna han sjunger till. Vinner på hästar. Det oklart vad som händer, vad som hör hemma i det förflutna, vad som är fantasi eller minne. Kanske bör man inte pressa fram en ordning ur något som är lika mycket saga som montage av stämningar. Hur som helst framstår kvinnan som mycket verklig när MacColl börjar sjunga fram henne.
Kirsty MacColls röst. Skarp, bestämd, utan det eteriska, skira som så ofta hemsöker folkmusiken. Men samtidigt så klar.
Om han i de drömska första verserna lovar en lysande framtid är hennes svar ett hårt uppvaknande. Melodin skiftar. New York är ingen plats för gamla män, vinden blåser genom hans kropp. Det kan vara värt att veta att även om sången utspelar sig lite längre tillbaka i tiden, så kom den ut under en våg av ekonomisk illegal invandring från Irland. Men när den kvinnliga stämman anklagande påminner om det förflutna väcker hon det också till liv. Det är när paret går in i minnet av sin lyckliga första förälskelse som ”Galway Bay” dyker upp. New York-polisens egen kör.
I nästa vers blir det strid. Det är lätt att missa vad som faktiskt händer, de låter ju så glada när de sjunger. Man kan förstås sjunga det med mild röst och låtsas inte höra, eller så kan man översätta bort det obehagliga, som i den version av Ainbusk som fortsätter att sjungas in i nya tappningar varje år. Bisarrt nog är den till svenska mest trogna översättningen parodin ”Alf Robertssons jullåt” av humorgruppen Rally. Men det är inget skämtsamt eller ironiskt över MacGowans ord, det är upptakten till en misshandel. Hon kallar honom lodis, skräp. Men hans svar går längre. Att kalla henne gammal slyna är illa, men han gör det samtidigt som han tar upp hennes heroinmissbruk, att hon efter en överdos legat halvdöd med dropp. Han säger helt enkelt det värsta man kan säga. Hon önskar god jul rövhål och ber att det är deras sista.
Sedan tar musiken över.
Det är nu länge sedan Shane MacGowan gav ut något nyskrivet. Efter ”Fairytale of New York” lät han sig mycket motvilligt dras med på turnéer, dövade känslorna med mer sprit och droger innan han slutligen sparkades från bandet. Väl fri kunde han utveckla sina idéer på två skivor, The Snake och The Crock of Gold, den sista för tjugo år sedan. Sedan dess inte mycket nytt. Hans fru Victoria May Clarke gjorde en fin intervjubok och The Pogues har återförenats och skilts åter, men vem vet om det blir fler sånger. På juldagen i år fyller han sextio.
Han säger helt enkelt det värsta man kan säga. Hon önskar god jul rövhål och ber att det är deras sista
Men hur gick det för Kirsty MacColl? Samarbetet med The Pogues hjälpte henne ur scenskräcken och hon kunde fortsätta sjunga. Men några dagar före julafton för 17 år sedan simmade hon med sina två söner på en badplats i Mexiko. Plötsligt kommer en motorbåt farande in i det avskilda området, rakt mot den ena sonen. Hon lyckas simma fram och trycka undan sonen, men blir själv överkörd av båten. Så slutade hennes liv.
Och det gamla paret? Efter urladdningen återtas melodin från de första verserna. De båda försöker förstå hur det blivit som det blivit. Jag kunde ha varit någon, säger han, och man anar att han försökt för mycket. Vem som helst kunde ha varit någon, svarar hon honom. I hennes ögon tog han hennes drömmar. I hans ögon bar han drömmarna med sig, tvinnade hennes drömmar kring sina egna. Även om det är kärleksfullt sagt vet vi ju att drömmar inte bara är något gott. Jag byggde mina drömmar kring dig, säger han. Drömmar om henne, men också en livets drömmar och mardrömmar som ingen av dem kan vakna ur. New York-polisens kör sjunger ännu Galway Bay, klockorna slår för juldagen och stråkarnas evighetsslinga tonar långsamt bort i natten.