Caryl Phillips författarskap rör sig ständigt kring tre ämnen, ras, klass och kön. Lägg därtill hans språkliga rikedom, gestaltningsförmåga och en glöd utöver det vanliga inför uppgiften, och han framstår som en av de mest intressanta och angelägna författarna i vår tid.
Hans senaste bok domineras av problematiken kring ras, medan klass och i synnerhet genus kommer mycket mer i bakgrunden. Det är tre levnadsöden som skildras. Alla tre är verkliga historiska personer, och de är alla svarta i England.
Grundtemat är ensamhet.
Samtliga huvudpersoner, sinsemellan högst olika, som lever under olika tidsepoker, är särlingar i ett engelskt samhälle som vägrar att acceptera dem som sina egna. Själva vägrar de att godta spelets rasistiska regler, de hävdar sin rätt att höra till och att vara hemma. Konflikten blir oundviklig och leder inte helt överraskande rakt mot undergången.
Just ensamhetstemat är mycket starkt. Det finns något djupt traumatiskt i att bli behandlad som främling av sina egna grannar sedan många år. Annars övertygar inte Phillips den här gången.
Det är svårt att se någon rasproblematik bakom öden där pengar slösas bort, man gör dåliga investeringar och omger sig med falska vänner. Vardagsrasismen är naturligtvis upprörande, men den skildringen berör inte tillräckligt. Det är först i historien om den nigerianske immigranten som hetsas, trakasseras och slutligen misshandlas till döds som berättelsen lyfter. Språket får spänst, och de många berättarrösterna blandade med citat och utdrag från rapporter bildar en väv som visar upp en bild av ett samhälle med rasistiska våldsstrukturer, och där alla goda människor väljer att titta bort och sköta sitt.
Phillips hjältar har förvisso fått upprättelse. Men rasismen är inte borta. Tvärtom tyder mycket på att den, i tider då stora grupper lämnas utanför välfärdssamhället, ökar oroväckande fort. Även om Främlingar inte är någon fullträff, utgör den en länk i ett angeläget författarskap som alltmer formar sig till en viktig motståndshandling när den som mest behövs.
