Alldeles nyss var hela landet i livlig debatt över EMU-frågan. För oss politiska djur var det ibland roligt, livgivande, ibland långtråkigt och
förutsägbart. Men allt det avbröts bryskt under onsdagskvällen av meddelandet att Anna Lindh knivskurits. Sedan blev det bara värre.
När Anna Lindh avled endast 46 år gammal, nedstucken av en okänd man mitt bland människor i Stockholm var det på en gång så
osannolikt och tragiskt att alla förlamades.
Mordet på utrikesminister Anna Lindh har chockat oss alla. Dessa dagar är svarta.
Den som mördade Anna Lindh har inte bara berövat en människa livet: den har kanske också berövat oss en hyggligt rättvis
folkomröstning om EMU. I längden kanske den har förstört möjligheten för högt uppsatta politiker att röra sig fritt ute bland folk
och kanske minskat möjligheten för kloka människor att ta uppdrag i offentligheten ljus. Alla dessa möjliga konsekvenser vore allvarliga bakslag för människors rätt att uttrycka sin mening och välja sina
företrädare. Låt oss hoppas att de inte infrias.
Det är nog sällan som vi på Flamman tycker att Göran Persson har rätt, men i statsministerns tal fanns en viktig politisk linje att ta tillvara: staten skall inte bemöta våld av detta slag med slutenhet. Man skall inte bemöta våld med inskränkningar i demokrati och öppenhet. Redan finns en debatt om säkerheten för högt uppsatta politiker, om säkerhetspolisens och den vanliga polisens arbete. Det finns de som menar att den politiska styrningen av dessa organ
har gett försämrad säkerhet som resultat. Det måste tillbakavisas. Det finns inga som helst logiska skäl eller erfarenheter som tyder
på att säkerhetsorgan blir bättre om de styr sig själva. Det finns däremot gott om exempel på hur säkerhetsorgan och militär kan
bilda en ”stat i staten” och själva bli en politisk maktfaktor. Det försämrar inte nödvändigtvis säkerheten för just högt uppsatta politiker, men för alla oss andra. Också säkerhetsorganen skall kunna granskas, och människor måste kunna lita på att de har
allmänhetens bästa för sina ögon.
Mordet på Anna Lindh har redan fått, och kommer fortsätta att få följdverkningar i den svenska politiken. Till skillnad från Görans
Perssons respektfulla och värdiga ord har andra redan ett knappt dygn efter mordet använt Anna Lindhs död för att skuldbelägga
nej-sidan i radio. Enligt ja-sidans Annika Åhnberg skulle en retorik som identifierar ett politiskt etablissemang skiljt från folket kunnat
ge upphov till impulser som utmynnar i politiskt våld. Det är en indirekt anklagelse mot nej-sidan, ett slag under bältet och uttryck
för en anti-demokratisk reflex. Folket mot överheten-retoriken är en av arbetarrörelsens mest grundläggande. Det bibehåller sin
relevans idag eftersom vi lever i ett klassamhälle.
Det är ett faktum att mord och stora tragedier ofta utnyttjas för politiska syften. Det är också ett faktum att vänstern inte brukar vara
lika skamlös i att slå mynt av katastrofer av detta slag. Och det skall den naturligtvis inte heller bli. Men man kan svara på angrepp och
säga nej till förslag som skulle inskränka de demokratiska rättigheterna eller begränsa möjlighetena till fri opinionsbildning.
Som anhängare av nej-sidan hoppas jag innerligt att människor kommer att kunna skilja på denna tragedi och EMU-frågan. Kanske kommer argumentationen dyka upp: rösta som Anna Lindh skulle ha gjort. Det vore absurt om denna logik skulle gälla: man kan lika gärna undra om Anna Lindh velat att hennes död avgjorde folkomröstningen?
Kanske kan vi snarare enas om det som förefaller mest rimligt. Det bästa sättet att hedra Anna Lindh vore att fortsätta arbetet för ett demokratiskt, öppet och tryggt samhälle.
