roman
Svart arbete
Rolf Almström.
Bokförlaget Mormor, 2009.

I boken Tåbb med manifestet från 1943, handlade allt om arbete, och hur fackföreningsfolket brännmärkte ”svartfotingarna”, de som, i brist på jobb försökte sälja sina dikter för att få ihop några ören till mat. Samtidigt växte arbetarrörelsen i Sverige. Industrialismen hade producerat arbetare som också börjat förstå vikten av att sluta sig samman. Tåbb var ett barn av sin tid, fostrad i sann socialdemokratisk anda.

Svensk arbetarrörelse är även en kulturrörelse. Men idag är det tyst från LO-håll i debatten kring folkbildningskulturen. Några upprop jag skrivit på under närtid rör värnandet om de hotade vägkrogbiblioteken och kulturtidskrifterna. Folkets hus håller på att ombildas till Folkets konferens samtidigt som medborgarperspektivet har blivit synonymt med ett kund- eller marknadsperspektiv.
Vi skruvar fram åren, förbi Tåbb och krigen, folkhemsbygget, 68-rörelsen, för att nå 1900-talets sista decennium. Svart arbete är en bok om det nya samhället.
Det samhälle som vi tillsammans formade då. Slagorden handlade inte längre om solidaritet och jämlikhet. De byttes obemärkt ut mot, de mer liberala, överlevnad och frihet.
Boken utspelar sig i en intressant tid på många vis. Huvudpersonen, Danny, ser liksom Tåbb gjorde, hur arbetslösheten brer ut sig. Själv har han bara några år efter tonåren tappat hoppet.
Han siar om framtiden och ”ett skitjobb och korv och mos och chips och bli fet och slö och dum, aldrig vara förmögen att tänka en egen tanke fullt ut.” Beskuren sina framtidsvisioner tar han de påhugg som bjuds. Svart arbete kan vara något tillfälligt, något det inte behöver ordas så mycket om, men det kan också handla om skillnaden mellan liv och död.
Danny jobbar svart på bygge tillsammans med sina mer eller mindre dugliga kompisar. Han reflekterar över sakernas tillstånd, men kan samtidigt konstatera att han på sitt svartjobb tjänar mer än han gör av med. Medaljens baksida är att han inte har någonstans att bo. Vem ger hyreskontrakt till någon utan deklarerade inkomster?
Polaren Mikko som river en vägg får den över sig. Allvarligt skadad blir han placerad på flaket till en pickup för en färd till sjukhuset. Eftersom det finns problem inbakade om man berättar den relevanta informationen om vad som hänt, så får inte läkaren veta det.
Men det största problemet här och nu var nog att ingen försäkring fanns.
Och i betongen är ingenting gratis. Här finns inga gräddfiler. Mikko blir inte frisk. Han kan inte längre försörja sin familj och smärtorna tar över hela hans tillvaro. Lösningen stavas självmedicinering. Killen blir narkoman.

Danny är som en kamphund. Hugger efter orättvisor, men blir hela tiden kopplad och uppläxad. Han sitter fast i sin ilska och ett dåligt självförtroende, i en miljö av droger, tristess och liknöjdhet. Han ser sin arbetslöse pappa och omgivningen, alla kippar de tröstlöst efter en smula livshopp. Utan de intellektuellas verktyg har han sin analys klar. Arbetarklassen har blivit synonym med underklassen.
Vi lever i en era då De nya moderaterna har tagit över det så kallade arbetarperspektivet. Inte så konstigt kanske när närmare 70 procent av oss numera anses tillhöra en trygg medelklass.
Manifesten som skrivs idag är litterära. De handlar om epik och litterär kvalitet, stilistisk konstnärlighet och om vikten av att förkasta genrer som har med död eller shopping att göra. Det skulle även kunna betyda renässans för politisk litteratur.

Och det är så befriande när en författare, som vissa av våra politiker utan tvekan skulle kalla en del av det ”radikala kulturetablissemanget”, skriver en bok om folkhemskraschen som handlar om vanliga skitiga whitetrash-arbetare. Han gör det på ett korthugget surmulet göteborgskt arbetarspråk, där känslan av inlevelse knyter magsäcken på läsaren.
Här finns i alla fall något som jag tolkar som ett solklart allmängiltigt och högst politiskt budskap. Var tog värdigheten vägen? När slutade vi se varandra i ögonen? När slutade vi bry oss om vår nästa?