Sweden-Norway at the Berlin Conference
David Nilsson
Nordiska Afrikainstitutet
Svart är på tapeten. Ekonomin växer i subsahariska Afrika. Svarta och afroamerikanska kvinnor talar ut om sexistisk rasism. Det forskas kring Sveriges delaktighet i slavhandel och kolonialism.
Tidigare har den ”snälla” socialdemokratiska bilden av Sverige krackelerat vad gäller neutralitet och folkhem.
Nu sker samma sak vad gäller Sveriges inblandning i västerländsk imperialism. Se skriften Sweden-Norway at the Berlin Conference 1884–85 – History, national identity-making and Sweden’s relations with Africa.
Sverige har presenterat sig som ett litet progressivt land utan kolonialt förflutet – förutom en bosättning i Nordamerika, en miniö i Karibien och ett fort i Afrika. Men Sverige deltog i den sammankomst som mer än något annat kommit att symbolisera och legitimera den brutala europeiska uppstyckningen av Afrika. Inklusive den folkmordsliknande exploateringen av belgiska Kongo.
Sverige-Norge såg till att få viktiga handels- och flodfartsrättigheter vid Berlinkonferensen. Landet instämde där i den vita rasistiska retoriken om det upplysta Västerlandets plikt att med kristendom och civilisation rädda de svarta barbarerna från mörkret. Och så lite handel, ockupation och utsugning på köpet.
Sverige fick inga egna koloniala territorier. Men hundratals svenska sjömän, skeppare, handelsmän, soldater och missionärer tjänade på olika sätt europeisk dominans i Afrika.
Som den belgiske kungen Leopolds terrorvälde i nuvarande Kongo-Kinshasa. Svenska missionärer där köpte till och med svarta slavbarn till sina missionsstationer!
Det är en okänd, viktig och skamlig svensk kolonialhistoria som nu börjat komma fram.
Kanske dags för Sveriges gloria i Syd att hamna på sned. Det är ett rykte som med tilltagande svensk nationalegoistisk utrikespolitik tjänat till att gynna svenska ekonomiska intressen i Afrika, avslutar författaren.
