I det självgoda Europa tar alla för givet att besökande asiater eller afrikaner lärt sig åtminstone ett stort europeiskt språk. Européer i motsatt riktning brukar däremot vara totalt främmande för att hjälpligt lära sig något asiatiskt eller afrikanskt språk.
Göran Malmqvist är en av de mycket sällsynta västerlänningar som behärskade kinesiska före sin första resa till Kina. Den nu 81-årige professorn var då 25 år, dialektforskare och elev till den världsberömde sinologen Bernhard Karlgren, som via dialektforskning rekonstruerat hur kinesiska talades i början av 600-talet.
1948 firade Malmqvist jul i Chengdu tillsammans med några andra utlänningar när kommunisterna tog makten i staden. Folkarmén tågade in tyst och stilla en natt. Efteråt förhördes främlingarna.

Den unge förhörsledaren misstänkte att svensken spionerade åt USA och det blev dråpliga diskussioner.
Malmqvist förklarade:
”Emeidialekten har ett mycket egendomligt tonsystem, fem toner, precis som dialekten i Leshan, men i Emei har den fjärde tonen övergått till den femte tonen i öppna stavelser med främre vokal… Leshandialekten skiljer sig på flera punkter från Chengdumålet, bland annat däri att den har fem toner, mot Chengdumålets fyra, samt fem vokalfonem, mot Chengdumålets sex. Vart och ett av de fem vokalfonemen har en variant, som betingas av den femte tonen. När jag väl har fonematiserat dialekten vandrar jag i skilda riktningar för att finna ut hur långt femvokalsystemet sträcker sig…”
Att abboten i buddistklostret Baoguosi vid Emeibergets fot lärt honom att röka opium var lördag sa han däremot inte. Förhörsledaren tycker att svensken talar språket utmärkt men tar för givet att det är något skumt han sysslar med. Strövtåg i svunna världar, heter boken och en av de svunna är barndomens Höganäs i Kullabygden. Borta är också Lao She som Malmqvist träffade en gång och skriver om. Han har bl.a. översatt ett par av hans berättelser i novellsamlingen Det sorgsna skrattet (Forum, 1972).
Lao She, en av 1900-talets stora författare, utsattes för makaber förföljelse under kulturrevolutionen av korkade unga fanatiker och hittades död i en sjö utanför huvudstaden.

Strövtågen rymmer också en utomordentligt intressant text om konsten att översätta. Bokens komposition är alltså rätt udda men det stör inte. En text skildrar reformatorn och utopisten Kang Youwei som fick fly utomlands för att rädda livet. Han kom faktiskt till Sverige också, år 1904 och stannade ett par år. Kang ville avskaffa privat ägande och förordade en allomfattande gemenskap, en världsstat styrd av ett folkvalt parlament.
Det påminner om John Lennons utopiska rader:
Imagine there’s no countries/Nothing to kill and die for (tänk, inga länder längre/inget att döda och dö för). Malmqvist kan beskriva episoder drastiskt och lakoniskt, t.ex. när han på väg ut ur Kina 1949 kommer till Hankou tillsammans med fransmannen Casanave som absolut vill besöka den franske generalkonsuln. Det är kväll. En gumma öppnar: Konsuln har inte stigit upp än! Är han sjuk? Han är full, säger hon, han är jämt full.

Det visar sig att generalkonsuln är en f.d. sjöman som varit konsulatets kock. Han utsågs att representera Frankrike när den övriga personalen sjappade. Konsuln kvicknar snart till, en trevlig prick som bjuder på absint och tågar iväg med dem till en grobian som representerar Storbritannien. I Hongkong inser Malmqvist att han är obotligt kär i unga Ningzu, telegraferar till hennes far och friar. Hon vill ha honom och kommer. I januari 1956 kom Malmqvist till Peking som kulturattaché på svenska ambassaden. Då fanns ingenting kvar av ”den offervilja och den entusiasm som präglade de röda trupperna och de civila tjänstemän som följde i deras spår” 1948-49. Jakten på oliktänkande pågick in absurdum.
I 21 år efter sina tre som attaché var Malmqvist icke önskvärd i Kina.
Därefter har han ofta rest dit. Hans bok är ovanligt läsvärd.