teater
Den tappre soldatens Svejks äventyr i
terrorkrigens tidevarv
Regi: Richard Turpin.
Teater Tribunalen, Stockholm.
Tjecken Jaroslav Haseks roman om den lydige, men svagsinte, soldaten i första världskriget har fått flera efterföljare. Brecht skrev en pjäs om Svejk i andra världskriget och nu kommer Jan Käll med Svejk i terrorkriget.
Den börjar med att några svenska soldater i Afghanistan hittar Svejk djupfryst i en frysbox som de gräver upp ur jorden. De får liv i honom och där står han, soldaten som med förtjusning underkastar sig vilka bisarra order som helst.
Sedan vidtar med rasande fart en sträcka fantastiska händelser, från angrepp av afghanska krigsherrar (”Vi är inte talibaner”), tortyr i Egypten, en fest hos ÖB:s familj och ett besök i svenskt fängelse där man isolerat ”terrorister” som tar livet av sig på löpande band.
Mellan tjuten, bombningarna, blodstänket, grälen och flirtförsöken spelar och sjunger en liten orkester melodier med berättande texter, lågmält och barnsligt vilket understryker dramatiken. Tragikomiskt är att höra melodin till schlagern ”Basker blå” vars ursprungliga text i sig är en god parodi. Ibland svänger det så snabbt mellan de olika händelserna att man missar detaljer. Men det är ändå så hejdlöst roligt hela tiden att det inte stör. Att få se en riktigt välspelad och elak satir som sänder allvarliga budskap samtidigt som man får skratta gott, är en ren njutning.
Enligt pressmeddelandet ”får vi en rundtur på baksidan av vårt sköna nya Allians-Sverige”. Utan tvekan! De 450 svenska soldaterna i norra Afghanistan ger anledning till mycket skämt om försvarsministern Sten ”Tomhylsan” Tolgfors, liksom att de isolerade ”terroristerna” är ett slag mot Kriminalvårdsstyrelsen och Migrationsverket.
Föreställningen slutar med att Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör skriker ut sina eder inför en jublande publik. Starka applåder och många inrop. Jag lämnar salongen upprymd, tankfull och erinrar mig några rader i programmet: ”I krig, liksom i den civiliserade världen i övrigt, är det principer och regler och inte känslor som styr. Hur skulle det se ut förresten?”